Ur farfars fars dagbok - del 3: Allhelgonahelg

Alla helgons dag flyttades 1952 från söndagen till den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november och blev då samtidigt allmän helgdag. Allhelgonadagen infaller däremot alltid 1 november.
År 1905 var det alltså fortfarande söndagen som gällde som kyrklig högtidsdag. Vad passar då bättre än att redovisa ytterligare några rader från farfars fars dagbok. Alla dagar hände det inte så mycket att rapportera om, vilket kanske kan stämma än idag.

Söndag d 29 Oktober är jag hemma. Måndag å tisdag 30-31 Oktober gjorde vi varjehanda. Onsdag d 1 Nov – Torsd d 2 Nov mins jag ej så noga. Fredag och lördag d 4 Nov 1905 tröskade vi slut med gärdskornet. Allhelgonasöndag d 5 Nov är jag hemma. Måndag d 6 Nov var till Myrbotten och började på att göra en kolkoja. Arvid var hem till Bultebo och hjälpte far sin tröska. Tisdag d 7 var jag äfven sta på kolkojan Arvid var då med. Det var ett drygt arbete med den der kojan för jag måste bära varje bit fram.

Onsdag d 8 Nov var Arvid och Gottfrid ut på Tobo ängarne efter litet nyvälle som vi har haft kvar under både snö och regn så det var surlit. Jag var hemma och slaktade ett par lammungar. Torsdag d 9 var jag på marknan och skulle sälja lammen men dom var magra så jag fick ej mera än 50 öre kilo för dem. En måste jag bjuda ut på hemvägen och sålde dem vid Torslunda.

Imorgon d 10 nov om vi har helsan skall vi tända på å kola vid Myrbotten. Fredagen d 10 nov tände vi på å kola vid Myrbotten. Sörstu Jan skall kola åt oss der. Lördag d 11 kastade vi 14 tunnor grofkorn andra varfvet och bar opp på bovind. Om nätterna ligger jag vid Myrbotten. Idag söndag d 12 är jag hem ett litet tag, eljest är jag vid Myrbotten för mylan är i värsta laget.

Ur farfars fars dagbok - del 2: kallt och fruset

Den blöta början på oktober 1905 övergick i slutet av samma månad till rena vintern:

Söndag d 15 Oktober är det kallt och hopfruset och det ser ut som om vi intet skulle hinna plöja ifrån oss nu igen. Verner är hemma å hälsar på han har flyttat till Uppsala nu. I denna veckan mellan den 15-22 Oktober har det varit vinter, det har snögat och varit kallt. Måndag d 16 okt. kastmaskina vi råg. Tisdag den 17 och Onsdag d 18 bråkade vi lin. Torsdag d 19 och Fredag 20 var Arvid till kvarn och jag körde in ved, sen på afton var till Tobo med två gröppåsar som vi skickade till Söderfors.

Lördag d 21 tröskade vi råg så vi har slutat tröskat rågen nu. Söndag 22 Oktober är det bbfäst vid Fjellen få se om jag kan komma att gå dit i afton. Måndag d 23 Okt kastade vi rågen. Tisdag d 24 Okt skulle vi tröska korn men vi körde sönder tröskverket. Vi körde vandringsringen tvärt af.

Onsdag d 25 plöjde vi. Torsdagen den 26 plöjde vi äfven på Storedalen. Det går ej något bra för det är snö och vatten så det är så slaskigt. På Torsdag d 26 slaktade vi en sugga Fred. D 27 plöjde vi på framängen. Lördag d 28 hade Per Eriksson i Fastebo till hjelp att skrufva ihop hjulet på tröskverket. Snön har nu gått bort igen så det är nu sommar fast det är mycket med vatten och smutsigt.

Ur farfars fars dagbok - en blöt oktober

Min farfars far Johannes Persson skrev ner lite anteckningar om livet som torpare i Gåvastbo i Tierps socken. Vi kan konstatera att oktober månad var betydligt blötare för exakt 111 år sedan.

...Wretlings myrn och skulle plöja men det blef bara regn så vi måste köra hem. Söndag d 1 oktober eller Mikaelisöndag är jag hemma. I dag begrafver de Edéns hustru i Fjellen som har slutat sin jordevandring efter en långvarig sjukdom.
I denna veckan emellan den 1 Oktober och 8 Oktober har det regnat nästan hvarenda dag, så det är nu så mycket vatten så det står opp på ängen så vi kan ej plöja. Vi har nu fått tröskverket i ordning jemte skakverk. Så igår Lördag d 7 Okt så profva vi det och det gick bra. Skakverket är nog bra att hafva det å, fast det blir mycket boss i säden så det går allt sent att kasta.

Söndag d 8 Okt 1905 regnar det äfven och blåser och är ruskigt. Måndag d 9 Okt tröskade vi korn åt Boströms och körde grus i vandringen. Tisdag d 10 Okt var vi på Tobo ängarne och räfsade ihop nyvälle. Onsdag den 11 Okt hade vi Petter Larsson till hjälp å slaktade en tjur och en fåra. Torsdag d 12 var jag till marknan och sålde halfva tjuren som vägde 73 kilo och fick 45 öre kilo och fåret som jag fick 70 öre kilo för, så jag gav Arvid 20 kr, betalade mor 15 kr, köpte en gris 10 kr m m smått.
Fredag d 13 plöjde jag, lördag d 14 tröskade vi korn, hade Paul i Fjellen och Boströms pojkar till hjälp, var till Kellins i Källbo med ett halmlass som vi var skyldig dom. Arvid var till Bogärdet för Bokauktion på kvällen och handlade tre böcker åt mig, en liten bok som kallas bönens bok och en predikan af E J Lekman och var kallad Vinterkväll.

Jakten på Martelleurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 



Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.

Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.

 

För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:

 

Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.

För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 

 

I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.

 

 

 

Stormigt värre

Det pratas ofta om att vädret är det värsta och sämsta någonsin och det slås rekord till höger och vänster. Men det kunde vara ostadigt och stormigt i början av förra seklet också. 1903 var ett rekordår i det hänseendet, med hårda vindar och låga temperaturer. Speciellt eländigt var det i juli-augusti 1903 som var de kallaste, regnigaste och stormigaste sommarmånaderna någonsin. Den 16 juli rapporterades det om minusgrader i både Västergötland och Småland.

Farfars farbror Erik Godenius föddes i Gåvastbo i Tierps socken 1861. Han tog folkskollärarexamen 1883 i Uppsala och organist- och kyrkosångarexamen 1887 i Skara. Samma år flyttade han till Öland och Böda prästgård, där han tjänstgjorde som både folkskollärare, organist och poststationsföreståndare.

Den 28 juli 1903 skulle han tillsammans med 14-åriga dottern Valborg och kyrkovaktaren ut på fiskafänge, närmare bestämt sätta ut flundregarn, trots det hårda vädret. Det bar sig inte bättre än att en kastvind vräkte omkull båten och ingen av de tre hade en chans i de höga vågorna och den starka blåsten. Valborg hittades den 11 augusti vid Börlinge strand, och Erik den 22 augusti i Sanda på Gotland.

1903 hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland. Där dömdes Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna ut som efterblivet. Resultatet blev att ett sjöräddningssällskap bildades 1907 - Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, det som idag heter Sjöräddningssällskapet.

Källor:
Svensk Läraretidning 22:a årg. 1903 nr 31 s.584-585 och nr 35 s.667.
Sjöräddningssällskapet: http://www.sjoraddning.se/om-oss/historia/
SMHI: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/lagsta-temperaturer-i-juli-1.76576
Svenska Dagbladet 26 oktober 2004: Stormigt då väderprognoser blev vetenskap

När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare

Järnvägens tillkomst i Sverige kom att förändra både kartor och livet i de orter där den kom att dras. Jag tänker ta upp två för mig närliggande släktrelaterade exempel, Örbyhus och Tierp. Men först måste vi ha lite bakgrund och järnvägshistoria.

I en del europeiska länder byggdes de första järnvägarna redan på 1830-talet, medan man i Sverige tvekade inför kostnaderna. 1855 tillsattes en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av järnvägen. Denna beslutade då att den norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. Det fanns även planer på att dra järnvägen från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle och på så sätt sammanbinda Dannemora gruva med olika järnbruk.

Anledningen till att så inte blev fallet, och att en station istället byggdes i Örbyhus, är mycket Baltzar von Platens förtjänst. Han var son till den kände kanalbyggaren med samma namn, och var vid den tiden greve på Örbyhus gods. Han var även statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet, och hade mycket inflytande vid diskussionerna kring järnvägsdragningen. För att järnvägen skulle komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön, men dåtidens teknik satte stopp för detta. En station kom istället 1874 att hamna där Örbyhus samhälle ligger idag, på gränsen mellan socknarna Vendel och Tegelsmora, där Vendelån är socken­gräns.

Då fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan bortsett från något enstaka hus. Den närmaste bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda. Vendelsidan bestod samtidigt endast av Libbarbo gård. Efter järnvägens tillkomst kom affärsverksamheter igång ganska snart, och 1879 blev Örbyhus tingsort. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag, och Örbyhus hade t.ex. under några decennier en betydande konfektionsindustri.

Så till Tierp. Tierps socken är den till ytvidden största socknen i Uppsala län. Innan järnvägens tid var de största orterna i socknen Ullfors, med sitt bruk, och därnäst Eskesta. Där järnvägen nu skulle gå fram bestod socknen bara av glest befolkade byar. Tierps järnvägsstation kom att ligga på byn Bäggebys ägor, men samhället har senare vuxit till att även inkludera bl.a. byarna Åskarby och Svanby. Efter att järnvägen invigdes växte ett nytt samhälle upp ganska snabbt.

Farfars farbror Klas August Pettersson föddes 1 juni 1877 i Gåvastbo i östra utkanten av Tierps socken, där även min farfar och farfars far föddes. Han hade fem äldre syskon efter att tvillingarna Klas August och Emma Augusta dog i scharlakansfeber nästan exakt ett år innan Klas Augusts födelse. Han jobbar hemma på torpet i Gåvastbo fram till värnplikten 1898, och året efter får han anställning som extra banvakt vid Bäggeby station, som kort därpå döptes om till Tierps järnvägsstation.

1902 flyttar Klas August till Tobo, där han bor och arbetar som ordinarie banvakt fram till 1910.
1910 dyker det upp ett ledigt jobb som ordinarie banvakt i Skämsta, ett par kilometer utanför Tierps municipalsamhälle, åt Uppsalahållet till. 1915 gifter han sig med Betty Amalia Larsson, född i Viksta, och de får sedan tre egna barn och ett adoptivbarn. Klas August avancerar omkring 1915 till att bli banmästare, en tjänst som han behåller åtminstone fram till 1935.
Det var förmodligen inget jobb man blev speciellt rik på, men statens kaka var, åtminstone förr i tiden, liten men säker.
Det är väl möjligt att Klas Augusts intresse för järnvägen väcktes av det faktum att han var uppväxt just i Gåvastbo, som ligger precis vid järnvägen och t.o.m. hade en stationsbyggnad.

Gåvastbo station omkring 1920. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Foto: G. Reimers.



Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att hålla uppsikt över en viss sträcka och hålla den i gott skick, så att den kunde trafikeras. Förutom att bevaka och besiktiga banvallen längs denna sträcka, ingick det även i yrkesrollen att leda underhållet både av spårområdet samt marken runt omkring. Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag. Banvakterna bodde oftast i särskilt uppförda små banvaktsstugor, utstationerade med bara några få kilometers avstånd längs alla större järnvägssträckningar i landet.

Banmästaren hade under sig ett antal banvakter. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning. Vid dessa inspektioner kunde banmästaren också kontrollera att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till "att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier, som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick".
Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. Med tanke på hur underhållet av järnvägsnätet verkar vara beskaffat idag kanske det vore en idé att återinföra det gamla systemet…

Källor:
Sveriges Järnvägsmuseum, Trafikverket.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Tierps socken och Tierps köping, Bengt Ingmar Kilström.
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.
Bygdeforskaren Ingemar Eriksson, Örbyhus rörelsehistoria.
Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening.
Kyrkböcker i Tierp och Tegelsmora.

Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån

Några kilometer söder om Söderfors nära Dalälven finns en by som heter Ingsån. Där har några av mina förfäder bott i många generationer. Det började med Anders Hemmingsson född omkring 1667. Hans far ska ha varit Hemming Forsberg, ryttare från Västervåla socken, men det har inte gått att få bekräftat. Anders Hemmingsson arbetade som kolare och tillverkade träkol och levererade det förmodligen till det nystartade Söderfors bruk. Ett smutsigt och slitsamt yrke, kan man förmoda.

Kolare. Bild från Sörmlands museum.

Hans yngste son Anders Andersson arbetade också som kolare, men utifrån barnens dödsnotiser får man reda på att han även var skogvaktare. Anders Andersson fick tre barn, alla söner, varav Erik Andersson Lundberg född 1740 är min ana. Även han gick i sin fars fotspår och blev skogvaktare. Erik får åtta barn varav fyra dör i späd ålder. Den som kom att ta över faderns arbete var sonen Lars Ersson Lundberg. Han övergår till det gamla familjeyrket kolare på äldre dar och gifter sig med en kolardotter, Brita Stina Åberg, från grannbyn Fäbodarna. Av Lars och Brita Stinas tre söner blir två kolare och en skogvaktare. Min farfars farmors far Anders Gustaf Lundberg är den yngste i den barnaskaran som även består av tre flickor.

Nu är vi framme vid mitten av 1800-talet, Anders arbetar som kolare i Ingsån och gifter sig med en torpardotter från Gåvastbo i Tierps socken, Karin Karlsdotter. De får tre döttrar, varav en naturligtvis bildar familj med en kolare. Den grenen av familjen blir faktiskt kvar som kolare i Ingsån ytterligare ett par generationer. I husförhörslängden för Söderfors socken avslöjas att Anders är en skicklig hantverkare ”Belönt för skicklighet i förfärdigande av hästskor” lyder en av anteckningarna. Den äldsta av Anders och Karins döttrar är min ana Greta Stina Lundberg, vars make Per Ersson senare får överta torpet i Gåvastbo. Där föds så småningom deras barnbarn, min farfar.