När jag satte igång med
släktforskningen hade jag inte så mycket tankar på vad jag skulle
kunna hitta. Det enda jag nästan tog för givet var att jag så
småningom skulle hitta valloner på morfars sida. Det är där de
mörka dragen finns.
Istället var det hos mormors förfäder jag
stötte på dessa franskklingande namn först och i störst mängd.
Hennes farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till
hammarsmeden Johan Mineur i Lövsta bruk och hans hustru Sara Greta
Martinelle. De är i sin tur ättlingar till valloner i ytterligare
fem led.
De vallonsläkter där det finns åtminstone tre
generationer dokumenterade i släkten är Mineur, Martinelle,
Guillaume, Henning, Pousette, Martelleur, du Clou, Douhan, Gelotte,
Sporrong, Tillman, Bovin, Maniette, Monie och Gille. Sedan är det
några till som bara förekommer någon enstaka gång.
Vallonernas
migrering till Sverige är ett tidigt exempel på
arbetskraftsinvandring. De rekryterades i början av 1600-talet från
dåvarande Spanska Nederländerna, nuvarande södra Belgien, för att
utveckla den svenska järnbrytningen och järnframställningen.
Totalt sett blev omkring 900 valloner kvar i Sverige. Ungefär en
fjärdedel av dem arbetade som smeder och arbetsledare i järnverken.
De övriga hade mindre kvalificerade yrken, som skogshuggare, kolare
och reparations- och underhållshantverkare.
Lästips:
”Vallonerna.
Valloninvandringen, stormaktsväldet och den svenska
järnhanteringen.” Karl Kilbom, 1958. (Det här är för den som
verkligen vill fördjupa sig i ämnet. En praktbok.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar