Söderskogen är namnet på en samling små hus, gruvdrängstorp, i
Films socken. Söderskogen är beläget på en liten kulle på västra
sidan om den numera utdikade Gruvsjön vid Dannemora gruva.
En bit in på 1700-talet kom de första gruvarbetarna till Söderskogen. Det började då bli trångt i gruvsamhället inne i Dannemora, och kanske en av orsakerna var de många krigsfångarna som lär ha bott och arbetat i gruvan. Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora boendes i de slumartade kvarteren runt gruvan. 100 år senare var antalet anställda cirka 400.
De som bosatte sig i Söderskogen fick antagligen timmer till sina stugor av gruvan, men fick förmodligen bygga dem själva. Stugorna var inte stora, omkring 6 x 4 meter. Några av dessa stugor står ännu kvar. Senare byggdes lite större hus med 1 rum och kök, och trots att de hade många barn kunde de även ha mor- eller farföräldrar boende hos sig.
Första gången Söderskogen är upptagen i husförhörslängden är år 1746. Det fanns då cirka 8 hushåll, totalt omkring 20 personer. 1785 hade hushållen ökat till 24 stycken, med omkring 100 personer.
Det var säkert ett slitsamt liv. Först arbeta tungt i gruvan, sedan bryta mark för att få sina täppor och potatisland. Vintertid tog sig arbetare från byn över den isbelagda gruvsjön till gruvan och sommartid via båt, men när isen varken bar eller brast fick man gå den långa vägen runt sjön.
Vägen byggdes inte förrän en bit in på 1900-talet. Av Gruvsjön finns idag bara ett stort dike kvar, den invallades och torrlades 1968.
Den första av mina anor som kom att bo i Söderskogen var mormors mormors mormors morfars farfar Anders Rönn, som arbetade som gruvdräng på 1730- och 40-talet. I husförhörslängden för 1745 står att läsa att Anders läser lite i bok och att han besökte nattvarden vid Mickelsmäss. I kolumnen för förhör står det ”något”, vilket borde innebära att han åtminstone klarade prästens frågor bättre än de gruvdrängskollegor som fick omdömet ”svagt” eller ”enfald”.
Många kvinnor arbetar i gruvan, och mycket tyder på att Anders dotter Brita arbetar som gruvpiga, åtminstone tills hon bildar familj. Brita blir kvar i Söderskogen och gifter sig med en gruvdräng och senare gruvarbetare Anders Danerus från Dannemora socken. Gruvtorpet övertas så småningom av deras äldste son Anders som kallar sig omväxlande Danerus och Danqvist. Tillsammans med gruvarbetardottern Stina Malmsten får de åtta barn, sju flickor och en pojke. Den enda sonen Erik dör i späd ålder, och därför är det inte så konstigt att äldsta dottern Brita Lisas make tar över gården i sin tur. Maken är Simon Wahlberg, ännu en gruvarbetare, men från Knaby i Morkarla socken. Som namnet antyder är den släkten bördig från Valö socken.
Den femte och sista av mina anor i rakt nedstigande led som bor i Söderskogen är den näst äldsta av deras 12 barn, Anna Maja Wahlberg, född 1818. Men åtminstone två av hennes bröder står antecknade som gruvarbetare i husförhörslängden, så stugan fanns säkert kvar i släkten ett tag till.
I Söderskogen föddes 1873 Carl Eldh, som så småningom blev en berömd skulptör.
En bit in på 1700-talet kom de första gruvarbetarna till Söderskogen. Det började då bli trångt i gruvsamhället inne i Dannemora, och kanske en av orsakerna var de många krigsfångarna som lär ha bott och arbetat i gruvan. Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora boendes i de slumartade kvarteren runt gruvan. 100 år senare var antalet anställda cirka 400.
De som bosatte sig i Söderskogen fick antagligen timmer till sina stugor av gruvan, men fick förmodligen bygga dem själva. Stugorna var inte stora, omkring 6 x 4 meter. Några av dessa stugor står ännu kvar. Senare byggdes lite större hus med 1 rum och kök, och trots att de hade många barn kunde de även ha mor- eller farföräldrar boende hos sig.
Första gången Söderskogen är upptagen i husförhörslängden är år 1746. Det fanns då cirka 8 hushåll, totalt omkring 20 personer. 1785 hade hushållen ökat till 24 stycken, med omkring 100 personer.
Det var säkert ett slitsamt liv. Först arbeta tungt i gruvan, sedan bryta mark för att få sina täppor och potatisland. Vintertid tog sig arbetare från byn över den isbelagda gruvsjön till gruvan och sommartid via båt, men när isen varken bar eller brast fick man gå den långa vägen runt sjön.
Vägen byggdes inte förrän en bit in på 1900-talet. Av Gruvsjön finns idag bara ett stort dike kvar, den invallades och torrlades 1968.
Den första av mina anor som kom att bo i Söderskogen var mormors mormors mormors morfars farfar Anders Rönn, som arbetade som gruvdräng på 1730- och 40-talet. I husförhörslängden för 1745 står att läsa att Anders läser lite i bok och att han besökte nattvarden vid Mickelsmäss. I kolumnen för förhör står det ”något”, vilket borde innebära att han åtminstone klarade prästens frågor bättre än de gruvdrängskollegor som fick omdömet ”svagt” eller ”enfald”.
Många kvinnor arbetar i gruvan, och mycket tyder på att Anders dotter Brita arbetar som gruvpiga, åtminstone tills hon bildar familj. Brita blir kvar i Söderskogen och gifter sig med en gruvdräng och senare gruvarbetare Anders Danerus från Dannemora socken. Gruvtorpet övertas så småningom av deras äldste son Anders som kallar sig omväxlande Danerus och Danqvist. Tillsammans med gruvarbetardottern Stina Malmsten får de åtta barn, sju flickor och en pojke. Den enda sonen Erik dör i späd ålder, och därför är det inte så konstigt att äldsta dottern Brita Lisas make tar över gården i sin tur. Maken är Simon Wahlberg, ännu en gruvarbetare, men från Knaby i Morkarla socken. Som namnet antyder är den släkten bördig från Valö socken.
Den femte och sista av mina anor i rakt nedstigande led som bor i Söderskogen är den näst äldsta av deras 12 barn, Anna Maja Wahlberg, född 1818. Men åtminstone två av hennes bröder står antecknade som gruvarbetare i husförhörslängden, så stugan fanns säkert kvar i släkten ett tag till.
I Söderskogen föddes 1873 Carl Eldh, som så småningom blev en berömd skulptör.
 |
| Brantingmonumentet av Carl Eldh, Norra Bantorget i Stockholm. Bild från Wikipedia. |
Källor:
Dannemora Hembygdförenings
årsskrift, 1989.Vallonminnen. Olov Isaksson 1998.
Kyrkböcker i Film, Dannemora, Morkarla och Valö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar