Anor i Finland

Farmors mormors farmors mormor Anna Greta Broberg dör tragiskt i barnsäng i november 1774 i samband med att hennes och maken Per Larssons sjätte barn föds. Familjen bor i Tuva i Tierps socken, strax söder om kyrkan. I yngste sonen Pers födelsenotis står Anna Greta som Olofsdotter Broberg. Det innebär alltså att hennes far hette Olof Broberg. I en annan dödsnotis från 1774 hittar man honom, gifta bonden Olof Broberg i Hallsta som går bort vid en ålder av 75½ år. Hallsta är grannbyn till Tuva, ännu lite närmare kyrkan. I Hallsta dör även 1777 befallningsman Brobergs änka M.E. Söderman 74 år gammal. Med tanke på att Anna Gretas och Pers äldsta barn fick namnet Maria Elisabet, och det var kutym vid den här tiden att äldsta dottern fick namn efter mormodern (och äldsta sonen efter farfadern), var det troligt att det här verkligen var Olof Brobergs hustru och Anna Gretas mor och att M.E. stod för Maria Elisabet. Den första husförhörslängden för den här delen av Tierps socken är från 1782, så därifrån kunde man inte få mer information.

Efter lite mer slående i kyrkböckerna i Tierp med fokus på namnet Broberg hittar jag två stycken vigselnotiser efter varandra daterade samma dag, den 6 januari 1765. Pigan Barbro Olofsdotter Broberg gifter sig då med bonden Erik Larsson i Tuva och pigan Elisabet Olofsdotter Broberg gifter sig med drängen Olof Olsson i Hallsta. Det här är högst sannolikt systrar till Anna Greta.

Jag ville ju förstås veta vilka Olof och Maria Elisabet var, och var de kom ifrån. En teori var att Olof var soldat och Maria Elisabet soldatdotter (eller möjligen fosterbarn från något barnhus), med tanke på att båda hade efternamn som inte var patronymikon. Men jag hittade inget vettigt i soldatregistret. Namnet Söderman hade jag över huvud taget inte stött på tidigare i min släktforskning.

Men så gjorde jag en sökning på FamilySearch, som är en ideell organisation som bl.a. indexerar kyrkböcker och gör uppgifterna sökbara. Detta hade jag visserligen gjort förut på den här familjen, men jag tänkte att jag kanske hade missat något, och glömde denna gång att klicka i att jag endast ville söka i svenska arkiv. Plötsligt fick jag nu träffar på att Olof Broberg och Maja Lisa Söderman fått fem barn i Uusimaa (Nyland på svenska) i Finland; Anna Greta född 1734, Lisken (vanligt smeknamn på Elisabet) född 1737, Barbro född 1739, Johannes född 1742 och Andreas född 1745. Det stämde ju väldigt bra med de tre barn jag kände till från Tierp. Fyra av barnen hade dessutom uppgiften att de var födda i Sipoo i Uusima. Sipoo kommun heter Sibbo på svenska, och där någonstans fick jag tanken att någon på FamilySearch hade blandat ihop Sibbo i Finland med den lilla byn Sibbo i utkanten av Florarna i den nordvästra delen av Films socken i norra Uppland, men det kanske inte var så troligt ändå. Sipoo/Sibbo var länge en svenskspråkig kommun, trots att den endast ligger ett par mil från Helsingfors. På 1950-talet var andelen svenskspråkiga omkring 80%, men nu är den siffran nere kring 30%.

Jag kom då att tänka på en svenskspråkig kontakt i Finland som jag mailat med lite fram och tillbaka för ett tag sedan eftersom vi hade fått en halvnära DNA-matchning på FamilyTreeDNA för sisådär sju år sedan. Jodå, efter lite sökande bland gamla mail hittade jag honom, med anor i just Sibbo. Min finlandssvenske vän hjälpte mig hur man skulle söka i HisKi, som innehåller sökbara avskrifter av innehållet i många finska kyrkböcker. Där kunde man hitta att Olof och Maja Lisa gifte sig i Sibbo den 1 november 1733, där hon benämns som husjungfru och han som sågmästare. De fanns också listade i den äldsta bevarade husförhörslängden i socknen, vid Eriksnäs, som var en stor herrgård som vid den här tiden ägdes av Carl Fredrik Nordenberg (adlad Nordenskiöld), vars släkt faktiskt härstammade från Nordanåker torp i Tierps socken i Uppland. Under det som i Finland benämns som Den stora ofreden, den delen av det stora nordiska kriget när Finland var ockuperat av Ryssland åren 1713-1721, flydde Nordenbergs familj över till den svenska sidan men kom sedan tillbaka efter freden.

Olof Broberg benämns alltså som sågmästare i kyrkböckerna i Sibbo, och min kontakt visste att Carl Fredrik Nordenberg vid den här tidpunkten försökte grunda en sågindustri på Fagerö i Sibbo skärgård, som hörde till Eriksnäs, och att Olof då kanske var anställd för just det projektet. Det är mycket möjligt att Nordenberg hade hämtat sin sågmästare från sina gamla hemtrakter, alltså från Uppland. Broberg är ett namn som är flitigt förekommande i Tierpstrakten, och var ett vanligt soldatnamn.

I Runslingan (Upplands släktforskarförening) kan man bl.a. läsa om projektet Soldatregistret Uppland, ett projekt startat för att inventera soldater från Uppland i det yngre militära indelningsverket åren 1682-1901. Där har man bl.a. listat det manskap som fördes över från svenska regementen till reguljära finska regementen när det stora nordiska kriget tog slut 1721. De hade förmodligen varit förlagda i Finland en längre tid under kriget mot Ryssland, och blev nu kvar efter freden i maj 1721. I den listan finns en Olof Brosberg som förs över från Upplands femmänningsregemente till häst till Nylands och Tavastehus läns dragonregemente. Det skulle möjligen kunna vara densamme som ”min” Olof Broberg, som i så fall lämnar det militära och blir sågmästare istället.

Maja Lisa då? Även om Söderman är ett ganska vanligt finlandssvenskt namn var det ett mycket ovanligt namn i Sibbotrakten vid den här tiden. Det kan vara så att även Maja Lisa var född i Sverige. I soldatregistret hittar man en Per Söderman född 1695, tillhörande Månkarbo rote. Detta skulle möjligen kunna vara en bror till Maja Lisa. Det var inte alltför ovanligt att man i soldatsläkter gifte sig med någon från en annan soldatsläkt.

Det framgår också av husförhörslängderna att familjen flyttar till Sverige 1750. Klarlagt är alltså att jag har åtminstone en ana född i Finland, Anna Greta Broberg 1734 på Eriksnäs i Sibbo. Hur min kontakt och jag är släkt vet vi dock fortfarande inte.

Källor:
Biografiskt lexikon för Finland: Nordenskiöld, Carl Fredrik
Runslingan: Soldatregistret Uppland http://www.runslingan.se/node/30
Centrala soldatregistret: https://www.soldatreg.se/sok-soldat/

Fader inte längre okänd?

Fader okänd. När man ser denna korta mening i födelseböcker och husförhörslängder vet man att det sannolikt ligger en hel del vånda, tårar och ve bakom den händelsen. För en släktforskare innebär det också lite ve och förbannelse, eftersom forskningen tar stopp och ett helt släktled går förlorat.

I mitt släktträd finns det några luckor på grund av okänd far. En av dessa luckor är på farfars sida. Farfars mormors mor var Eva Forslund, född 1807 i Eskesta, som ligger ungefär 2 km sydost om Tierps kyrka. Hon var yngsta barn till den olycksalige fjärdingsmannen Jonas Forslund (se Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp) och Kajsa Matsdotter Åberg. Eva gör i sin ungdom som så många andra, hon tjänar som piga på några ställen runt om i trakten. I november 1834 flyttar Eva till Söderfors och är piga hos en hammarsmed vid bruket, Lars Hök, och hans familj. Ett år senare är hon tillbaka i Eskesta och anledningen att hon flyttar hem igen visar sig senare i födelseboken: hon har blivit med barn. Den 5 januari 1836 föder hon dottern (och tillika min farfars mormor) Eva Cajsa som står som oäkta och utan angiven far.

Från och med 1810 var det inte längre straffbart att föda oäkta barn, åtminstone inte de två första barnen. Däremot var det straffbart att föda ett tredje oäkta barn. Ändå betalade Eva en bot till församlingen efter kyrktagningen, som skulle ske tidigast sex veckor efter födseln. I kyrkoräkenskaperna för Tierps socken står att läsa att den 19 februari 1836 betalade pigan Eva Forslund i Eskesta 32 skilling i böter för lönskaläge. Inte heller här står någon far angiven, så denne klarade sig helt utan både ansvar och straff.  Eva Forslund gifter sig 1840 med Jan Oskar Jansson. De kommer att bo kvar i Eskesta och får fyra barn tillsammans.

Men vem var då Eva Cajsas far? Hon har blivit till under Evas tid som piga i Söderfors. Det skulle ju kunna vara i princip vem som helst som hon träffat i Söderfors, men vanligast i såna här fall var nog ändå att den ”skyldige” var någon i samma hus. Eva var piga hos Lars Hök som var hammarsmed vid Söderfors bruk och gift med Anna Maria Hellman. De hade åtta barn, varav den yngsta föddes i mars 1836. Anna Maria och parets näst yngsta barn dör båda i rötfeber i februari 1838. Lars gifter om sig med den dåvarande pigan Maria Andersdotter och familjen flyttar kort därefter till Älvkarleby och Öns bruk. Lars jobbar där några år innan flytten går till Kilafors bruk i Hälsingland. Där kommer de flesta av barnen att växa upp och bilda egna familjer.

Det hade ju varit trevligt att hitta DNA-bevis för att ”fälla” den okände fadern. Jag hade ännu inte kunna knyta något till just den här grenen av släktträdet, när jag häromdagen ännu en gång tittade på pappas matchningar på FamilyTreeDNA. Eftersom ett av pappas kusinbarn på farfars sida också har testat sig där finns möjligheten att sortera upp matchningarna så jag endast ser de på farfars sida genom funktionen ”In Common With”. Pappas tredje närmaste matchning av dessa hade nu utvidgat sitt släktträd till att omfatta fyra kompletta generationer. Anorna kom uteslutande från Hälsingland på samtliga grenar. Förutom matchningens farmors mormor som hette Greta Lovisa Höök och var född i 1830 i ”Söderfors/Tierp/Älvkarleby”, som det stod angivet. Denna Greta Lovisa är densamma som hammarsmed Lars Höks dotter som föddes 28 maj 1830 i Söderfors, knappa sex år innan Eva Cajsa Forslund föddes i Eskesta. Om dessa två skulle vara halvsyskon med gemensam far skulle det innebära att pappa vore fyrmänning med matchningens pappa eller "third cousins once removed" med matchningen, vilket stämmer bra med det uppskattade släktskapet på FamilyTreeDNA.

Detta är naturligtvis inget bevis för att Lars Hök är min biologiska farfars mormors far, men han är i mina ögon skäligen misstänkt. Jag kommer nu att försöka kartlägga hans ättlingar för att om möjligt hitta fler DNA-bevis.

I fäders (och mödrars) spår

Så här i vasaloppstider passar det väl bra att redovisa en ur geografisk synvinkel udda gren av släktträdet. Går man tillbaka sju generationer består mina anor av cirka 95% födda i Uppland kryddat med några procent sörmlänningar på farmors sida. Ytterligare några generationer bort kommer det vallonska inslaget in samt en gren till Västergötland. Men det finns faktiskt anor en bit norrut också. Mormors farmors farmors mor Stina Persdotter föddes 1761 i Vallby i Tierps socken. Stina tjänar som piga på några ställen runt om i socknen (Djupa, Eskesta, Vida och Väster-Ensta) innan hon flyttar hem till familjen i Vallby igen 1791, förmodligen för att hon blivit med barn. Den 13 september 1791 föds dottern Lena, eller Helena som det står i födelsenotisen men ingen annanstans. I notisen står också ”fadren föregafs sold Jonas Trygg fr Väsby”.

Stinas föräldrar dör i september 1790 respektive januari 1792, och hon kommer att bo hos brodern Per Persson i Vallby tillsammans med sin dotter fram till 1806. Annandag jul 1806 gifter hon sig med Per Jansson, som också bor i Vallby och har blivit änkling ett år tidigare. Stina och Per får inga egna barn. Dottern Lena träffar så småningom Erik Persson från Gåvastbo. Erik flyttar till Vallby och paret tar över gården. Lena Jonsdotter och Erik Persson är alltså min mormors farmors fars föräldrar. Om man åker norrut på nya E4:an så är Vallby byn som ligger på höger sida när man kommer ut på den vidsträckta slätten innan Tämnarån och sedan avfarten till Tierp.

Men det var ju norrut vi skulle. Det faktum att Lenas fars namn står nämnt i hennes födelsenotis och att hon kallas Jonsdotter hela sitt liv får väl antas bekräfta att Jonas Trygg är hennes biologiske far, även om Lena aldrig nämns i hans uppgifter. Jonas Jonsson Trygg föddes 24 juni 1766 i Evertsberg i Älvdalens socken. Hans föräldrar var Ketti Jan Mattsson och Marit Persdotter. Släkten verkar ha bott i Evertsberg i åtskilliga generationer. Namnet ”Ketti” eller ”Kettis” som det ibland skrivs är ett gårdsnamn eller tillnamn, som är vanligt i Dalarna. Namnet Ketti finns belagt i ganska många generationer bakåt. En källa anger att Jonas Jonsson Tryggs farfars farfars farfar hette Ketti Mats Jonsson och levde 1570-1643 i Evertsberg, men det har jag inte fått bekräftat.

Men hur hamnar Jonas i Tierp? Den frågan är svår att få något svar på. Modern Marit dör hastigt på Kristi Himmelfärdsdagen 1771 då Jonas (eller Jon som han kallats hittills) ännu inte är fem år fyllda. Fadern Mats blir ensam med fyra barn; Anna, Erik, Per och Jonas, varav den äldsta sonen Erik står i husförhörslängderna som ”Impos mentis”, vilket är latin och betyder ungefär ”icke tillräknelig”, vad det nu innebär. Kanske någon form av intellektuell funktionsnedsättning, som vi förmodligen skulle uttrycka oss idag. I anteckningarna om Per står senare att har ”fallande sot”, antagligen det vi nuförtiden benämner epilepsi. Man får intrycket att det här är en familj som inte fått allting gratis här i livet.

Väl i Tierp försörjer fadern Jan Matsson sig som laggare, dvs med tillverkning av tunnor. Jan gifter sig med den 16 år yngre Anna Matsdotter Broberg och får tre barn med henne.
De äldre barnen tjänstgör som drängar respektive piga, mestadels i Norr och Söder Munga.
Jonas blir 1789 antagen som soldat i Livkompaniet vid Upplands regemente, då hans företrädare i Väsby rote Erik Persson Trygg omkommit i Lovisa i Finland samband med Gustav III:s ryska krig. I generalmönsterrullan står att Jonas är dalkarl och 5 5½ fot lång, vilket motsvarar cirka 166 cm. Jonas övertar, som brukligt är, företrädarens soldatnamn Trygg trots att de inte är släkt. Han får (eller möjligen begär) avsked från det militära 1794. Det är alltså under den här perioden som soldat i Väsby Jonas träffar Stina Persdotter som då är piga i grannbyn. Han flyttar sedan till Finnerånger i Västlands socken och bildar familj med skräddardottern Brita Ersdotter Ekenberg som är från trakten. De får sex barn.

Berättelsen om älvdalingarna som kom till Uppland är som synes varken glamorös eller särskilt dramatisk, men det var så livet såg ut för de flesta i Sverige för dryga 200 år sedan.

Ännu mer från domböckerna: Olovlig brännvinstillverkning i Yvre

Farfars farfars mormors farmors mor Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken har nämnts vid ett par tillfällen tidigare här i bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt 1707 för att ha förolämpat en granne.

Den här gången förflyttar vi oss 33 år framåt i tiden, till år 1740. Missväxt i Sverige hade lett till en rad nödår. Den lilla mängd säd man lyckades skörda gick till stor del till brännvin istället för till bröd och spannmålspriset sköt i höjden. Till följd av detta blev all brännvinsbränning förbjuden. De hembränningsapparater som hittades skulle förseglas. Johanna Martelleurs dotter (och min ana) Anna Persdotter har gift sig med Mickel Ersson och bildat familj i Kastebo en bit söder om Yvre. I domboken hittar vi just Mickel, som tillsammans med sin far Erik Mickelsson står anklagade för att ha låtit bli att försegla sina brännvinspannor. Mickel försöker förklara att han pantsatt sin panna hos sin svåger, Annas systers man Johan Boivie.

Så flyttar vi fram till 1758. Åter råder spannmålsbrist i Sverige och regeringen utärdar ånyo ett förbud mot brännvinsbränning. Johannas make klensmeden Per Andersson Wretman har gått bort annandag jul året innan, och det är äldste sonen tolvmannen (och senare riksdagsmannen) Adrian Persson som har tagit över gården i Yvre. Den här gången återfinns både intriger och tjuv- och rackarspel i domboksprotokollet. Det är före detta kronolänsmannen Gabriel Rosenström med hustrun Magdalena Persdotter som står anklagade för brott mot brännvinsförbudet, men allt sker hos Adrian i Yvre. En Magdalena Larsdotter vittnar om hur hon går förbi brygghuset och hör på röster och ljud hur Adrian Persson och hans hustru Christina Eriksdotter håller på med något fuffens där inne. Dagen efter ser hon att lakan eller något liknande hängts för brygghusets fönster. Hon tycker det verkar misstänkt och uppmanar sin svåger, fjärdingsmannen Erik Andersson, att undersöka saken, men han vägrar. Det verkar som att Magdalena sedan kommer på och konfronterar Adrian med fru i hembränningstagen. Det är bl.a. nån kopparmojäng som ”står på sidan och rinner”. Hon möts av hårda ord och Adrian med fru nekar sedan till anklagelserna, tydligen med god hjälp från vittnet Pär Larsson som bl.a. säger att han inte sett fru Martelleur (dvs Johanna, Adrians mor och knutpunkt för olagligheterna) tillverka eller försälja brännvin ”ehuru ryktet därom går”.

Så småningom bekänner Johanna att hon tillverkat brännvin och använt mågen Mickel Erssons panna till detta. Gabriel Rosenström med hustru fälls för själva tillverkningen, medan Johanna Martelleur och hennes son Adrian och hans hustru fälls för att tillverkningen rent fysiskt skett på deras gård och att de på olika sätt varit behjälpliga och medskyldiga, bland annat för att de förvarat och undangömt bränningsutrustningen.

Tierps tingslags häradsrätt, Domböcker, SE/ULA/11545/A I/1 (1732-1758), bild 669

Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp

Farfars mormors morfar Jonas Forslund föddes 1761 Farsbo i Tierp. Hans far var skomakaren och läraren Jon Jonsson och hans mor var soldatdottern Katarina Larsdotter Ströberg. Jonas tjänstgör även han som lärare under några år och flyttar runt i socknen, där man finner honom i Bäcklösen, Hyttan och Korsbo.1785 gifter han sig med Katarina Lindberg. De får tre barn innan Katarina avlider 1797 i gikt, endast 38 år gammal. Jonas står nu ensam med två barn (ett har gått bort i kikhosta), men finner en ny partner i soldatänkan Katarina Matsdotter Åberg, vars tidigare make Jan Larsson Vid dött i kriget mot Ryssland. Katarina tar med sig två barn in i äktenskapet, och tillsammans med Jonas blir det så småningom ytterligare fem barn.

I augusti 1800 omnämns Jonas Forslund i ett sockenstämmoprotokoll i Tierp. Han har då antagits som fjärdingsman i den norra nämnden, men familjen bor vid det tillfället i Fålbäcken, längst ner i den södra delen av socknen, strax söder om Månkarbo. Detta försvårade givetvis hans tjänstgöring. Bara till kyrkan, som ligger mitt i socknen, var det ganska exakt en mil att gå. Han ville som bostad istället hyra en kammare i fattighusbyggnaden vid kyrkan. Men eftersom bostäderna där var upptagna fick han rådet att försöka köpa sig en stuga så skulle han få hjälp att flytta den till lämplig plats i norra nämnden. Efter någon månad återkom han till stämman sedan han fått löfte om att få köpa en stuga. Löftet från stämman infriades på så sätt att han fick tillstånd att själv resa kring i norra nämnden och samla in bidrag för ändamålet. Villkoret var dock att om han avsade sig fjärdingsmannatjänsten så skulle stugan tillfalla hans efterträdare som boställe.

Sex år senare, i juli 1806, omnämns Jonas Forslund igen i rullorna, men den här gången i Svea Hovrätts domstolsprotokoll. Han har nämligen dömts till försummelse i tjänsten då en fånge lyckades rymma då denne stod under Jonas övervakning. I domstolsprotokollet står att läsa att fången var en soldat som hade dömts för andra resan stöld och inbrott samt förfalskning, och skulle avhysas till Älvsborgs fästning för att sona sitt brott. I väntan på transport dit skulle Jonas övervaka fången, men somnade varvid denne flydde genom ett fönster. Jonas dom blev fjorton dagar vatten och bröd på Uppsala Slotts häkte, eftersom han bedömdes för sjuklig för det alternativa spöstraffet, samt att mista sin tjänst som fjärdingsman.

I början av 1807 nämns i sockenstämmoprotokollet att Jonas Forslund med familj beviljats understöd ur fattigkassan. Jonas dör 1809, 48 år gammal. Då är hans yngsta dotter Eva, min farfars mormors mor, endast två år.

Del av Svea Hovrätts protokoll, dom mot Forslund, juli 1806.

Om fjärdingsmän, del 1

Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök att reda ut begreppet lite grann.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades fjärdingsmannasysslan helt.

Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.

Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.

Två av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.

Karl XII:s norska fälttåg

Åter till soldaterna i släkten. Jag har åtminstone en till att avhandla. Det gäller min farmors mormors morfars farmors far Lars Larsson Wiberg, född omkring 1696 i Tierps socken. I de militära arkiven kan man läsa att Lars antogs till armén 1718, lagom till detta års fälttåg mot Norge. I generalmönsterrullan får man reda på att Lars är en "God karl af medelmåttig längd". 1736 finns anteckningen "Klagar öfver torrwärk och andtäppa sedan norska campagnen. Begär och får avsked." Lars tillhör Livkompaniet inom Upplands regemente, och soldatnamnet Wiberg tillhörde hembyn Väster-Ensta liksom åtminstone ytterligare två soldater därifrån.

Vad hände då 1718, efter att Lars blivit antagen? Det här var på sluttampen av det Stora nordiska kriget, då Sverige gjorde två försök att invadera Norge. Man hade misslyckats 1716, och nu hade Karl XII samlat ihop cirka 40 000 man. Planen var att Carl Gustaf Armfeldt skulle ta en styrka på 5000 karoliner och anfalla Trondheim och på så sätt kapa Norge på mitten, samtidigt som kungen tog hand om huvudstyrkan i söder för att gå genom Halden mot Kristiania. Upplands regemente kom att tillhöra kungens styrkor under fälttåget.

Det finns en kompanidagbok från Upplands regemente som beskriver förhållandena under marschen genom Värmland och Dalsland i oktober/november 1718. Regementet var på 1200 man och indelat på 8 kompanier à 150 man. Det framgår att en normal dagsmarsch var på 2 mil, men det fick kortas något på grund av de dåliga vägarna i Dalsland. Dagen började med corum (morgonbön) och innan man gav sig väg bjöds mannarna på en sup brännvin (18 man på litern). I Åmål hade man slaktat en oxe som gav 80 kg kött, och man köpte även 85 kg palt i stan. Efter den dryga dagsmarschen kunde det därför delas ut 300 gram kött per man. Den 29 oktober inspekteras regementet av Karl XII och manskapet påbjöds då att ta på sig sina strumpor, damasker och skor (dvs lågskor de själva köpt). Klädseln bestod annars av blå livrockar med gult foder, under det gul väst som gick ner på låren. Därunder en vit skjorta, en svart halsduk och en hatt. Nertill skinnbyxor med knäremmar som knyts under knäna. En del var barfota i sina näverskor, medan andra hade gråa yllestrumpor – de gula strumporna och köpeskorna låg i ränseln och likaså den blåa kappan för ruskväder.

Den 30 oktober korsar truppen den norska gränsen, och hela uppdraget ser tämligen lyckosamt ut. Som bekant träffas Karl XII av en kula i huvudet vid Fredriksstens fästning den 30 november, och fälttåget avbryts. Den sydliga styrkan får en betydligt lugnare reträtt än resan för Armfeldts armé. Den kom att gå under namnet Karolinernas dödsmarsch, där över 4000 soldater frös ihjäl i Tydalsfjällen.

Belägringen av Fredrikssten blev inte särskilt kostsam räknat i förluster vare sig för svenskarna eller norrmännen, omkring 200 man på den svenska sidan och mindre än 100 på den norska. Som vanligt i den tidens krig var det mest sjukdomar som skördade offer och i generalmönsterrullan nämns endast en enda soldat som stupat i strid.

Lars Larsson Wiberg kommer hem till Tierp, och gifter sig annandag jul 1727 med Dorotea Olofsdotter. De får åtminstone fem barn. Torrvärken och andtäppan som Lars klagade över kan översättas till reumatism respektive astma. Man får väl hoppas att det fanns utrymme för viss rehabilitering när den svenska stormaktstiden var över.

Källor:
Kyrkböcker i Tierp
Generalmönsterrullor
Bengt Hemtun, Mellerud

Jakten på Martelleurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 



Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.

Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.

 

För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:

 

Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.

För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 

 

I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.

 

 

 

Kvinnor i historieskrivningen och skolväsendet i Tierp

Här på bloggen har det varit en väldig dominans av män. Det är absolut inget medvetet val, utan återspeglar bara hur dokumentationen ser ut från svunna tider. Kvinnor var döttrar, pigor, hustrur eller änkor. Bakom dessa till synes enkla titlar dolde sig enorma arbetsinsatser. Inte nog med att dessa kvinnor ofta var tvungna att ta hand om väldigt många barn, de skötte ju som regel allt arbete där hemma. Ibland verkligen precis allt, när männen var ute i krig eller tjänstgjorde på annan ort. Tyvärr finns det inte så mycket dokumenterat av kvinnornas gärningar. Mina inlägg som handlat om manliga smeder, soldater, riksdagsmän etc är en följd av att det är nästan uteslutande uppgifter om männens förekommanden som finns bevarade till eftervärlden.

Några undantag finns naturligtvis, så också i min släkt. Och det är så vi kommer in på skolväsendet. Detta genom farfars morfars mormor Kajsa Nilsdotter, född 1757 i Stora Bultebo och uppvuxen i Skuberget i östra Tierps socken. Hon står som ”barnalärerska” i husförhörsländerna på 1780-talet. Utan att ha fördjupat mig alltför mycket i ämnet, inbillar jag mig att det inte var alltför vanligt att kvinnor skötte undervisningen på 1700-talet. Det var inte så vanligt att undervisning förekom över huvud taget.

 1762 påbjöds att skolmästare skulle anställas i alla socknar, där klockaren inte själv kunde sköta uppgiften, men regelverket var så vagt att få skolor inrättades. Kungliga Majestätet anbefallde så i ett brev daterat 19 februari 1768 landsskolors inrättande i riket. Den 21 augusti samma år hölls allmän sockenstämma i Tierp.

Stämman ville gärna biträda sagda yrkande men ansåg det alldeles för litet med endast ett skolhus i denna vidsträckta socken, varför man beslutade indela församlingen i tio skolrotar. Tierp får väl därför anses vara en av föregångarna i landet, med tanke på att det vid slutet av 1700-talet endast fanns totalt 150 fasta skolor i hela Sverige.

Även Kajsas äldre bror Per Nilsson Forsbom, född 1750, tjänstgör som lärare, och har titeln skolmästare i både Gåvastbo och Fjällen i Tierp. Och faktiskt finns det ännu ett exempel på pedagogiska pionjärer vid ungefär samma tidpunkt och på ungefär samma ställe. Farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, var skolmästare i Djupa och Korsbo i Tierp på 1780- och 1790-talet innan han gjorde ytterligare karriär som fjärdingsman, bosatt i Eskesta.

Källor:
Kyrkböcker i Tierp.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Bengt Ingmar Kilström.
Wikipedia: Folkskola i Sverige.

 

Skomakare och skräddare

Jag har i min släktforskning stött på många skomakare och skräddare. Ovanligt många, känns det som, utan att jag har något belägg för att så är fallet. Enbart bland de direkta anorna har jag 14 personer som antingen var skomakare eller skräddare (samt i ett fall faktiskt både och). Dessutom gick ju yrkena ofta i arv, vilket gör att det finns ännu fler om man inkluderar syskon och kusiner till mina förfäder.

Först lite förutsättningar för ”mina” skomakare och skräddare på den uppländska landsbygden. Om vi backar till 1600-talets början accepterades inte handel och hantverk ute på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna, där de kallades för borgare. Bönderna höll dock naturligtvis på med hantverk och till en viss del handel, men främst då för husbehov. På 1680-talet fick några yrkeskategorier i begränsad utsträckning rätt att slå sig ner på landsbygden för att utföra sitt yrke. Det var framförallt skomakare, skräddare och smeder. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen.

I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som i städerna, och det fanns heller inga krav på att de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Det var inte ovanligt att man som hantverkare tog sig ett annat efternamn än det patronymikon man fick av sin fars förnamn. Detta skick började under 1500-talet i städerna, då man efter utländskt bruk antog familjenamn. Så småningom spreds det bland hantverkarna ut på landsbygden. Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade från namn från naturen, ofta flerstaviga och för det mesta en kombination av två ord. I min släkt finns det några efternamn som jag antar är hantverksnamn från början, t.ex. Säterström, som kom att leva kvar i många generationer och senare blev till Zetterström, mormors efternamn som ogift.

De skräddare och skomakare jag hittat hittills:

Ff fm ff fm f Erik Larsson, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Ff mm mf f Jon Jonsson 1732-1788. Farsbo och Djupa, Tierp. Skomakare och skolmästare.
Ff mm mf mf Lars Ströberg, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Fm ff mf Mats Lundmark 1788-1859. Alunda och Tuna. Skräddare.
Fm ff mm f Per Persson 1767-1838. Alunda och Rasbo. Skomakare. Far till Långbacka-Jan.
Fm fm fm f Carl Carlsson Sparr 1763-1806. Sparrsätra. Skomakare, sockenskräddare och soldat.
Fm mf mm f Lars Löfström 1760-1832. Elinge, Österlövsta. Skräddare och järnvaktare.
Mf fm fm mm ff Johan Matsson Löfgren 1682-1767. Löten, Österlövsta. Skräddare.
Mf fm mf f Lars Persson Östlund 1740-1805. Väster-Ensta, Tierp. Skräddare.
Mm ff ff f Per Säterström 1760-1841. Skälsjön, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff fm m fff Olof Olsson, född omkr 1680. Halldammen, Österlövsta. Skräddare.
Mm ff ff mf Bertil Säterberg 1727-1777. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff ff mf f Anders Säterberg 1704-1781. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm mm mf mf mf Per Larsson Fors 1682-1746. Försäter, Österlövsta. Skomakare och båtsman.
Litteratur:
Nationalencyklopedin, Äldre hantverk på svensk landsbygd.
Hantverk i Sverige. LT:s förlag i samarbete med Nordiska museet. 1989.

Stormigt värre

Det pratas ofta om att vädret är det värsta och sämsta någonsin och det slås rekord till höger och vänster. Men det kunde vara ostadigt och stormigt i början av förra seklet också. 1903 var ett rekordår i det hänseendet, med hårda vindar och låga temperaturer. Speciellt eländigt var det i juli-augusti 1903 som var de kallaste, regnigaste och stormigaste sommarmånaderna någonsin. Den 16 juli rapporterades det om minusgrader i både Västergötland och Småland.

Farfars farbror Erik Godenius föddes i Gåvastbo i Tierps socken 1861. Han tog folkskollärarexamen 1883 i Uppsala och organist- och kyrkosångarexamen 1887 i Skara. Samma år flyttade han till Öland och Böda prästgård, där han tjänstgjorde som både folkskollärare, organist och poststationsföreståndare.

Den 28 juli 1903 skulle han tillsammans med 14-åriga dottern Valborg och kyrkovaktaren ut på fiskafänge, närmare bestämt sätta ut flundregarn, trots det hårda vädret. Det bar sig inte bättre än att en kastvind vräkte omkull båten och ingen av de tre hade en chans i de höga vågorna och den starka blåsten. Valborg hittades den 11 augusti vid Börlinge strand, och Erik den 22 augusti i Sanda på Gotland.

1903 hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland. Där dömdes Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna ut som efterblivet. Resultatet blev att ett sjöräddningssällskap bildades 1907 - Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, det som idag heter Sjöräddningssällskapet.

Källor:
Svensk Läraretidning 22:a årg. 1903 nr 31 s.584-585 och nr 35 s.667.
Sjöräddningssällskapet: http://www.sjoraddning.se/om-oss/historia/
SMHI: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/lagsta-temperaturer-i-juli-1.76576
Svenska Dagbladet 26 oktober 2004: Stormigt då väderprognoser blev vetenskap

Salpetersjudare – krutgubbe och pissegubbe

Morfars farmors mormors syster Kajsa Persdotter från Vallby i Tierp gifter sig 1816 med salpetersjudaren Anders Svanström, som enligt husförhörslängderna är född i Småland. Inte närmare preciserat än så.

Vad gjorde då en salpetersjudare? Till att börja med samlade han in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter (som i det här fallet är detsamma som kaliumnitrat, KNO₃) uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord. Eldvapen laddades på den här tiden med svartkrut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Tidigare hade huvuddelen av det krut som användes inköpts från utlandet, men man såg nu behovet av att storskaligt börja tillverka eget krut i Sverige.

Man hade tidigt uppmärksammat att det bildades salpeter under ladugårdarna. Gustav Vasa, som alltid var klarsynt när det gällde kronans bästa, förklarade att jorden under ladugårdarna tillhörde kronan. Alla bönder tvingades leverera sin ålagda kvot av salpeterjord tillsammans med aska, ved och kol till närmsta sjuderi. Denna skyldighet ersattes 1634 av en salpeterskatt. Kringresande salpetersjudare kom nu istället att själv hämta jorden under böndernas ladugårdar. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”.

Helst skulle de värvade salpetersjudarna vara födda i landsorten där de skulle verka. I annat fall skulle man värva salpetersjudare från Småland. Smålänningarna ansågs vara absolut förstklassiga när det gällde salpetersjudning, vilket kan förklara att det var så viktigt att det står i husförhörsländen att Anders Svanström är från just Småland.

Salpeterskatten ersattes 1804 av en skyldighet för varje mantal att årligen leverera en viss mängd salpeter till staten. Det var då som man ute i socknarna anställde egna salpetersjudare, som stod för tillverkningen. 1830 upphörde salpeterskatten helt.

Salpeter utvanns ur jord blandad med växt- och djuravfall mer eller mindre indränkt med urin och då och då under året skyffla om den så att luften gavs tillträde. Det var viktigt att den inte utsattes för vatten. Efter en 4-5 år hade salpeter bildats med hjälp av salpeterbakterierna. Jorden var då färdig för vidare bearbetning

Salpetersjudarna testade om jorden innehöll salpeter genom att ta lite jord, hälla lite vatten på och sen ta en vattendroppe därifrån på ett knivblad och låta det torka i solen. Om det fanns salpeter i jorden utkristalliserades det och blev vitt på knivbladet. Den sålunda utvalda jorden skyfflades ner i ett mycket stort kar, som var ganska högt placerat. Sedan man hällde i vatten i karet med jorden för att urlaka jorden på salpeter. Lakvattnet tappades ur i botten på det stora karet och ner i ett annat kar. Sen kokades allt lakvatten tills salpetern utkristalliserades. Denna råsalpeter fraktades sedan till krutbruk.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ingen av Anders Svanströms och Kajsa Persdotters söner tar över faderns yrke, som brukligt var annars. Per blir torpare, Anders blir skräddare och minstingen Jan Erik tar värvning, blir soldat och får soldatnamnet Rolig. Måhända var ingen av dem intresserad av att bli en pissegubbe. Eller så var det så enkelt att det redan på hade kommit nya framställningsmetoder för krut, vilket minskade behovet av salpetersjudning av jord.

Källor:
Alir anor nr 3 1998.
Maj Britt Sundin, Föreningen för främjande av forskning i Jämshöjd med omnejd.

När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare

Järnvägens tillkomst i Sverige kom att förändra både kartor och livet i de orter där den kom att dras. Jag tänker ta upp två för mig närliggande släktrelaterade exempel, Örbyhus och Tierp. Men först måste vi ha lite bakgrund och järnvägshistoria.

I en del europeiska länder byggdes de första järnvägarna redan på 1830-talet, medan man i Sverige tvekade inför kostnaderna. 1855 tillsattes en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av järnvägen. Denna beslutade då att den norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. Det fanns även planer på att dra järnvägen från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle och på så sätt sammanbinda Dannemora gruva med olika järnbruk.

Anledningen till att så inte blev fallet, och att en station istället byggdes i Örbyhus, är mycket Baltzar von Platens förtjänst. Han var son till den kände kanalbyggaren med samma namn, och var vid den tiden greve på Örbyhus gods. Han var även statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet, och hade mycket inflytande vid diskussionerna kring järnvägsdragningen. För att järnvägen skulle komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön, men dåtidens teknik satte stopp för detta. En station kom istället 1874 att hamna där Örbyhus samhälle ligger idag, på gränsen mellan socknarna Vendel och Tegelsmora, där Vendelån är socken­gräns.

Då fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan bortsett från något enstaka hus. Den närmaste bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda. Vendelsidan bestod samtidigt endast av Libbarbo gård. Efter järnvägens tillkomst kom affärsverksamheter igång ganska snart, och 1879 blev Örbyhus tingsort. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag, och Örbyhus hade t.ex. under några decennier en betydande konfektionsindustri.

Så till Tierp. Tierps socken är den till ytvidden största socknen i Uppsala län. Innan järnvägens tid var de största orterna i socknen Ullfors, med sitt bruk, och därnäst Eskesta. Där järnvägen nu skulle gå fram bestod socknen bara av glest befolkade byar. Tierps järnvägsstation kom att ligga på byn Bäggebys ägor, men samhället har senare vuxit till att även inkludera bl.a. byarna Åskarby och Svanby. Efter att järnvägen invigdes växte ett nytt samhälle upp ganska snabbt.

Farfars farbror Klas August Pettersson föddes 1 juni 1877 i Gåvastbo i östra utkanten av Tierps socken, där även min farfar och farfars far föddes. Han hade fem äldre syskon efter att tvillingarna Klas August och Emma Augusta dog i scharlakansfeber nästan exakt ett år innan Klas Augusts födelse. Han jobbar hemma på torpet i Gåvastbo fram till värnplikten 1898, och året efter får han anställning som extra banvakt vid Bäggeby station, som kort därpå döptes om till Tierps järnvägsstation.

1902 flyttar Klas August till Tobo, där han bor och arbetar som ordinarie banvakt fram till 1910.
1910 dyker det upp ett ledigt jobb som ordinarie banvakt i Skämsta, ett par kilometer utanför Tierps municipalsamhälle, åt Uppsalahållet till. 1915 gifter han sig med Betty Amalia Larsson, född i Viksta, och de får sedan tre egna barn och ett adoptivbarn. Klas August avancerar omkring 1915 till att bli banmästare, en tjänst som han behåller åtminstone fram till 1935.
Det var förmodligen inget jobb man blev speciellt rik på, men statens kaka var, åtminstone förr i tiden, liten men säker.
Det är väl möjligt att Klas Augusts intresse för järnvägen väcktes av det faktum att han var uppväxt just i Gåvastbo, som ligger precis vid järnvägen och t.o.m. hade en stationsbyggnad.

Gåvastbo station omkring 1920. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Foto: G. Reimers.



Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att hålla uppsikt över en viss sträcka och hålla den i gott skick, så att den kunde trafikeras. Förutom att bevaka och besiktiga banvallen längs denna sträcka, ingick det även i yrkesrollen att leda underhållet både av spårområdet samt marken runt omkring. Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag. Banvakterna bodde oftast i särskilt uppförda små banvaktsstugor, utstationerade med bara några få kilometers avstånd längs alla större järnvägssträckningar i landet.

Banmästaren hade under sig ett antal banvakter. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning. Vid dessa inspektioner kunde banmästaren också kontrollera att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till "att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier, som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick".
Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. Med tanke på hur underhållet av järnvägsnätet verkar vara beskaffat idag kanske det vore en idé att återinföra det gamla systemet…

Källor:
Sveriges Järnvägsmuseum, Trafikverket.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Tierps socken och Tierps köping, Bengt Ingmar Kilström.
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.
Bygdeforskaren Ingemar Eriksson, Örbyhus rörelsehistoria.
Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening.
Kyrkböcker i Tierp och Tegelsmora.

Bomärken

Bomärken är kända i Sverige sedan många hundra år och omnämns i de gamla medeltida landskapslagarna. De kan ha samma ålder som runorna. Bomärket har använts som ägarmärke och betecknar oftast en enda person. Bomärket har haft en viktig juridisk betydelse eftersom det anger ägaren till det föremål på vilket det sitter inskuret. Det ersätter det för hand skrivna namnet.
Ett exempel från Tierps socken är att en bro i Munga by underhölls av byborna gemensamt. På varje planka i bron fanns ett bomärke inskuret som visade vem som alltså var skyldig att ersätta den, då den var utsliten.

Jag har lyckats hitta bomärket som tillhörde min morfars farfars farfar Olof Jansson, som var bonde i Skogsbo i östra delen av Tierps socken. I samband med nödåren 1845 och 1846 nedtecknades åtskilliga bomärken som underskrifter i en samling borgensförbindelser för lån av spannmål.

Det är alltså det bomärke som Olof märkte upp ägodelar som redskap, smörkärnor och mjölsäckar samt undertecknade dokument med.

Källor:
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.

Riksdagsmän

Ståndsriksdagen var en riksdag som tillkom under 1400-talet och existerade fram till 1866 då tvåkammarriksdagen infördes. Riksdagen var då indelad i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Jag har inte hittat ett endaste spår av varken adel, präster eller borgare i släkten, men desto fler bönder. Därför känns det inte mer än rätt att vi representerat den svenska allmogen vid tre tillfällen i den lagstiftande församlingen och tillika Sveriges högsta beslutande organ.

De fyra stånden sammanträdde och röstade var för sig, men sammanhölls av kungen. Deras sammanträden, så kallade riksdagar, varade i början av ståndsriksdagens tid under några veckor och det kunde gå ett eller flera år mellan riksdagarna. Bondeståndet skulle utgöras av en bonde från varje härad. Representationen verkar ha hållit sig omkring 150 bönder vid varje riksdag.

Släktens tre riksdagsmän tog plats i den svenska riksdagen vid olika tillfällen:

1719 års riksdag:
Olof Andersson, danneman från Åkerby i Österlövsta, representerade Lövstads tingslag. Olof är farmors morfars morsmors mormors farfars bror, och jag har berättat om honom tidigare: Sveriges första strejkledare.
Riksdagen beslöt den 23 januari 1719 att välja Ulrika Eleonora till Sveriges drottning. Den 21 februari antogs också en ny regeringsform, där det kungliga enväldet avskaffades. Drottningen kröntes sedan i Uppsala den 17 mars.

1765-66 års riksdag:
Jacob Henning, skattebonde från Östanå, Älvkarleby, representerade Älvkarleby tingslag. Jacob är mormors farmors mormors mormors kusin. Jacob var morfar till den kände spelmannen Byss-Calle, se Byss-Calle.
Vid 1765-66 års riksdag tog mösspartiet över makten från hattarna. Tryckfrihetslagstiftningen infördes. Det är genom 1766 års tryckfrihetsförordning som Sverige än i dag har den unika, grundlagsskyddade offentlighetsprincipen.

1789 års riksdag:
Adrian Persson, häradsdomare från Yvre, Tierp, representerade Tierps och Vendels tingslag samt Norunda härad. Adrian är farfars mormors farmors bror och bror till Johanna Martelleur, se Jakten på Martelleurs grav.
1789 års riksdag handlade mycket om Gustav III:s ryska krig. En ny svensk grundlag, förenings- och säkerhetsakten, infördes som ett tillägg till 1772 års regeringsform och resulterade i ett praktiskt taget totalt kungligt envälde. Akten gav kungen rätt att efter eget gottfinnande förklara krig, sluta fred och ingå pakter med främmande makt utan att detta krävde riksdagens godkännande. Förenings- och säkerhetsakten upphävdes genom 1809 års grundlag.

Källor:
Ludvig Mårtensson: Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710-1800, Stockholm 1937.
Wikipedia: Sveriges riksdags historia.
Nationalencyklopedin: Förenings- och säkerhetsakten.

Soldater, del 4: Malma by och Slaget vid Svensksund

Även Karl Ekholms svärson Olof Malmsten hade det tveksamma nöjet att dra ut i krig. I hans militära papper står antecknat att han varit i Finland 1789 och 1792, och det handlade då inte om någon nöjeskryssning på Ålands hav.

Karl Ekholms dotter Greta gifter sig 1773 med Olof Hansson, son till torparen Hans Persson från Vipängen i Helga Trefaldighets socken söder om Uppsala stad. Olof har året innan blivit antagen vid Upplands regemente, och man kan kanske tänka sig att det är genom den blivande svärfadern Karl Ekholm som Olof hittar sin Greta (eller omvänt). Olof har fått soldatnamnet Malmsten efter sitt soldattorp i Malma. Byn Malma, som till stor del låg där stadsdelen Valsätra nu ligger, har mycket gamla anor. Ett gravfält intill byn visade sig härröra från övergången mellan bronsålder och järnålder, cirka 500-300 f.Kr. I skriftliga källor omtalas byn första gången 1221. Den gamla bytomten och delar av dess bebyggelse finns fortfarande kvar.

Gustav III:s ryska krig utspelades 1788-1790 efter att kungen anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område. Upplands regemente deltog bland annat i det första av slagen vid Svensksund 24 augusti 1789 där 8 officerare och 400 man stupade, sårades eller togs till fånga. Regementet deltog även i det mer kända slaget vid Svensksund 9 juli 1790. Det anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom ett för Sverige fördelaktigt fredsfördrag. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog i slaget betraktas sjöslaget också vara det allra största i Östersjöns historia.



Slaget vid Svensksund.

Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz.

 

Olof Malmsten kom hem från strapatserna i österled, och får sex barn med sin hustru Greta Karlsdotter. Fyra av dessa överlever till vuxen ålder, varav den äldste, Hans Olsson Ullström, är min mormors morfars farmors far.

En som inte hade lyckan att komma hem från samma krig var första maken till farfars mormors mormor Kajsa Matsdotter Åberg. Han hette Jan Larsson Vid, var från Väster-Ensta i Tierps socken och tjänstgjorde liksom Olof Malmsten som soldat i Upplands regemente. Jan Larsson Vid dog i Finland 1789 och efterlämnade hustrun och en ettårig dotter. Förmodligen dör han inte någon hjältemodig död på slagfälten, utan det är troligare att dödsorsaken är fältsjukan – ett samlingsbegrepp för en mängd olika sjukdomar som ofrånkomligen drabbade många soldater under ett fälttåg. Många soldater överlevde strapatser och strider för att istället sluta sina dagar i största misär.

Efter att ha fått ett barn med okänd far gifter Kajsa Matsdotter Åberg om sig med farfars mormors morfar Jonas Forslund, som då har två söner från ett tidigare äktenskap. De får sedan fyra gemensamma döttrar, där den yngsta, Eva Forslund född 1807, är min farfars mormors mor.

Därmed får det räcka med krig och soldater för den här gången. Det är dock inte omöjligt att vi återvänder till det området så småningom.

Källor:
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Helga Trefaldighet och Tierp.
Det medeltida Sverige 1:2, Dahlbäck, Ferm & Rahmqvist.
Malma by och Valsätra. Bebyggelse i södra Bondkyrko socken från bronsålder till 1900-tal, Eva Hjärtner-Holdar och Inga Ullén.

Soldater, del 3: Med papiljotter i håret. Gustav III:s kröning.

1772 var ett dramatiskt år i svensk historia. Gustav III hade utropats till kung 1771, och höll som bäst på att genomföra en stor förändring av det svenska politiska systemet som till slut ledde fram till den statskupp i augusti 1772 som gjorde honom så gott som enväldig.

Den 5 maj 1772 kom en skrivelse från krigskollegium till regementschefen som meddelade att Upplands regemente tillsammans med fyra skvadroner av Livregementet till häst skulle vara närvarande vid kungens förestående kröning den 29 maj.

Farmors mormors mormors farfar hette Per Noachsson, och kallade sig möjligen också för Gelotte, eftersom han var son till hammarsmeden i Söderfors, Noah Gelotte (se Ännu en spelman).
Per bodde vid den här tiden i Bultebo i Tierps socken och tjänstgjorde som soldat. Han hade fått soldatnamnet Forsell. Liksom alla soldater från Tierps, Söderfors, Tegelsmora och Vendels socknar tillhörde Per Livkompaniet inom Upplands regemente, som hade till främsta uppgift att skydda regementschefen. Per var gift med Gertrud Persdotter från Askfall i Tierp, och de hade fyra barn; Brita, Per, Kerstin och Johan. I arkiven från Pers tid som soldat står det bl.a. att läsa "Gustav III kröning".
 

Ute på de officersboställen och soldattorp som ingick i Upplands regemente följde några veckor med febril verksamhet efter att beskedet kommit att de skulle till huvudstaden för kungakröning; munderingar vädrades, vapen putsades och ordningsregler utarbetades. Bultebo rote i Tierp var förmodligen inget undantag. Den 21 maj inmarscherade i Uppsala fem kompanier, däribland livkompaniet, totalt 512 man. Dagen därpå paraderade bataljonen på Uppsala slotts borggård inför landshövdingen, och sedan var det dags för marsch till Stockholm. Första övernattningen blev vid Alsike. Före avmarschen från Rotebro den 25 maj på morgonen verkställdes noggrann puts, och soldaterna fick order att under marschen till Järva ha papiljotter i håret. Vid Järva samlades sedan hela regementet, omkring 810 man.

På morgonen själva kröningsdagen samlades regementet vid Arsenalsgården vid nuvarande Karl XII:s torg. Varje soldat medförde en portion bröd och 16 lösa skott. Kompanicheferna kontrollerade att ingen soldat hade brännvin med sig. Omkring kl 9 satte processionen igång från Slottet. Den 31 maj paraderade Upplands regemente på nytt vid en högtidlig gudstjänst i Riddarholmskyrkan, varefter de marscherade till Barnhusgården, där det bjöds på öl.

Den 3 juni lämnade man Stockholm, och två dagar senare var regementet tillbaka i Uppsala igen. Vid hemkomsten hade soldaterna mycket att berätta för hustru och barn om allt märkvärdigt de sett och upplevt under kröningsdagarna.

Källor:

Kungl. Upplands regementes historia. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala, 1958.
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Tierp.

Smittkoppor och rödsot

Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De er fagra ungdom gett.

Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.
Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Vanliga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 % av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.

Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.

Källor:
Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

Statarsonen som blev tegelbruksägare

Farmors mormors far Erik Olsson föddes 1823 och växte upp på en bondgård i Bro, nära Ullfors, i Tierps socken. Han är näst äldst i en skara på sju barn. Yngsta brodern Lars bor hemma på gården tills han gifter sig och flyttar då till Björkby i Gamla Uppsala socken. Där sliter han som statdräng innan familjen flyttar in till Uppsala.

Lars äldste son Erik föds 1863, precis innan familjen flyttar från Tierp. Men Erik bestämmer sig för att göra något mer av sitt liv. Han får anställning som mekaniker vid Skoglund & Olssons mekaniska verkstad i Gävle, blir senare föreståndare vid ett tegelbruk i Östersund och kommer slutligen något år efter den stora branden till Sundsvall, där han anställs som föreståndare för dåvarande Öquist & Johanssons tegelbruk. Erik fortsätter att gneta och spara tills han år 1897 övertar företaget, startar Högoms ångtegelbruk och allt eftersom bygger ut det till Norrlands största och Sveriges modernaste tegelbruk. Vid det här laget har Erik tagit sig efternamnet Laurent. Högoms tegelbruk kom att bli ett av de största i hela Norrland och drevs till 1960-talet.

Erik Laurent med familj bodde i den så kallade ”Villan”, en ståtlig bostad som låg mittemot rättargården (som fortfarande finns bevarad som minnesmärke) på Selångeråns norra sida. Där bjöds till storslagna middagar och gästerna anlände oftast med egen båt som lade till vid ångbåtsbryggan längs åkanten.


Laurents sågverk vid Selångersån, omkring 1916. Bild från Sundvalls museum.

Erik flyttar 1911 till Sundsvall med sin familj, där han blev invald i stadsfullmäktige och senare även ordförande i drätselkammaren (motsvarande kommunstyrelsen). Ett långt kliv från ungdomens torftiga drängkammare.

Eriks far Lars Olsson bor i Svartbäcken i Uppsala och försörjer sig som arbetskarl fram till 1889 då han också flyttar upp till Selånger tillsammans med hustrun Greta Stina och Eriks två yngsta syskon.

Erik Laurents familjegrav, Sundsvall Gustav Adolfs begravningsplats. Bild från Sundsvalls museum.

Eriks son, Erik Laurent d.y., blev skådespelare och operettsångare. Han studerade vid Stockholms musikkonservatorium och i Dresden och Wiesbaden och medverkade i en rad filmer. Bland annat i Lyckans gullgossar från 1932, där han spelar tennistränaren Richard Gordon. Flertalet grammofoninspelningar med Erik Laurent finns, bl.a. ”Det ordnar sig alltid” från samma film.
Och nog ordnade det sig alltid för statarsonen från Tierp.

 

Filmaffisch för Lyckans gullgossar. Bild från Nordic Posters.

 

Jakten på Martelleurs grav

I Kjell Lindbloms förträffliga böcker i två band ”Nordisk Vallongenealogi 1580-1750” står att det ska finnas en gravsten från 1767 bevarad, tillhörande Johanna Martelleur, min farfars farfars mormors farmors mor. Den ska finnas i Yvre, strax söder om Tierps köping.

I samband med farmors 90-årsfirande förra hösten som gick av stapeln i grannbyn Yttrö tog vi tillfället i akt och körde i runt i Yvre och det närbelägna Ullfors och både letade och frågade runt om någon kände till denna grav. Helt utan resultat. Enligt Kjell Lindblom själv är den bevarade gravstenen en andrahandsuppgift, och jag har inte fått det varken bekräftat eller dementerat när frågan skickats vidare. Det kan mycket väl vara så att jag tolkat texten fel och graven i själva verket finns vid Tierps kyrka, vilket kanske skulle vara det mest logiska. Det får väl bli en tur dit också vid tillfälle.

Martelleur blir i Sverige en masmästarsläkt (trots att maître marteleur ordagrant betyder räckarmästare), främst verkande vid Ullfors och Lövsta bruk. Anfadern Jehan skriver kontrakt i Liége i Vallonien 1626 och kommer till Finspång. Sedan finns han vid Åkerby bruk från 1644. Hustrun kommer till Sverige tio år senare.