Boktips: valloner med mera

Det är dags för ett boktips. Släktforskningens okrönte kung och superstjärna Peter Sjölund har kommit ut med en ny bok: Alla är vi valloner: Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Naturligtvis intressant för en vallonättling som jag.

Sjölund är en erkänt duktig författare, föreläsare och (naturligtvis) släktforskare, och har välförtjänt smyckats med allehanda utmärkelser i väldigt många sammanhang den senaste tiden. Att han kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004 borde bara det räcka för att bli adlad, om den möjligheten hade funnits kvar.

Boken kretsar till största del kring två stycken ämnen; den sanna och falska Bureätten samt de till Sverige invandrade vallonerna och deras ättlingar. Särskilt historien om de förfalskade tidiga Burarna är fascinerande läsning.

Det cirkulerar ju allehanda föreställningar om hur man känner igen en vallonättling; det ska vara knölar i nacken och streck på underarmar. Sjölund uppehåller sig dock lite överraskande länge kring det tidiga 1900-talets förkastliga rasbiologiska teorier, och nämner i detta sammanhang Sällskapet Vallonättlingar. Om man inte är insatt i vad föreningen verkligen sysslar med skulle man kanske kunna få för sig att det är en obskyr sekt som ägnar sig åt skallmätningar och liknande övningar. Inte heller årtalet för föreningens bildande lyckas Sjölund få till korrekt, fast det går att googla. Men självklart är det så att det omöjligt kan finnas några fysiska kännetecken kvar från en heterogen samling släkter efter sisådär 11-13 generationer.

Sjölund väver in sina erfarenheter och minnen som tonårig nybörjarsläktforskare på ett snyggt sätt. Här kan man kallt konstatera att jag ligger långt efter på flera sätt, eftersom jag började släktforska först i 40-årsåldern och endast har tillbringat en bråkdel så mycket tid till att studera kyrkböcker som författaren. Men jag vill ändå berätta om den första gången som jag hörde talas om det här med valloner och deras betydelse för den svenska industrihistorien. Det var på en OÄ-lektion i mellanstadiet som vår lärare gjorde en kortfattad redogörelse, och avslutade med att det finns många idag som har valloner som förfäder. Hon hade också gått på ”myten” om att anlag kan ärvas vidare över generationer, och frågade de enda två svenskfödda med bruna ögon i klassen om vi visste hur det låg till med den saken. Jag hade inte hört talas om något vallonursprung för egen del och tyckte mest det var lite småjobbigt att bli utpekad som invandrare, medan min klasskompis Anette verkade känna till sitt ursprung bättre. Så här i efterhand kan man konstatera att min mellanstadiefröken faktiskt lyckades peka ut de enda två i klassen med vallonursprung (som jag känner till i alla fall). Det visade sig nämligen senare att jag är elvamänning med Anettes pappa, där vår gemensamma ana är född i Vallonien. Nu var det förmodligen en slump att de enda med bruna ögon i klassen var vallonättlingar, men ändå.

När jag började släktforska hade jag som sagt ingen aning om vad som väntade. Som de flesta andra i Sverige dominerar bönder, torpare och några statare bland förfäderna, och namnlistan blir snabbt lite enahanda med Anderssöner och -döttrar, Erikssöner och -döttrar etc. Självklart blir det då plötsligt lite mer spännande när jag upptäckte att mormors farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till en hammarsmed. Alltså tycker jag inte det är konstigt alls att vallonanorna blir något speciellt och extra, något som författaren verkar vara förvånad över.

Jag kände en stor vördnad när jag kom till Liége i nuvarande Belgien, där många av mina vallonanor antingen var födda eller skrev sitt kontrakt för arbete i Sverige. Men vördnaden är lika stor när jag besöker gårdar, byar och bruk som t.ex. Gåvastbo, Åkerby eller Lövsta, där mina anor också har bott, arbetat och slitit. Eller kanske ändå att den känslan växer lite grann med avståndet, när man tänker på det beslut som togs i början av 1600-talet att fortsätta livet i ett okänt land uppe i norr, och den långa båtfärden över osäkra hav.

Som jag tidigare nämnt hade farfars bror Ivar gjort en del släktforskning tidigare. I denna går det verkligen inte att hitta något spår av det som Sjölund påstår; att det i var och varannan familj pratas felaktigt om att det finns valloner i släkten. Tvärtom finns det en anteckning på farfars farmors farmors morfar Mårten Mårtensson Klou att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”. Det visade sig inte stämma. Mårten Mårtenssons farfar Willem du Klo var född i Vallonien, och han och hans närmaste ättlingar arbetade som kolare och eldvaktare vid vallonbruken i Forsmark och Söderfors.

Boken avslutas med några fina berättelser som inte handlar om vare sig valloner eller Bureätten, utan om vilka guldkorn man kan hitta bland ”vanliga” människor. För varje släkt rymmer både dramatik och öden, även om den vid en första anblick bara verkar vara en simpel bondsläkt. Jag har försökt åskådliggöra precis samma sak med några liknande berättelser tidigare, t.ex. i

I fäders (och mödrars) spår
Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp
Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget
Blodigt självmord i Börje
Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Faktum kvarstår, och där är jag 100% enig med Peter Sjölund, det enda sättet att ta reda på om man är vallonättling eller inte är att släktforska. Och boken är både underhållande och ger en del handfasta tips, speciellt för den mindre rutinerade släktforskaren eller för den som funderar på att börja släktforska.

Valloner, bruksfolk och borgare i Tobo och andra ställen

Sedan tidigare har jag hittat vallonanor på farfars, farmors, morfars och mormors fars sida. På mormors mors sida har jag nu identifierat ytterligare en gren som bär till Vallonien.

Jag hade tidigare fastnat på mormors mormors morfars farfars mor Margareta Larsdotter i Götby i Tegelsmora. Jag kunde inte lista ut vilka hennes föräldrar var. Hon skulle vara född 1712, men födelse- och dopböckerna i Tegelsmora socken tar sin början först 1741. När man tittade närmare på dopvittnena till Margaretas och maken Erik Perssons barn kunde man se att det var oväntat många vittnen från Tobo, bland annat några som stod angivna som masmästarens son respektive dotter, Lars Eriksson och Maria Eriksdotter. Det skulle kunna vara en ledtråd, eftersom dopvittnena normalt bestod av den närmaste släkten (ofta farbröder, morbröder, fastrar och mostrar till barnet) eller de närmaste grannarna. Götby och Tobo ligger förvisso i samma socken, men det är ändå tillräckligt långt emellan (ca 4 km fågelvägen) för att det borde vara släktingar som kommit i fråga som dopvittnen i det här fallet.

Tobo bruk (eller Toboborg som det hette till och med 1700-talets slut) var vid den här tiden tillräckligt litet för att det skulle kunna vara möjligt att bläddra igenom husförhörslängden för tiden vid Margaretas födelse och framåt för att se om man kunde hitta hennes familj. Där hittade jag masmästaren Lars Gustafsson som får ganska många barn, bland annat en Margareta som i en senare husförhörslängd har anteckningen ”gift till Götby”. Därmed var saken klar. Dopvittnena som stod som masmästarens son och dotter visade sig vara Margaretas brorsbarn, vars far Erik hade efterträtt fadern som masmästare vid bruket. Ännu mer logiskt blir sammanhanget när jag inser att i en av födelsenotiserna för Erik Perssons och Margareta Larsdotters barn står Erik som ”brukskarl”. Han arbetade alltså åtminstone en del av sitt liv vid Tobo bruk trots att han bodde en bit därifrån, och hade således god chans att träffa en masmästardotter. Alternativt fick han jobb på bruket just för att hans svärfar var chef för järnproduktionen.

I dödsnotisen för Lars 1744 står han som gamle masmästaren Lars Gustafsson Fogman. Han föddes i Lövsta bruk 1657 och hans föräldrar var uppsättaren Gustaf Knutsson och Cecilia Larsdotter. Hans maka, och Margareta Larsdotters mor, var Margareta Sporrong. Hennes farfars far var Bertrand Sporrong som tecknade kontrakt i Liége 1625 för fyra års arbetare som smältare vid Finspångs bruk, och hennes farfar var Francois Sporrong som tecknade kontrakt 1627 i Liége för två års arbete som malmslagare vid Lövsta bruk. Båda blev kvar i Sverige resten av sitt liv. Se även I fäders spår – besök i Liège.

Lars Gustafsson Fogmans far Gustaf Knutsson Fogman föddes 1623 i Gävle, där hans far Knut Andersson var borgare. Gustaf arbetade som uppsättare (eller oppsättare som man skrev på den här tiden) vid Lövsta bruk. När en blåsning skulle göras i masugnen ansvarade uppsättaren för att rätt mängd kol, malm och kalk blandades i masugnen, enligt masmästarens anvisningar. Gustaf flyttade på ålderns höst in på hospitalet i Lövsta bruk, och hans liv slutar tragiskt vid 96 års ålder när ryssarna härjar på ostkusten sommaren 1719 och bränner ner större delen av bruket inklusive hospitalet. Se även Rysshärjningarna i Norduppland 1719.

Lövsta bruk har avhandlats tidigare på bloggen, men inte Tobo bruk. 1643 inköpte Louis De Geer hemmanet Toboda av kronan. Sonen Emanuel anlade en masugn här 1676. 1693 byggde Charles De Geer en ca 25 kilometer lång transportväg genom skogen från Tobo till Lövsta bruk. Tobo masugn tillhörde släkten de Geer till 1917, då den tillsammans med de Geers övriga bruk såldes till Gimo-Österby bruks AB. Driften upphörde 1925. Efter nedläggningen fortsatte området att utvecklas som industriområde, samtidigt som järnhanteringens anläggningar successivt revs. 1938 etablerade Monark en skidfabrik, och senare en radio- och TV-fabrik. Lilla Tobo var på 1950-talet en känd industriort, och 1958 utsågs det till Sveriges mest tv-täta samhälle av Expressen.

Tobo lät talas om sig även i sportens värld vid den här tiden. Den berömda Limexskidan, som var det dominerande skidmärket från slutet av 1940-talet till början av 1960-talet, tillverkades till en början i Tobo. Både Sixten Jernberg och Mora-Nisse åkte på den. Den sista storåkaren på dessa skidor var Assar Rönnlund, som vann Vasaloppet 1967 på sina Limex.

Tobo förknippas också med Eric Sahlström, riksspelmannen som bland mycket annat spred den moderna nyckelharpan och gjorde den känd. Eric var född i Vendel och hade ett jordbruk i Göksby i norra Tegelsmora, men tack vare att hustrun Anna var hemma och tog hand om familj och djur kunde han både komponera låtar, bygga nyckelharpor och komma ut och spela. Eric Sahlström Institutet invigdes 1997 i Tobo och är ett nationellt center för traditionell musik och dans.

Källor:
Tegelsmora kyrkoarkiv SE/ULA/11537/AI/2 (1735-1752) Bild 49
Österlövsta kyrkoarkiv SE/ULA/11818/EI/1 (1702-1768) Bild 163
Upplandsmuseet, Masugnsanläggningen vid Tobo bruk, km 515-2018, Per Lundgren
Arbetarbladet 10 juli 2015: Då var Tobo det mest tv-täta samhället
https://sv.wikipedia.org/wiki/Limex
http://leufstabruksarkiv.se/tobobruk/arkivinfo.htm
Eric J Sahlström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ling), hämtad 2021-03-25

Bondkyrkosocknen med omnejd

Mormors morfars far Johan Gustaf Andersson har jag nämnt tidigare. Han föddes 1832 i Nyvla strax utanför Uppsala som äldste son till Mårten Mårtensson och Beata Ullström. Nyvla är en liten by vid Librobäcken nära gamla Börjevägen, endast cirka 1,5 km från både industriområdet i Börje Tull och nybyggena i norra Stabby/Luthagen. Librobäcken är en härligt slingrande bäck som rinner genom ett vackert böljande åkerlandskap innan den passerar Börjegatan och senare rinner ut i Fyrisån mellan Bärbyleden och Fyrishov. En av Linnéstigarna (Husbyvandringen) följer Librobäcken en del av sträckan. Man kan t.ex. starta vid Stabby prästgård eller vid Husbyborg, och man behöver inte promenera hela vägen ut till Börje om man inte känner för det.
Nyvla hittas i skrifterna så tidigt som år 1291. Man kan väl tänka sig att det fina läget vid Librobäcken lockade redan då.

Nyvla tillhör Bondkyrkosocknen, som blev till Helga Trefaldighets församling 1947, och är en av de allra nordligaste byarna i socknen. De gårdar och byar i Bondkyrkosocknen som är kända sedan medeltiden (varav några nuförtiden är välbekanta stadsdelar i Uppsala) är Berthåga, Ekeby, Flogsta, Gottsunda, Gränberga, Hammarby, Husby, Håga, Hällby, Lasseby, Malma, Norby, Nyvla, Sunnersta, Ultuna, Vårdsätra och Överby.
Under hela medeltiden hörde Uppsala stad väster om ån kyrkligt till Bondkyrko socken. Därefter började delar av socknen successivt inkorporeras i staden och dess församling. Kartan nedan visar Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet.




Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet. Observera att en del av Uppsala stad

låg i socknen vid den här tidpunkten. (Ur Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland).

Församlingen har för övrigt den tämligen sällsynta situationen att huvudkyrkan Helga Trefaldighets kyrka ligger utanför dess område (i domkyrkoförsamlingen). I kyrkan vigdes jag och min hustru idag för 14 år sedan. Grattis till oss!

Åter till släkten. Mårten och Beata får förutom Johan Gustaf ytterligare fem barn, varav tre dör tämligen unga: Maria Matilda blir 19 år, Katarina Charlotta 15 och Lars Fredrik bara nio år. Dessförinnan har Beata också gått bort, endast 43 år gammal, i bröstsjukdom. Mårten gifter om sig med Katarina Gustafsdotter, och de får tre söner tillsammans: Vilhelm, Fredrik och Henrik.

Mårten och Beatas näst äldste son Mårten August Andersson född 1835 finner vi som torpare i Kårsta norr om Stockholm innan han flyttar tillbaka till Uppsala med hustrun Karolina och deras fosterdotter Karin Elisabet. De bor först i kvarteret Finn i Svartbäcken. Från 1890 och fram till sin död 1912 bor Mårten August i kvarteret Sigrun i Luthagen (där Luthagens livs ligger idag), där han arbetar som gårdskarl.
Miljön såg då lite annorlunda ut än idag. Här är en bild från 1908:


Odensgatan/Sysslomansgatan, Uppsala, 1908. Fotograf: Alfred Dahlgren. Bild från Upplandsmuseet.

Henrik Andersson född 1859 blir sedermera kakelugnsmakare i Oxelösund. Tillsammans med hustrun Emma Gustava får de två döttrar med de oerhört tjusiga namnen Hildur Emerentia och Helga Henrietta. Hildur Emerentia Andersson gifter sig med en annan kakelugnsmakare, Edvin Nilsson, som startar egen firma i Nyköping tillsammans med sonen Harry. Edvin blir senare invald i stadsfullmäktige i Nyköping och rådman vid rådhusrätten. Edvin Nilssons handelsgård och gamla kontor finns bevarade vid korsningen Västra Kvarngatan/Slottsgatan i Nyköping och kallas fortfarande ”Rådman Nilssons gård”.


Gårdsinteriör Slottsgatan 19, Nyköping. Rådman Nilssons gård. Edvin Nilsson själv står på sin gård 1962. Fotograf: Dan Samuelsson. Bild från Nyköpings kommuns bildarkiv. 

Vilhelm Andersson född 1852 gifter sig med Anna Lovisa Eklund från Ramsta. De får fyra döttrar och bor åren 1876-1896 i Carlsberg vid Stadsskogen i Uppsala.
Carlsberg låg i Carlshage i stadsskogens sydöstra utkant, precis söder om där BMC ligger idag. Carlshage är för övrigt ett namn som nu återanvänds till en nyanlagd park när stadsdelen Rosendal byggs ut kraftigt. Carlsberg låg precis innanför Domkyrkoförsamlingens sockengräns, i den sydligaste spetsen.


Del av Karta över Uppsala stad 1858. Östra delen av Stadsskogen med omnejd.

På kartan syns i norra kanten av Stadsskogen de båda stugorna Gustavsberg och Lindsberg, vars namn idag återfinns i Gustavsbergsgatan och Lindsbergsgatan som ligger ganska exakt där respektive stuga en gång stod, i den del av Eriksberg som har kommit att kallas Sommarro efter det kafé som revs i slutet av 1940-talet.

Stadsdelsnamnet Eriksberg avsåg ursprungligen en stuga som stod i närheten av Gustavsberg och Lindsberg. Det ursprungliga Eriksberg som växte fram däromkring från 1920- och 1930-talen och framåt låg i Domkyrkosocknen, eftersom gränsen går mellan nuvarande Lindsbergsgatan och Gråbergsvägen. I takt med att staden expanderat västerut har det som vi idag vanligen menar med Eriksberg hamnat helt och hållet på Bondkyrkosidan och i Helga Trefaldighets församling.
Vilhelm står under tiden i Carlsberg som arbetare i husförhörslängd och församlingsbok. År 1900 får han jobb som gruvarbetare vid Ramhälls gruvor och familjen flyttar dit. Se mer om Ramhäll i Ramhälls gruvor.

Vilhelm jobbar i gruvan till sin död 1914. Dödsorsaken anges som benmärgsinflammation i käken, vilket jag tror även drabbade Gustav Vasa.
Dottern Emma Eleonora flyttar inte med till Ramhäll, utan hamnar istället i Balingsta, där hon är småskollärarinna mellan 1900 och 1909.




Källor:
Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland
Mats Wahlberg: Uppsalas gatunamn
Karta över Uppsala stad 1858 upprättad av Gustaf Ljunggren

I fäders (och mödrars) spår

Så här i vasaloppstider passar det väl bra att redovisa en ur geografisk synvinkel udda gren av släktträdet. Går man tillbaka sju generationer består mina anor av cirka 95% födda i Uppland kryddat med några procent sörmlänningar på farmors sida. Ytterligare några generationer bort kommer det vallonska inslaget in samt en gren till Västergötland. Men det finns faktiskt anor en bit norrut också. Mormors farmors farmors mor Stina Persdotter föddes 1761 i Vallby i Tierps socken. Stina tjänar som piga på några ställen runt om i socknen (Djupa, Eskesta, Vida och Väster-Ensta) innan hon flyttar hem till familjen i Vallby igen 1791, förmodligen för att hon blivit med barn. Den 13 september 1791 föds dottern Lena, eller Helena som det står i födelsenotisen men ingen annanstans. I notisen står också ”fadren föregafs sold Jonas Trygg fr Väsby”.

Stinas föräldrar dör i september 1790 respektive januari 1792, och hon kommer att bo hos brodern Per Persson i Vallby tillsammans med sin dotter fram till 1806. Annandag jul 1806 gifter hon sig med Per Jansson, som också bor i Vallby och har blivit änkling ett år tidigare. Stina och Per får inga egna barn. Dottern Lena träffar så småningom Erik Persson från Gåvastbo. Erik flyttar till Vallby och paret tar över gården. Lena Jonsdotter och Erik Persson är alltså min mormors farmors fars föräldrar. Om man åker norrut på nya E4:an så är Vallby byn som ligger på höger sida när man kommer ut på den vidsträckta slätten innan Tämnarån och sedan avfarten till Tierp.

Men det var ju norrut vi skulle. Det faktum att Lenas fars namn står nämnt i hennes födelsenotis och att hon kallas Jonsdotter hela sitt liv får väl antas bekräfta att Jonas Trygg är hennes biologiske far, även om Lena aldrig nämns i hans uppgifter. Jonas Jonsson Trygg föddes 24 juni 1766 i Evertsberg i Älvdalens socken. Hans föräldrar var Ketti Jan Mattsson och Marit Persdotter. Släkten verkar ha bott i Evertsberg i åtskilliga generationer. Namnet ”Ketti” eller ”Kettis” som det ibland skrivs är ett gårdsnamn eller tillnamn, som är vanligt i Dalarna. Namnet Ketti finns belagt i ganska många generationer bakåt. En källa anger att Jonas Jonsson Tryggs farfars farfars farfar hette Ketti Mats Jonsson och levde 1570-1643 i Evertsberg, men det har jag inte fått bekräftat.

Men hur hamnar Jonas i Tierp? Den frågan är svår att få något svar på. Modern Marit dör hastigt på Kristi Himmelfärdsdagen 1771 då Jonas (eller Jon som han kallats hittills) ännu inte är fem år fyllda. Fadern Mats blir ensam med fyra barn; Anna, Erik, Per och Jonas, varav den äldsta sonen Erik står i husförhörslängderna som ”Impos mentis”, vilket är latin och betyder ungefär ”icke tillräknelig”, vad det nu innebär. Kanske någon form av intellektuell funktionsnedsättning, som vi förmodligen skulle uttrycka oss idag. I anteckningarna om Per står senare att har ”fallande sot”, antagligen det vi nuförtiden benämner epilepsi. Man får intrycket att det här är en familj som inte fått allting gratis här i livet.

Väl i Tierp försörjer fadern Jan Matsson sig som laggare, dvs med tillverkning av tunnor. Jan gifter sig med den 16 år yngre Anna Matsdotter Broberg och får tre barn med henne.
De äldre barnen tjänstgör som drängar respektive piga, mestadels i Norr och Söder Munga.
Jonas blir 1789 antagen som soldat i Livkompaniet vid Upplands regemente, då hans företrädare i Väsby rote Erik Persson Trygg omkommit i Lovisa i Finland samband med Gustav III:s ryska krig. I generalmönsterrullan står att Jonas är dalkarl och 5 5½ fot lång, vilket motsvarar cirka 166 cm. Jonas övertar, som brukligt är, företrädarens soldatnamn Trygg trots att de inte är släkt. Han får (eller möjligen begär) avsked från det militära 1794. Det är alltså under den här perioden som soldat i Väsby Jonas träffar Stina Persdotter som då är piga i grannbyn. Han flyttar sedan till Finnerånger i Västlands socken och bildar familj med skräddardottern Brita Ersdotter Ekenberg som är från trakten. De får sex barn.

Berättelsen om älvdalingarna som kom till Uppland är som synes varken glamorös eller särskilt dramatisk, men det var så livet såg ut för de flesta i Sverige för dryga 200 år sedan.

En medeltida Storbjörn

Jag tänkte spinna vidare på min anmoder Brita Tomasdotter, som anklagades för häxeri men frikändes. Hennes far var ju häradsdomaren Tomas Olofsson i Orsbo, död 1691 vid 80 års ålder.
Nu finns det bevis för ytterligare tre säkra generationer före Tomas Olofsson. I ett domboksprotokoll från 1645 åberopar Tomas ett köpebrev från sin farfar, Mats Storbjörnsson i Orsbo. Utifrån den uppgiften får vi Tomas fars namn, det måste vara en Olof Matsson. Mats Storbjörnsson finns i jordaböcker från 1600 och 1611. År 1600 är han dessutom med och inventerar prästgården.

I ett domstolsprotokoll från 1624 gällande en arvstvist får man information som tar oss tillbaka riktigt långt i tiden. Där presenteras en stamtavla för en man vid namn Lars. Bland annat dennes son Lars Larsson, dennes son Storbjörn Larsson och dennes son, den tidigare nämnde Mats Storbjörnsson. Anfadern Lars är alltså Tomas Olofssons farfars farfas far och tillika min morfars farmors farfars farmors farfars morfars farfars farfars far. Sjutton generationer bort, det svindlar lite.
Att det är just i Orsbo i Österlövsta blir extra kul eftersom det är ett ställe som min mormor tillbringat en hel del tid, då både hennes föräldrar och farföräldrar bott här. Även en kusin till mormor bodde i Orsbo livet ut. Orsbo ligger några kilometer söder om Österlövsta kyrka.

Exakt födelse- och dödsår vet vi inte för de tidiga invånarna i Orsbo, men om man räknar några generationer tillbaka från de kända årtalen är det ganska säkert att Lars fanns i Orsbo redan omkring år 1540. Vad hände i övrigt i Sverige år 1540? Det handlar mycket om Gustav Vasa förstås. Han var kung sedan 1523 och hade några år tidigare slagit tillbaka Dackeupproret. Han låter anlägga Vadstena slott i den här vevan. Lite senare, 1544, blir Sverige ett arvkungadöme då systemet att välja kung avskaffas. Några år senare ger Gustav Vasa order om att börja bygga Uppsala slott. Lars kan ha varit jämngammal med Gustav Vasa, eller kanske något yngre. Lars föddes som katolik och var med under början av reformationen.

Stamtavla för Lars i Orsbo

Strömsbergs bruk – Upplands vita pärla

Några kilometer norr om Tierp ligger Strömsberg, ett av de bäst bevarade vallonbruken.
Sommaren lider ju mot sitt slut, men ett utflyktsmål att rekommendera till nästa år är Strömsbergs café som ligger i det gamla brukskontoret precis vid Tämnarån.

Strömsbergs bruk anlades på 1640-talet och lades ner 1920, men bruksmiljön är väldigt intakt. Det gäller såväl industribyggnader som arbetarbostäder. Bruket ligger väldigt vackert kring bruksdammen.

Vid Strömsbergs bruk har följande av mina anor bott och verkat:
Ff mf mf f Johan Jansson f 1732. Dagkarl vid Strömsbergs bruk vid sonen Jans födelse 1769.
Mm fm mm mf Jan Persson Tomt 1723 - 1804-11-08. Bruksarbetare, dagkarl och körare vid Strömsberg.
Mm fm mm mm f Mårten Henning ca 1683 - 1747-02-21. Hammarsmed, mästersven och bokare vid Strömsberg.
Mm fm mm mm ff Pierre Henning ca 1628 - 1727-09. Finns vid Strömsberg 1653-1706, räckarmästare.

Strömsberg tillhör Tolfta socken. I socknen har betydligt fler av mina anor bott än de som listas ovan, framför allt på morfars och mormors sidor. Den senaste av mina anor som var född i Tolfta var min mormors farmor Anna Helena Strömbäck som föddes på juldagen 1858 i Rocknö, som ligger cirka 1,5 km norr om Tolfta kyrka. Hennes föräldrar var båtsmannen Erik Ersson Strömbäck och Greta Johanna Ersdotter. Anna Helena gifter sig 1887 med min mormors farfar Frans August Sätterström och flyttar till honom i Åkerby bruk i Österlövsta.

Tolfta kyrka ligger vid landsvägen ca fem km norr om Tierps samhälle och är en vitmålad medeltida kyrka. Till utseendet påminner den mycket om grannen i Tierp, med skillnaden att Tolfta kyrka saknar hörnspiror.

Johan Falk: Dagsverkaren

Det skulle kunna vara en film om en fiktiv polis i Göteborg, spelad av Jakob Eklund. I min värld är dock Johan Falk någon helt annan, nämligen mormors farfars farfars farmors far.

Johan Olsson Falk föddes i april 1701 i Försäter i Österlövsta socken som äldsta barnet till båtsman Olof Jansson Falk och Karin Larsdotter. Johan gick inte i sin fars fotspår och blev militär, utan hans titel blev istället dagsverkare. En sådan kunde även gå under benämningarna daglönare eller dagakarl, och var en icke fast anställd arbetare som avlönades per dag. Förmodligen handlade det om kroppsarbete i någon form. I Johans dödsnotis i maj 1789 står det att han arbetade vid Åkerby bruk. Gissningsvis gick Johan de 2,5 km från hemmet i kyrkbyn Försäter till bruket i Åkerby varje dag och gjorde kortare eller längre jobb hos den som behövde arbetskraft för tillfället.

Johans Falks familj bestod av hustrun Malin Andersdotter och deras fem barn Karin, Olof, Maria, Anders och Johan. Malin kom från Elingeskogen på andra sidan Åkerby från Försäter sett. I hennes dödsnotis kan man läsa att hon ”fört en stilla läfnad”.

Det var inte helt vanligt att någon som inte var militär tog sitt sin fars militära namn (i detta fall båtsmansnamnet Falk, som hörde till Försäters rote), men Johan utgjorde ett undantag. Det namn man bar gav säkerligen en stark identitet även på 1700-talet, och visst ger Johan Falk helt andra associationer än Johan Olsson.

Vendels järnvägsstation

Det här är ett återskapat inlägg av det från 1 september 2017, som jag råkade radera av misstag.

Det kom ett mail häromdagen från en person som hade läst mitt inlägg om Örbyhus och järnvägens tillkomst i bygden (se När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare). Läsaren hade en uppgift om att hans farfars far var stationsinspektör i Vendel, och undrade om jag visste något mer om var det kunde vara, möjligen Örbyhus? Jag funderade en liten stund, och kom sedan på att jag hade läst någonstans att det faktiskt funnits en station med namnet Vendel, trots att järnvägen bara snuddar socknen en kort sträcka längst i nordost. Och det är just dit vi ska bege oss, till ”andra sidan” Vendelsjön, som den östra sidan ofta benämns.

Om vi backar till 1870-talet då järnvägen mellan Uppsala och Gävle planerades, så var som jag tidigare berättat om ett av förslagen att dra banan över Vendelsjön. Istället drogs järnvägen öster om sjön, och en station anlades ungefär vid den punkt där de tre socknarna Vendel, Tegelsmora och Dannemora möts, snett över sjön från Örbyhus slott och knappt 5 km söder om det som skulle bli Örbyhus samhälle. Denna station kom vid banans invigning 1874 att heta Vendels station. Det sägs att en bred gata röjdes så att greven skulle få fri sikt mellan slottet och järnvägen.
Stationshuset med bostad för stationsföreståndaren kom att uppföras i Tegelsmora, godsmagasinet och båda stickspåren kom att ligga i Vendel, medan stationen förmodligen hade mest nytta för de boende i Dannemora.
Från och med årsskiftet 1899-1900 kom stationen istället att heta Knypplan. Redan 1911 uppsattes det första AGA-blinkljuset i signalen på Knypplans station. Den blev så småningom den blinksignal som varit längst i bruk i hela världen.
Knypplan blev en betydande knutpunkt i trakten under en stor del av 1900-talet eftersom även två länsvägar möts där.
Den 1 juni 1966 stängdes stationen och tillhörande hus revs, utom banvaktsstugan som såldes och flyttades hel (förutom taket) till ett sommarstugeområde utanför Uppsala. Knypplan blev då endast en mötesplats för tågen på den fjärrmanövrerade linjen. I och med att sträckan nu är dubbelspårig har även den funktionen upphört.

Tittar man i husförhörslängderna för Vendels station hittar man att min mailande läsares farfars far Viktor Bergström var stationsinspektör åren 1877-1881, innan han flyttar till Västerås.

Knypplans station. Bild från Vendelkråkan 1977.

I Knypplan har även en av traktens mer kända personligheter bott, nämligen Smultrongärds-Ida.
Hon hette egentligen Ida Gustafsson och föddes 1886 i Stoparbo vid Bergbyåsen i Vendel. Familjen flyttade 1888 till Smultrongärde, där fadern var torpare. Hon var duktig på att hantera dragspel och spelade tillsammans med sin bror Gustaf Gustafsson, ”Skorpstu-Gustaf” på danser och sammankomster. Ida spelade dragspel och Gustaf nyckelharpa. Hon spelade även ibland ihop med den kände riksspelmannen Erik Sahlström och uppteckningar har gjorts av de låtar som hon kunde. Bland dessa finns den kanske mest kända, Polska efter Smultrongärds-Ida: https://www.youtube.com/watch?v=Fipwlg2xCSc

1925 byggde Ida ett hus i Knypplan som skulle komma att bli Knypplans handel. Hon flyttade även dit samma år och bodde där tillsammans med dottern och modern. Hon drev ingen handel själv utan hyrde ut åt olika handlare.

Hon avled 1962 vid Knypplan.

Men vad har allt det här att göra med min egen släkt? Jo, Viktor Bergströms efterträdare som stationsföreståndare i Vendel/Knypplan (det är föralldel ett par stycken emellan) åren 1890-1916 är Karl Johan Hedberg. Hans hustru Kristina Matilda Eriksson var född 1841 i Andersbo i Films socken, och hennes mormor var Anna Malmsten, född 1768 i Film. Namnet Malmsten har förekommit flitigt här i bloggen, och jo, Anna Malmsten är kusin med min mormors mormors mormors mormor Stina Malmsten i Söderskogen (se Gruvarbetarna i Söderskogen).

Källor:
Vendelkråkan 1977, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Järnvägstationen Vendel av Martin Mattsson.
Vendelkråkan 1987, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Smultrongärds-Ida av Ingemar Eriksson.
Husförhörslängder i Tegelsmora: AI/18, AI/19, AI/20 och AI/21.
Banvakt.se: Knypplan.

Kyrkvärd - ett ämbete med anor

När jag läser i kyrkböckerna om mina förfäder, är det inte speciellt ovanligt att man förutom bonde även hade en annan titel - kyrkvärd. Men vad gjorde då en sådan?

Kyrkvärdens uppgift var inte att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.

Under medeltiden och några århundraden framåt hade kyrkvärdarna alla de funktioner som numera fördelas på kyrkoråd, kyrkokassa, kyrkvaktare, kyrkogårdsföreståndare, bostadsvärdar och kyrkvärdar.
Kyrkvärdarna hade ofta också en ringa avlöning för sitt arbete.

De kyrkvärdar jag hittat i släkten är följande:

Fm mf ff ff Anders Jonsson. Bonde och kyrkvärd i Årdala i Södermanland fram till sin död 1822.

Mf fm ff ff mf f Mikael Andersson i Försäter i Österlövsta. Kyrkvärd enligt sonens födelsenotis år 1680.

Mm mf ff fm mf Anders Ersson i Slumsta i Skepptuna. Kyrkvärd till sin död 1722.

Mm mf ff mf ff Olof Ersson i Klinta i Börje. Ur dödsnotisen: "1733 begrofs kyrkowärden Olof Ersson i Klinta".

Mm mf mm mm ff Olof Jönsson i Nyby i Stavby. Kyrkvaktare enligt sin dödsnotis 1737.

Mm mm mf ff ff ff f Per Staffansson i Persbylånga i Tegelsmora. Står omnämnd som kyrkvärd i Tegelsmoras kyrkliga räkenskaper åtminstone år 1616, 1617 och 1618. Per Staffansson är alltså 13 generationer bort från mig räknat, och är en av mina mest avlägsna kända anor.

Länna bruk

Jag har tidigare skrivit om mormors morfars far Johan Gustaf Andersson och hans liv som arbetare i Uppsala i slutet av 1800-talet. Jag tänkte nu backa tillbaka ytterligare några år, till tidpunkten för mormors morfars födelse.

Året är 1874 då Anders Peter Andersson (kallad Per) föds. Hans far Johan Gustaf, mor Johanna och storebror Johan Vilhelm hade året innan flyttat från Östuna till bruksorten Länna (eller Lenna som det tidigare stavades) i Almunge socken 2 mil öster om Uppsala. Bruket befinner sig vid den här punkten i ett expansivt skede, så arbetsmöjligheterna är säkerligen goda för Johan Gustaf.

Efter rysshärjningarna kring 1720 då många uppländska järnbruk brändes, uppmuntrades att anlägga bruken mer utspritt. Detta, tillsammans med den goda vattentillgången i Länna, var avgörande för beslutet att bygga en masugn i Länna. År 1758 började bruket byggas och kom att leverera en stor mängd järn genom åren. 1876 drogs en smalspårig järnväg från Uppsala för att frakta gods till och från järnbruket i Länna. Järnvägen finns fortfarande kvar, och fungerar som museijärnväg för den för många välbekanta Lennakatten. Av bruksmiljön i Länna återstår idag endast en bruksgata med arbetarbostäder.

Johan Gustaf arbetar vid masugnen i Länna fram till 1875, då familjen flyttar till Rasbo. 1878 går sedan flytten in till Uppsala. (Se Arbetare i 1880-talets Uppsala)

Bruksgatan i Länna.

Hargs bruk och byggmästare Rafael Pousette

Hargs bruk har som så många andra järnbruk anor från 1600-talet. 1668 grundades bruket av riksamiralen Gustav Otto Stenbock, den ende svensk som grundat ett järnbruk i norra Uppland. Vid rysshärjningarna 1719 blev Harg ett lätt byte på grund av det utsatta läget vid havet. Bruket totalförstördes då, men återuppbyggdes senare och verksamheten återupptogs. Stångjärn smiddes fram till 1921, då den sista smedjan stängdes och skogsbruket tog vid.

Harg ligger vid riksväg 76 som går mellan Gävle och Norrtälje, ungefär en mil söder om Östhammar. Harg utgör en av landets bäst bevarande bruksmiljöer, och är väl värt ett besök om man har vägarna förbi. Man behöver inte ens svänga av riksvägen för att ta del av den vackra bruksmiljön. Bruket är privatägt, och vad jag vet ordnas inga visningar, men att ta en extra avstickare genom bruket ger ändå en fläkt av brukets storhetstid. Såväl herrgård, smedjor och arbetarbostäder är i gott skick.

Om man åker den gamla vägen från Hargs bruk mot Hargshamn (leta efter skylt Järnbod), kommer man efter ca 2 km till en vacker stenbyggnad i fem våningar. Det är just järnboden, som uppfördes 1758 av brukets byggmästare Rafael Claesson Pousette. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, medan de övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till olika varor som anskaffats utifrån, främst spannmål. Har man tur kan man få se en konstutställning i den imponerande byggnaden med vackert läge vid Hargsviken.

Rafael Claesson Pousette var för övrigt min mormors farfars farfars morfars kusin. Han föddes 1711 i Lövsta bruk, som andra barnet till Claes Pousette, byggmästare i Lövsta, och hans hustru Catharina Bouvin. Rafael är även upphovsman till klockstapeln i Knutby, som också är bevarad än idag.

Även direkta förfäder har bott och verkat vid Hargs bruk. Mormors farfars mormors farmors far Karl Sporrong var räckarmästare i Harg fram till sin död 1763. Även hans far Bertram Sporrong arbetade som räckarmästare. De bodde vid Nerhammaren, där arbetarbostäderna står välbevarade än idag.

Järnboden i Harg

Ärekränkning vid Gimo bruk

Vi har tidigare avhandlat några av de s.k. vallonbruken, som anlades på 1600-talet. Nu är det dags att lite närmare studera Gimo bruk, ett av de äldsta och bäst bevarade bland bruksmiljöer. Bruket ligger i Skäfthammars socken, cirka 5 mil nordost om Uppsala. 1615 anlade kronan en hytta på platsen, och kort därefter utarrenderades bruket till Louis de Geer. Senare köpte han loss både Gimo, Österby och Lövsta och utvecklade anläggningarna till fullskaliga järnbruk. Liksom i fallet med Lövsta levererade Gimo ett högkvalitativt järn genom järnmalmen från Dannemora i kombination med vallonsmidestekniken.

1767 stod Gimo herrgård färdig. En praktfull huvudbyggnad med gårdsplan, inramad av två flyglar, uppförda samtidigt med herrgården. Mitt emot herrgården på andra sidan vägen finns stall- och vagnslider, inrymda i halvmåneformade byggnader. I trädgården bakom herrgården finns två orangerier i samma stil.

 

Gimo herrgård

Några av mina anfäder har verkat vid Gimo bruk. En av dem var min mormors farfars mormors morfars far Pierre Mineur, som var räckarmästare i Gimo 1699-1737. Han gifte sig omkring 1703 i Skäfthammar med Katarina Bertramsdotter Sporrong. Pierre avled 9/2 1746 och Katarina 1763, bägge i Skäfthammar. Även Pierres son Abraham var verksam vid Gimo som räckarmästare.

Skäfthammars kyrka med klockstapeln i bakgrunden

Före sitt giftermål figurerar Pierre Mineur inför Olands häradsrätt 4/2 1702:

Klagade Pijgan Annika Andersdotter wijd Gimo det hammarsmedzdrängen Pierre Mineur därsammastädes skall om henne et skameligt rychte uthspridit at Neml. Han med henne efter behag och så ofta han welat, olofligt umgänge plägat, Bem:te Mineur tilstädes nekade at han något oärligit henne tillagdt, uthan allenast sagdt, att han lägat uth med henne...

...Såsom Pierre Mineur fuller förklarar sitt om Annika Andersdotter förde tahl, att han lägat när henne och kunnat bewijsa henne många Rum det han intet oärligit der med ment, uthan allenast att han hennes kropp såsom förmält är, hanterat lijkwähl emedan bem:te beskyllning den han intett kan bewijsa, icke eller ringa rörer samma pijgas goda rychte om sig.

Alltså efter 10 Cap: Ting m:B: pålades han at för b:de obewijslige tahl det han af hembdgirigheet tillstod sig om henne uthfördt plichta 3 d:r Sölfm:t item henne för dess och wittnens dag försummande 7 d:r expenser gifwa.

Förtal eller ärekränkning var allvarliga saker i de gamla bonde- och brukssamhällena. En lögn eller ett rykte kunde skada en persons anseende eller position i samhället, och det var mycket viktigt att värna om sin egen och familjens heder och ära.
Böterna som Pierre fick, 3 daler silvermynt, motsvarar cirka 640 kronor i dagens penningvärde.

För den som inte orkar göra en sökning här på bloggen kommer här en kort repetition om vallonsmide: En vallonugn bestod av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till långa järnstänger.

 

Kolhusen vid Gimo bruk

 Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Kyrkböcker i Skäfthammar

Blodigt självmord i Börje

Vi fortsätter på temat rusthållare i Börje, men hamnar den här gången i en blodig upplösning.
Jag berättade tidigare här om grenen av släkten som bodde i Börje socken. Rusthållaren Olof Olsson i Altuna i Börje och hans hustru Kajsa Persdotter fick två barn, den ena är min mormors morfars farfars mor Kajsa Olsdotter född 1778, och den andra är hennes syster Maja född 1782.

Maja Olsdotter gifter sig med Per Persson från Jumkil, och denne flyttar till Altuna och Majas familj för att ta över rusthållet när svärfadern Olof börjar bli gammal.
Per och Maja får tre barn: Per, Jan Olof och Maja Stina. Lillasyster Maja Stina gifter sig med bonden och änklingen Olof Larsson i Bälinge. De får två gemensamma barn.
Mellanbrodern Jan Olof kom att studera till präst i Uppsala, tar sig efternamnet Lundholm och verkade senare som vice pastor i Biskopskulla från 1746 fram till sin död.

Vi flyttar fram till 1852. Storebrodern i familjen, Per Persson den yngre, har tagit över rusthållet i Altuna, modern Maja har avlidit nio år tidigare medan fadern Per Persson bor kvar på gården.
I början av året kommer olyckorna slag i slag. Den 15 januari dör Jan Olof Lundholm, vice pastorn i Biskopskulla, i lunginflammation 40 år gammal. Hans kropp förs till hemsocknen Börje för att begravas där, och gravöl hålls hemma på gården i Altuna. Systern Maja Stina kommer förstås också dit med sin make.

Något måste ha gått snett mellan de kvarvarande syskonen, för söndagen den 1 februari inträffar en tragisk händelse. Efter middagen upptäcker pigan Greta Ersdotter att Per Persson låst in sig i kammaren på andra sidan av förstugan och tagit ur nyckeln. Hon anar oråd och öppnar dörren med köksnyckeln och hittar då Per liggandes i sin säng med en blodig rakkniv bredvid sig. Han har skurit sig djupt i halsen och blöder ymnigt. Pigans förskräckta skrik skär genom gården och flera skyndar till. Drängen Jan Olof Andersson är en av de första och han försöker desperat att både rycka upp Per ur sängen och förbinda hans sår, men Per Perssons liv går inte att rädda.

Att vi vet så pass mycket detaljer om hur det gick till i Altuna den ödesmättade söndagen för idag exakt 164 år sedan beror på att det föll på häradsrätten att ta det viktiga beslutet hur en självmördare skulle begravas. I protokollet finns detaljerade beskrivningar dels från den provinsialläkare som utförde obduktionen, och även från vittnen till händelsen samt anhöriga. Det framkommer i förhören med anställda vid gården och släktingar att Per Persson hade varit ovanligt grubblande den sista tiden, samt att han klagat något över att hans släktingar varit tvära mot honom. Det antyds också att det fanns meningsskiljaktigheter i penningaffärer, förmodligen till följd av brodern Jan Olofs bortgång.

Försök till avskrift av ett par delar av Ulleråkers häradsrätts protokoll den 8 mars 1852:
”Då upplyst är, att Bonden Per Persson i Altuna, hvilken den 1 sistlidne Februari ljutit döden genom sårskada i halsen, hvarvid ej allena båda struparna utan äfven 2 andra för lifvets bibehållande vigtiga blodkärl å vänstra sidan av halsen blifvit afskurna sjelf tillfogat sig denna skada genom skärning med en rakknif.”

”Efter övervägande af hvad sålunda förekommit aflades följande
Beslut
[...] denna åtgärd när Per Persson under en längre tid för flera personer af sin omgifning ofta beklagat sig öfver att han släktingar skulle varit svåra mot honom, måste antagas hafva skett under en genom detta missnöje med sina släktingar hos honom uppkommen sinnesoro, pröfvar Häradsrätten, med stöd af sista momentet uti 1 Par 13 Cap R.B. skäligt förordna det skall Per Perssons döda kropp i stillhet begrafvas.”


Det var alltså häradsrätterna som skulle fälla en slutgiltig dom om självmördares begravning. Domen kunde utfalla på fem sätt: kristlig begravning, begravning i stillhet, d.v.s. utan kyrkliga ceremonier avsides på kyrkogården, begravning av bödeln i skogen eller på galgbacken samt bränning på bål. Vid begravning utom kyrkogård nedgrävdes liket antingen i skogen eller, vilket innebar en markering från domstolens sida, på galgbacken.
I det här specifika fallet blev alltså beslutet att Per fick begravas på kyrkogården eftersom det fanns vissa förmildrande omständigheter, dock i stillhet.

Källor:
Ulleråkers häradsrätt den 8 mars 1852 § 38
Kyrbköcker i Börje och Biskopskulla
B Odén, B Persson och Y M Werner, Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv. Stockholm 1998.



Del av häradsrättens protokoll

 

  

Den blomstertid nu kommer: Svält i Tuna och på många andra ställen

Tuna är ett av de vanligaste ortsnamnen i Sverige, och ingår även ofta som efterled i ortsnamn. Ordet betyder inhägnad. Tuna är också ännu en av de här lite mer anonyma socknarna i Uppland. Om man från Uppsala tar den där raka vägen mot Hallstavik passerar man genom socknens södra delar, då man åker förbi Söder-Edinge och Öster-Edinge på vägen mellan Rasbo och Faringe. För att komma till kyrkan och kyrkbyn måste man svänga av mot Alunda på väg 273, som är en betydligt vackrare men slingrigare väg. Här åker man genom ett typiskt uppländskt landskap, odlingsbygd varvat med småkuperad skogsbygd. Här har mina förfäder på både mormors och farmors sida bott.

Dels är det farmors farfars mor Lotta Lundmark, som föddes i Saringe i Tuna 1828. Lottas föräldrar var sockenskräddare Mats Lundmark och Stina Persdotter, som var bror till Långbacka-Jan. Både Mats och Stina var födda i Alunda socken. Lotta kom att tjäna som piga på några ställen i Rasbo innan hon i Lundby, en gård vid Lejstaån strax norr om Rasbo kyrka, träffar drängen Karl Larsson som jobbat där i ett par år. De gifter sig 1857 i Rasbo. Karls och Lottas vidare öden som statarfamilj har jag berättat om i Statare.
Dels är det mormors morfars farmor Brita Matsdotter, född 1791 i Söder Edinge i Tuna, och hennes förfäder. Åtminstone fem generationer före Brita har bott i Tuna, så i den här bygden finns det gott om rötter.

Det var när jag letade efter förfäder i Tuna sockens dödbok på 1690-talet jag upptäckte att det var ovanligt många döda vissa år. Men vad berodde då det på? Jo, det var en omfattande hungersnöd 1695-1697 i Sverige, Norge, Finland, Estland och Lettland. Från år 1688 hade landet varit drabbat av missväxt och tidig frost, som kulminerade dessa år och ledde till svår hungersnöd. Vintern 1695 skall ha varit den kallaste sedan 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. På våren 1697, då svälten var som allra värst, utbröt en svår epidemi som troligtvis hade samband med de felslagna skördarna. Man har beräknat att en tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl under vintern 1696-1697. Till följd av denna massvält skrev Israel Kolmodin psalmen Den blomstertid nu kommer som även gavs ut i 1695 års psalmbok. Den var dock inte lika bearbetad som idag och var menad som en bön till Gud om att det hårda, kalla vädret skulle avta så det kunde börja växa på åkrarna och i naturen igen. Även om det kan diskuteras huruvida psalmen var till någon hjälp eller inte, så blev skörden samma år näst intill obefintlig. Psalmen sjungs inte bara på skolavslutningar i Sverige, utan även i Finland, vilket troligen beror på att missväxten drabbade den delen av dåtida Sverige mest. I det nuvarande Sverige drabbades Norrland hårdast, samt östra mellansverige, och då särskilt Uppland.

Jag har försökt studera dödligheten för de här åren i några socknar där mina förfäder har bott. Arbetet försvårades av det enkla faktum att det var långt ifrån alla socknar som hade börjat med systematisk registrering vid den här tiden. Det vanligaste är att man hittar böcker över dop, vigslar och begravningar från 1700-talets början och framåt. Men några socknar var pionjärer och kom igång tidigt med bokföringen. De jag studerat är tre stycken: nämnda Tuna, som är en ganska liten eller medelstor landsortssocken, Börje, en medelstor landsortssocken, samt Söderfors, en relativt liten och ung socken (mer om det vid annat tillfälle) med stor prägel av det relativt nystartade bruket. 

Tuna socken, döda per år:

1690: 11

1691: 10

1692: 14

1693: 19

1694: 19

1695: 10

1696: 27

1697: 72

1698: 17

1699: 8

1700: 6

1701: 9

Börje socken, döda per år:
1690: 34
1691: 24
1692: 25
1693: 29
1694: 33
1695: 28
1696: 25
1697: 97
1698: 13
1699: 10
1700: 32
1701: 21

Söderfors socken, döda per år:

1690: 2

1691: 1

1692: 0

1693: 0

1694: 5

1695: 20

1696: 20

1697: 10

1698: 9

1699: 0

1700: 0

1701: 4

 

 

Slutsatsen är ganska tydlig: svälten slog mycket hårt mot både landsort och bruksort. Med tanke på att den totala befolkningen i Tuna knappast var mer än några hundra vid den här tiden, så kan man konstatera att åtminstone en femtedel av socknens befolkning dog under de här nödåren, kanske mer.

Källor:
Sven Lilja: Klimatet, döden och makten – 1690-talets klimatkris. Stockholms universitet 2008.
Alf Åberg och Göte Göransson: Karoliner. Bokhuset, Höganäs 1984.

 

Rysshärjningarna i Norduppland 1719

Sommaren 1719 kom att minnas med skräck och fasa i norra och östra Uppland i mannaminne. Det var då ryssen spred skräck och förtvivlan bland befolkningen genom att härja och bränna.

Först en tillbakablick på åren innan. Det första decenniet under 1700-talet hade bjudit på både dåliga skördar och hårda vintrar. Pesten härjade dessutom hårt i Uppland 1710-1711, vilket innebar att det var en till stor del utarmad och undernärd befolkning när slutet av det stora nordiska kriget nalkades. Karl XII stupade i Norge i november 1718, vilket medförde slutet för det svenska stormaktsväldet. Ryssarna tog snabbt tillfället i akt att sätta press på Sverige i de efterföljande fredsförhandlingarna. De svenska styrkorna var klart försvagade efter kungens död, och försvarsmakten var så decimerad att den knappt kunde försvara det egna landet.

Den ryska aktiviteten kring svenskt territorialvatten ökade frampå sommaren 1719, och man befarade att en rysk attack var nära förestående. Trots detta gjordes inga försök att mota tillbaka fienden, utan hela skärgården låg i princip försvarslös. När de första angreppen skedde vid Rådmansö 11 juli 1719 stod det svenska hoppet till en dåligt tränad och utrustad hemvärnsliknande styrka.
Under de nästföljande knappa två veckorna brändes och plundrades Vätö, Väddö, Singö, Östhammar, Öregrund, Forsmark samt ett antal byar i Hållnäs, alltihop nästan helt utan motstånd. Av Forsmarks bruk återstod endast kyrkan och klockstapeln samt en gammal lada.

Hotet var nu överhängande för Sveriges största järnbruk, Lövsta bruk. Högsta befälhavare för försvarsstyrkorna vid Lövsta var generalmajor Bengt Fabian Zöge. Han härstammade från Tyskland, och hade varit med Karl XII på hans fälttåg. Hans dåliga kunskaper i svenska språket och hans förakt för oövade trupper försvårade kontakten med svenskt krigsfolk och allmoge. Zöge gjorde ett antal felbeslut vid försvaret av Lövsta, bland annat lät han bli att över huvud taget göra några rekognoceringar i området. När beskedet kom att ryssarna nalkades från Grönöhållet, skyllde han på illamående och drog sig undan det slutgiltiga avgörandet. På vägen mot Lövsta den 25 juli passade ryssarna på att bränna samtliga byar de passerade, bland dessa Skärplinge och kyrkbyn Försäter. Spåren från detta kan ses än idag, i form av några märken i den kopparklädda kyrkdörren, som enligt den muntliga folktraditionen kommer från hugg av ryska sablar. Kyrkan antändes, vilket fick till följd att fem valv störtade in och kyrktaket blev helt uppbränt, liksom altartavla och predikstol. Kyrksilvret hade dock förts i säkerhet till en gård i Orsbo.

De ryska styrkorna fortsatte sedan i rask takt mot Lövsta, där de svenska trupperna var grupperade, 500 man reguljär styrka samt lokalt uppbådsfolk om 1800 man mot 2400 landstigna ryssar. Förutsättningarna för ett effektivt försvar ansågs så goda att Zöge föreslog att låta alla dyrbara inventarier vara kvar på bruket, ett beslut som senare visade sig vara mycket olyckligt.
Efter att ryssarna delat upp sig i två flanker förutom huvudstyrkan i mitten, tog Zöge beslutet att retirera via Tegelsmora till Österby utan något egentligt motstånd. Man hann inte ens rädda de 10 768 daler silvermynt som förvarades på brukskontoret. Antalet stupade vid Lövsta uppgick sannolikt inte ens till 50 man sammanlagt.

Sålunda ödelades Sveriges största järnbruk. Två hammarsmedjor, kolhus, herrgården, femtio bruksstugor, brukskyrkan, klockstapeln, ålderdomshemmet, skolhuset, växthuset liksom 2000 tunnor spannmål brändes. Skadegörelsen värderades till hälften av all förstörd egendom i hela Uppland. Ägaren Charles de Geer uppgav själv sin förlust till 511 400 daler silvermynt, motsvarande drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsinkomster under ett år knappast översteg 5 miljoner daler silvermynt.
Morgonen därpå, den 26 juli, marscherade den ryska styrkan mot Åkerby bruk, där masugn, hammarsmedja, kvarnar samt nio bondgårdar brändes. De 300 bruksborna hade då flytt till skogs.

Zöge avsattes från sin post som överbefälhavare redan denna dag och dömdes några år senare till 3000 daler silvermynt i böter och tre års fängelse.
Ryssarna fortsatte sitt härjartåg i bland annat Västland och Älvkarleby, men kunde hejdas innan de nådde Gävle.

När ryssarna försvunnit började flyktingarna söka sig hemåt. Efter en lång vandring var det många som till sin förtvivlan fann sina gårdar och ägodelar förstörda. Även sädesförråden hade bränts. I skogarna strövade skingrade boskapshjordar omkring, medan många djur hade förts till slakt på de ryska galärerna. Brandlukten hängde kvar över de norduppländska socknarna ännu långt in på hösten.
Människorna var utblottade och nu närmade sig vintern. Man har beräknat att cirka 70 000 människor längs svenska ostkusten blev hemlösa efter rysshärjningarna.

I ett förtvivlat brev till landshövdingen i Uppsala län heter det: ”Inför Eders Nåde äro wij underskrefne å Elf Carleby, Löfsta, Hållnäs och Wässlanda socknars wägnar högstnödsakade med thenna supplique att inkomma, allerödmiukel:n bönfallandes, att som bemte socknar af den grymma fiendens hand alt för beklagel:n äro både till hus och egendom warandes alla afbrände, ruinerade och förstörde, så att största parten af oss gå huuswilla, ej wetandes hwarest wi med wåra hustrur, barn, huusfolk och kreatur öfwer wintern, som nu tillstundar, kunna oss bärga och uppehålla".
Landshövdingen skrev i sin tur till Kungliga Majestätet men någon hjälp från Kronan fanns inte att få. De drabbade beviljades skattefrihet i fyra till sex år. Men det var föga tröst när vintern kom.

Att 1719 var ett svårt år i Norduppland kan möjligen skönjas även när man studerar mitt släktträd. Inte mindre än 11 direkta anor dör 1719, vilket är oväntat mycket för ett enskilt år. Till exempel dör makarna Pier Mineur och Katarina Guillaume (föräldrar till min mormors farfars morfars farfar) inom loppet av 15 dagar i augusti 1719, endast 53 respektive 45 år gamla. De var bosatta i Åkerby bruk, som ju drabbades hårt av rysshärjningarna.

Både Lövsta och Åkerby byggdes upp igen, och de gamla stadsplanerna följdes. 1723 kom driften igång i Lövsta vid de fyra nyuppförda hammarsmedjorna. Enligt en tradition i Åkerby timrades husen under de oroliga tiderna i Radesbo och Risöns obygder, där byggnaderna ”höggs ihop” och nedmärktes för att 1721 flyttas till bruket och på nytt resas upp där.

Brev till Landshövdingen 1719, Länsstyrelsen i Uppsala län, landskontoret.

Källor:
Sjöberg, Sven: Rysshärjningar i Roslagen. Borås 1981.
Thörnvall, Folke: Leufsta ett gammalt upplandsbruk. Tierp 1986.
Hillström, Lars: När ryssen härjade nästan till Gävle. Gefle Dagblad 2013-08-07.
Kyrkböcker i Österlövsta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Häradsdomare

Jag har tidigare berättat om de riksdagsmän som funnits i släkten (se Riksdagsmän). Ett annat förtroendeuppdrag har ett par förfäder haft, nämligen häradsdomare.

Häradsdomare var benämning och hederstitel på den nämndeman i tolvmannanämnden i respektive härad som hade flest tjänsteår. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".

Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, och varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, men på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år med möjlighet att avgå efter två.
Äldsten var fram till 1866, då ståndsriksdagen avskaffades, i allmänhet den som valdes till riksdagsman, om en sådan skickades från häradet.

Två stycken förfäder har varit häradsdomare, vid olika tid och i olika härader, men av en händelse har de båda samma namn: Jan Mickelsson.

Den äldre av dessa, mormors mormors morfars mormors far, föddes 1704 i Elinge i Österlövsta socken, och var son till Mikael Timansson och Maria Jakobsdotter. Enligt dödsnotisen från 1783 var Jan Mickelsson nämndeman i 28 år. Han tjänstgjorde i Olands härad, dit Österlövsta hörde.

Den yngre, farfars farfars mormors far, föddes 1748 i Kastebo utanför Månkarbo i Tierps socken. Jan var son till Mickel Ersson och Anna Persdotter Martelleur, och alltså dotterson till Johanna Martelleur och systerson till riksdagsmannen Adrian Persson. Jan Mickelsson dog av ålderdom 1831 då han var 83 år gammal. Han tjänstgjorde i Örbyhus härad, som vid den här tiden omfattade Vendels, Tierps, Tolfta, Söderfors, Västlands och Älvkarleby socknar.

Åkerby bruk

Bland vallonbruken i Uppland finns det några som är mindre kända. Ett av dessa är Åkerby bruk i Österlövsta socken, som alltid har befunnit sig lite i skuggan av sin granne, det mäktiga Lövsta bruk.

Åkerby anlades 1638 av Henrik Lemmens, faktor vid kronans gevärsfaktori i Norrtälje. Det såldes 1699 till Charles De Geer och drevs därefter tillsammans med Lövsta bruk till nedläggningen 1883.
Bruket brändes vid rysshärjningarna 1719, men återuppbyggdes. Längs bruksgatan finns idag kvar en rad låga rödfärgade timmerhus med uthus. Vid bruksgatans slut i söder står en klockstapel från 1739, som har blivit Åkerbys kännemärke och främsta symbol.

Åkerby bruks klockstapel. Bild från Länsstyrelsen.

Vid Åkerby har många av mina anor bott och arbetat, åtminstone 16 stycken plus deras familjer. Bland dessa finns representanter från många av de yrkesgrupper som fanns vid ett järnbruk:

Masmästare (chef och ansvarig för hyttan)
Smältarmästare (smed vid smälthärden)
Smältardräng (dräng vid densamma)
Räckarmästare (smed vid räckarhärden)
Räckardräng (dräng vid densamma)
Påsjare (uppsyningsman vid malmsovringen)
Bokare (krossar järnmalmen innan den smälts, benämns ibland också malmslagare)
Murare
Skogsvaktare (vaktade skogarna mot framför allt tjuvjägare och vedtjuvar)
Bruksarbetare
Dagkarl (de två sistnämnda gjorde förmodligen lite av varje vid bruket).
Dessutom statdrängar och torpare.

Bruksgatan i Åkerby bruk. Bild från Upplandsmuseet.

Som en bonus listar jag nedan de anor från Åkerby jag hittat hittills. Extra roligt är att de är både från farfars, farmors, morfars och mormors sida.

Johan Martelleur ca 1600-1658. Masmästare, död i Åkerby bruk.
Johan Martelleur död 1660. Masmästare i Åkerby bruk 1644.
Per Olsson död 1732. Bokare vid Åkerby bruk.
Claes Gelotte ca 1635-1702. Mästerräckare vid Åkerby bruk 1659-1665.
Nicolas Gelotte död 1663. Smältare vid Åkerby bruk 1654-1663.
Jan Andersson 1776-1850. Skogsvaktare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Anders Olsson 1748-1811. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Olof Andersson 1714-1795. Påsjare vid Åkerby bruk.
Julius Douhan 1712-1772. Murare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Johan Douhan 1667-1745. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Mårten Douhan död 1680. Smältarmästare vid Åkerby bruk 1644-51.
Johan Douhan (Jan de Han) död 1657 i Åkerby bruk.
Johan Mineur 1788-1862. Bruksarbetare vid Åkerby bruk 1835-1862.
Pier Mineur 1666-1719. Räckarmästare vid Åkerby bruk.
Michel Guillaume 1669-1735. Räckardräng vid Åkerby 1690-1706.
Pier Mineur död 1697. Smältare vid Åkerby bruk.