Boktips: valloner med mera

Det är dags för ett boktips. Släktforskningens okrönte kung och superstjärna Peter Sjölund har kommit ut med en ny bok: Alla är vi valloner: Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Naturligtvis intressant för en vallonättling som jag.

Sjölund är en erkänt duktig författare, föreläsare och (naturligtvis) släktforskare, och har välförtjänt smyckats med allehanda utmärkelser i väldigt många sammanhang den senaste tiden. Att han kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004 borde bara det räcka för att bli adlad, om den möjligheten hade funnits kvar.

Boken kretsar till största del kring två stycken ämnen; den sanna och falska Bureätten samt de till Sverige invandrade vallonerna och deras ättlingar. Särskilt historien om de förfalskade tidiga Burarna är fascinerande läsning.

Det cirkulerar ju allehanda föreställningar om hur man känner igen en vallonättling; det ska vara knölar i nacken och streck på underarmar. Sjölund uppehåller sig dock lite överraskande länge kring det tidiga 1900-talets förkastliga rasbiologiska teorier, och nämner i detta sammanhang Sällskapet Vallonättlingar. Om man inte är insatt i vad föreningen verkligen sysslar med skulle man kanske kunna få för sig att det är en obskyr sekt som ägnar sig åt skallmätningar och liknande övningar. Inte heller årtalet för föreningens bildande lyckas Sjölund få till korrekt, fast det går att googla. Men självklart är det så att det omöjligt kan finnas några fysiska kännetecken kvar från en heterogen samling släkter efter sisådär 11-13 generationer.

Sjölund väver in sina erfarenheter och minnen som tonårig nybörjarsläktforskare på ett snyggt sätt. Här kan man kallt konstatera att jag ligger långt efter på flera sätt, eftersom jag började släktforska först i 40-årsåldern och endast har tillbringat en bråkdel så mycket tid till att studera kyrkböcker som författaren. Men jag vill ändå berätta om den första gången som jag hörde talas om det här med valloner och deras betydelse för den svenska industrihistorien. Det var på en OÄ-lektion i mellanstadiet som vår lärare gjorde en kortfattad redogörelse, och avslutade med att det finns många idag som har valloner som förfäder. Hon hade också gått på ”myten” om att anlag kan ärvas vidare över generationer, och frågade de enda två svenskfödda med bruna ögon i klassen om vi visste hur det låg till med den saken. Jag hade inte hört talas om något vallonursprung för egen del och tyckte mest det var lite småjobbigt att bli utpekad som invandrare, medan min klasskompis Anette verkade känna till sitt ursprung bättre. Så här i efterhand kan man konstatera att min mellanstadiefröken faktiskt lyckades peka ut de enda två i klassen med vallonursprung (som jag känner till i alla fall). Det visade sig nämligen senare att jag är elvamänning med Anettes pappa, där vår gemensamma ana är född i Vallonien. Nu var det förmodligen en slump att de enda med bruna ögon i klassen var vallonättlingar, men ändå.

När jag började släktforska hade jag som sagt ingen aning om vad som väntade. Som de flesta andra i Sverige dominerar bönder, torpare och några statare bland förfäderna, och namnlistan blir snabbt lite enahanda med Anderssöner och -döttrar, Erikssöner och -döttrar etc. Självklart blir det då plötsligt lite mer spännande när jag upptäckte att mormors farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till en hammarsmed. Alltså tycker jag inte det är konstigt alls att vallonanorna blir något speciellt och extra, något som författaren verkar vara förvånad över.

Jag kände en stor vördnad när jag kom till Liége i nuvarande Belgien, där många av mina vallonanor antingen var födda eller skrev sitt kontrakt för arbete i Sverige. Men vördnaden är lika stor när jag besöker gårdar, byar och bruk som t.ex. Gåvastbo, Åkerby eller Lövsta, där mina anor också har bott, arbetat och slitit. Eller kanske ändå att den känslan växer lite grann med avståndet, när man tänker på det beslut som togs i början av 1600-talet att fortsätta livet i ett okänt land uppe i norr, och den långa båtfärden över osäkra hav.

Som jag tidigare nämnt hade farfars bror Ivar gjort en del släktforskning tidigare. I denna går det verkligen inte att hitta något spår av det som Sjölund påstår; att det i var och varannan familj pratas felaktigt om att det finns valloner i släkten. Tvärtom finns det en anteckning på farfars farmors farmors morfar Mårten Mårtensson Klou att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”. Det visade sig inte stämma. Mårten Mårtenssons farfar Willem du Klo var född i Vallonien, och han och hans närmaste ättlingar arbetade som kolare och eldvaktare vid vallonbruken i Forsmark och Söderfors.

Boken avslutas med några fina berättelser som inte handlar om vare sig valloner eller Bureätten, utan om vilka guldkorn man kan hitta bland ”vanliga” människor. För varje släkt rymmer både dramatik och öden, även om den vid en första anblick bara verkar vara en simpel bondsläkt. Jag har försökt åskådliggöra precis samma sak med några liknande berättelser tidigare, t.ex. i

I fäders (och mödrars) spår
Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp
Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget
Blodigt självmord i Börje
Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Faktum kvarstår, och där är jag 100% enig med Peter Sjölund, det enda sättet att ta reda på om man är vallonättling eller inte är att släktforska. Och boken är både underhållande och ger en del handfasta tips, speciellt för den mindre rutinerade släktforskaren eller för den som funderar på att börja släktforska.

Knut Mineur – koncentrationsläger i Nazityskland

Jag tänkte berätta om en släkting med ett dramatiskt livsöde. Det handlar om Knut Mineur, som jag är släkt med på åtminstone tre sätt. Dels det mest uppenbara släktbandet genom släkten Mineur. Min mormors farfars mor hette ju Maja Greta Mineur. Dessutom är Knuts farfars mormors farfars far Claes Gelotte även min ana på farmors sida. Sedan har vi gemensamma anor genom släkten Sporrong. Bertram Sporrong var räckarmästare vid Hargs bruk, och hans dotter Katarina gifte sig med en Pierre Mineur som är Knuts ana på det raka fädernet, medan Katarinas bror Karl är min ana på mormors sida.

Knut Mineur föddes 1905 i Gävle. Knuts mor dog i tuberkulos när han endast var 2 år gammal, och han placerades kort därefter i fosterhem i Finnböle i Hedesunda socken. Han behandlades inte särskilt väl av sin styvfar, och vid 14 års ålder beslöt han sig för att rymma, och sökte då upp sin ursprungliga familj.

Gävle var på den här tiden en stor sjöfartsstad, och Knut blev sjöman och tog jobb på olika båtar. Samtidigt med sjömanslivet engagerade han sig starkt för sjöfolks- och hamnarbetarnas villkor. Vid en vistelse i Hamburg 1934 blev Knut arresterad av Gestapo, anklagad för att ha spridit politisk propaganda. Efter en skenrättegång med planterade ”bevis” ansågs han skyldig till högförräderi mot sitt nekande och dömdes till sex år i koncentrationsläger. All den psykiska och fysiska tortyr som detta innebar tänker jag inte beskriva i detalj här, men det är en omskakande läsning att ta del av.

Det är oklart exakt vilka ansträngningar som den svenska staten gjorde för att få Knut fri. Han släpptes till slut i mars 1938 efter tre och ett halvt år i nazistisk fångenskap. De främsta faktorerna som ledde till frigivningen är förmodligen dels det faktum att han var svensk medborgare och att tyskarna ville inte stöta sig med Sverige i onödan, dels en anstaltsläkare vid koncentrationslägret som visade viss humanitet.

På hemmaplan bildades under fångenskapen Jansson-Mineur-kommittén i syfte att försöka få Erik Jansson och Knut Mineur frigivna, båda dömda till liknande brott. Kommittén försökte även få till stånd en svensk bojkott av de olympiska spelen i Berlin 1936, vilket man som bekant misslyckades med.

Det mest upprörande i sammanhanget är kanske på det sätt Knut Mineur behandlades efter sitt frigivande och sin ankomst hem till Sverige, åtminstone fram till krigets vändpunkt vid tyskarnas nederlag i Stalingrad. Efter 3 ½ år i koncentrationsläger och därmed märkt för livet både fysiskt och psykiskt betraktas han som en säkerhetsrisk och får inte den minsta hjälp av staten, snarare tvärtom. Rent tragikomiskt blir det när skattemyndigheten bötfäller honom med hela lönekuvertet för att inte ha lämnat in självdeklaration för fyra år. Efter att ha förklarat att han satt i nazistiskt koncentrationsläger under de åren blir svaret ”Ja, men det är en sak som inte angår oss". Det krävdes advokathjälp för att få böterna avskrivna.

Självklart är det lätt att vara efterklok. Sverige såg ju helt annorlunda ut vid den här tiden jämfört med idag. Det förelåg t.ex. en massiv kommunistskräck i vårt land under många decennier.

Läs gärna boken jag tipsar om nedan. Det ger en skakande inblick i nazismens illdåd, något som aldrig får glömmas. Sedan får man ta den öppet marxist-leninistiska Knut Mineurs politiska åsikter som man vill.

Litteratur:
Mineur, Knut: Tukthus. En proletärs minnen. Gidlunds förlag 1970.