Bondkyrkosocknen med omnejd

Mormors morfars far Johan Gustaf Andersson har jag nämnt tidigare. Han föddes 1832 i Nyvla strax utanför Uppsala som äldste son till Mårten Mårtensson och Beata Ullström. Nyvla är en liten by vid Librobäcken nära gamla Börjevägen, endast cirka 1,5 km från både industriområdet i Börje Tull och nybyggena i norra Stabby/Luthagen. Librobäcken är en härligt slingrande bäck som rinner genom ett vackert böljande åkerlandskap innan den passerar Börjegatan och senare rinner ut i Fyrisån mellan Bärbyleden och Fyrishov. En av Linnéstigarna (Husbyvandringen) följer Librobäcken en del av sträckan. Man kan t.ex. starta vid Stabby prästgård eller vid Husbyborg, och man behöver inte promenera hela vägen ut till Börje om man inte känner för det.
Nyvla hittas i skrifterna så tidigt som år 1291. Man kan väl tänka sig att det fina läget vid Librobäcken lockade redan då.

Nyvla tillhör Bondkyrkosocknen, som blev till Helga Trefaldighets församling 1947, och är en av de allra nordligaste byarna i socknen. De gårdar och byar i Bondkyrkosocknen som är kända sedan medeltiden (varav några nuförtiden är välbekanta stadsdelar i Uppsala) är Berthåga, Ekeby, Flogsta, Gottsunda, Gränberga, Hammarby, Husby, Håga, Hällby, Lasseby, Malma, Norby, Nyvla, Sunnersta, Ultuna, Vårdsätra och Överby.
Under hela medeltiden hörde Uppsala stad väster om ån kyrkligt till Bondkyrko socken. Därefter började delar av socknen successivt inkorporeras i staden och dess församling. Kartan nedan visar Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet.




Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet. Observera att en del av Uppsala stad

låg i socknen vid den här tidpunkten. (Ur Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland).

Församlingen har för övrigt den tämligen sällsynta situationen att huvudkyrkan Helga Trefaldighets kyrka ligger utanför dess område (i domkyrkoförsamlingen). I kyrkan vigdes jag och min hustru idag för 14 år sedan. Grattis till oss!

Åter till släkten. Mårten och Beata får förutom Johan Gustaf ytterligare fem barn, varav tre dör tämligen unga: Maria Matilda blir 19 år, Katarina Charlotta 15 och Lars Fredrik bara nio år. Dessförinnan har Beata också gått bort, endast 43 år gammal, i bröstsjukdom. Mårten gifter om sig med Katarina Gustafsdotter, och de får tre söner tillsammans: Vilhelm, Fredrik och Henrik.

Mårten och Beatas näst äldste son Mårten August Andersson född 1835 finner vi som torpare i Kårsta norr om Stockholm innan han flyttar tillbaka till Uppsala med hustrun Karolina och deras fosterdotter Karin Elisabet. De bor först i kvarteret Finn i Svartbäcken. Från 1890 och fram till sin död 1912 bor Mårten August i kvarteret Sigrun i Luthagen (där Luthagens livs ligger idag), där han arbetar som gårdskarl.
Miljön såg då lite annorlunda ut än idag. Här är en bild från 1908:


Odensgatan/Sysslomansgatan, Uppsala, 1908. Fotograf: Alfred Dahlgren. Bild från Upplandsmuseet.

Henrik Andersson född 1859 blir sedermera kakelugnsmakare i Oxelösund. Tillsammans med hustrun Emma Gustava får de två döttrar med de oerhört tjusiga namnen Hildur Emerentia och Helga Henrietta. Hildur Emerentia Andersson gifter sig med en annan kakelugnsmakare, Edvin Nilsson, som startar egen firma i Nyköping tillsammans med sonen Harry. Edvin blir senare invald i stadsfullmäktige i Nyköping och rådman vid rådhusrätten. Edvin Nilssons handelsgård och gamla kontor finns bevarade vid korsningen Västra Kvarngatan/Slottsgatan i Nyköping och kallas fortfarande ”Rådman Nilssons gård”.


Gårdsinteriör Slottsgatan 19, Nyköping. Rådman Nilssons gård. Edvin Nilsson själv står på sin gård 1962. Fotograf: Dan Samuelsson. Bild från Nyköpings kommuns bildarkiv. 

Vilhelm Andersson född 1852 gifter sig med Anna Lovisa Eklund från Ramsta. De får fyra döttrar och bor åren 1876-1896 i Carlsberg vid Stadsskogen i Uppsala.
Carlsberg låg i Carlshage i stadsskogens sydöstra utkant, precis söder om där BMC ligger idag. Carlshage är för övrigt ett namn som nu återanvänds till en nyanlagd park när stadsdelen Rosendal byggs ut kraftigt. Carlsberg låg precis innanför Domkyrkoförsamlingens sockengräns, i den sydligaste spetsen.


Del av Karta över Uppsala stad 1858. Östra delen av Stadsskogen med omnejd.

På kartan syns i norra kanten av Stadsskogen de båda stugorna Gustavsberg och Lindsberg, vars namn idag återfinns i Gustavsbergsgatan och Lindsbergsgatan som ligger ganska exakt där respektive stuga en gång stod, i den del av Eriksberg som har kommit att kallas Sommarro efter det kafé som revs i slutet av 1940-talet.

Stadsdelsnamnet Eriksberg avsåg ursprungligen en stuga som stod i närheten av Gustavsberg och Lindsberg. Det ursprungliga Eriksberg som växte fram däromkring från 1920- och 1930-talen och framåt låg i Domkyrkosocknen, eftersom gränsen går mellan nuvarande Lindsbergsgatan och Gråbergsvägen. I takt med att staden expanderat västerut har det som vi idag vanligen menar med Eriksberg hamnat helt och hållet på Bondkyrkosidan och i Helga Trefaldighets församling.
Vilhelm står under tiden i Carlsberg som arbetare i husförhörslängd och församlingsbok. År 1900 får han jobb som gruvarbetare vid Ramhälls gruvor och familjen flyttar dit. Se mer om Ramhäll i Ramhälls gruvor.

Vilhelm jobbar i gruvan till sin död 1914. Dödsorsaken anges som benmärgsinflammation i käken, vilket jag tror även drabbade Gustav Vasa.
Dottern Emma Eleonora flyttar inte med till Ramhäll, utan hamnar istället i Balingsta, där hon är småskollärarinna mellan 1900 och 1909.




Källor:
Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland
Mats Wahlberg: Uppsalas gatunamn
Karta över Uppsala stad 1858 upprättad av Gustaf Ljunggren

Arbetare i 1880-talets Uppsala

Jag tänkte spinna vidare på släkten Ullström. Beata Ullströms och maken Mårten Mårtenssons äldste son Johan Gustaf Andersson, min mormors morfars far, föddes 1832 i Nyvla, strax utanför Uppsala stad på vägen mot Börje. Efter att ha flyttat runt och tjänstgjort vid många olika ställen, bl.a. Länna bruk, flyttar han och hans familj till Uppsala 1878.

Familjen består då förutom Johan av hustrun Johanna Persdotter och två söner födda 1871 och 1874. Johanna dör 1879, 46 år gammal, i tyfoidfeber. De bor då på Svartbäcksgatan 71, eller tillika Norrtullsgatan 31. Norrtullsgatan var fram till ca år 1890 namnet på Svartbäcksgatans sträckning från Svartbäckstullen (vid korsningen med Skolgatan) och norrut. Familjen bor enligt husförhörslängderna på gård nr 2 i kvarteret Signe, som enligt stadskartan från 1884 är precis där pizzeria Etna ligger idag, i kvarteret norr om Statoil- och OK-mackarna. På den här tiden var det här ganska fattiga arbetarkvarter i Uppsalas utkant. Extra intressant för min del blir det av det faktum att jag själv bodde nästan exakt här (adress Repslagargatan) 100 år senare.

Johan gifter om sig med Maria Vilhelmina Eld 1886, då även parets dotter Hulda Vilhelmina föds. Maria dör 1889, endast 24 år gammal i lunginflammation. Hulda flyttar 1895 till mosterns familj i Hökhuvud, mellan Gimo och Östhammar, när hon är nio år. Förmodligen kommer man överens om att hon skulle ha det bättre ute på landet. Hon dör dock 1903, 11 dagar innan sin 17-årsdag, i lungsot (tuberkulos). Johan har då redan gått bort, i juli 1898, nästan på dagen 99 år innan jag flyttar från samma ställe.

Det står i alla tillgängliga dokument att Johan är ”arbetare”. Det skulle vara intressant att veta mer exakt vad han arbetade med. Kanske lite av varje, kanske på något av stadens tegelbruk. Den lerhaltiga jorden gjorde att Uppsala blev ett centrum för tegelindustrin. År 1861 fanns fyra tegelbruk i Uppsala som tillsammans sysselsatte 159 tegelbruksarbetare. Kanske jobbade Johan på det från hemmet närbelägna Fyrisvalls tegelbruk, grundat 1850, i kvarteret Edda.

Sonen Per (fullständigt dopnamn Anders Petter) flyttar ut på landet som 17-åring för att försörja sig, tvärtom mot de flesta flyttströmmar den här tiden. 1880 var folkmängden i Uppsala stad ca 15000, en tredubbling jämfört med 1840 och en fördubbling jämfört med 1860. Det är först på senare delen av 1800-talet som jag i min släkt har lagt märke till att man börjar flytta längre sträckor, från norra Uppland framför allt till Uppsala eller Gävle, medan man längre söderut tar sig till Uppsala eller Stockholm. Industrialiseringen i slutet av 1800-talet, tillsammans med det faktum att barnaskarorna ute på landsbygden blev allt större när barnadödligheten minskade, gjorde att antalet flyttningar över sockengränserna ökade, och då framför allt till större tätorter.

Men vad hände då med Per Andersson? Jo, han arbetade som dräng i Järsta i Tensta socken ett år innan han kommer till Götby i Tegelsmora 1892. Han tjänstgör som dräng vid komministerbostället och träffar mormors mormor Hulda Jansson. De gifter sig 1896, och senare tar Per över svärfaderns ägor.

Per Andersson och Hulda Jansson med barn och tjänstefolk framför
gården i Götby, Tegelsmora. Förmodligen 1906. Handkolorerat fotografi.

För den som är intresserad av Uppsalas historia kan jag rekommendera en välskriven och intressant blogg: Scribo
Och för den som liksom jag är fascinerad av gamla kartor kan jag tipsa om Uppsala kommuns kartverktyg, där man bl.a. kan studera historiska kartor över staden: http://kartan.uppsala.se

Lokala rötter

Extra kul att släktforska tycker jag det är när man har lite kännedom om de platser som anorna bott på. Och visst hade jag viss koll på delar av norduppland (där uppskattningsvis 90% av mina anor har bott) sedan tidigare, men när jag på mormors sida fick börja leta i husförhörslängderna i Helga Trefaldighets socken hemma i Uppsala, så pirrade det till ännu mer. Mormors morfars farmors farfars far Hans Persson och hans hustru Lena Persdotter bodde i Hammarby och Vipängen, deras son Olof Hansson Malmsten bodde i Vipängen och Malma, och hans son Hans Olsson Ullström bodde i Malma och Kvarnbo.

Klart är att Uppsala såg helt annorlunda ut på 1700-talet, och att Malma, Vipängen och Hammarby verkligen var byar och gårdar ute på landet. Inte riktigt som idag, när stora delar av det som tillhörde Malma ingår i stadsdelen Valsätra och de andra två är platser man svischar förbi på väg till Sunnersta eller Ultuna.

Långbacka-Jan

Min farmors farfars mormors bror var Jan Persson, mer känd under sitt smeknamn ”Långbacka-Jan”. Han föddes den 1 juni 1800 i torpet Långbacken utanför Hov i Rasbo socken och kom att bli en av Upplands mest kända spelmän och tonsättare. Han är t.ex. upphovsman till den alltjämt flitigt spelade Långbacka-Jans polska.

Det sägs att han lärde sig spela av Näcken, tre torsdagsnätter i rad under en bro vid en bäck. Långbacka-Jan var både fiolspelman och klarinettist, men särskilt hans fiolspel hade rykte om en rent övernaturlig makt. Det berättas att när han en gång spelade på ett bröllop i Alunda, börjar fram på morgonen bord och stolar att dansa och han kunde omöjligt själv lägga från sig fiolen, utan andra måste ta den av honom. Inte ens detta hjälpte emellertid, fiolen spelade alltjämt då den låg på en säng. Folket i bygden berättar att Långbacka-Jan kunde spela upp tunga lass uppför den sega Långbacken, han satte sig på lasset och spelade en sprittande polska. Hästarna fick fart och det gick i galopp uppför backen. Även Eric Sahlström har berättat om när Jan spände för en höna framför ett lass, satte sig vid vägen och spelade för hönan och den drog då lasset uppför backen som om det varit en fjäder.

Långbacka-Jan flyttade till Uppsala 1830, bildar familj och börjar mer eller mindre ett nytt liv där han mer eller mindre upphör med spelandet. Han dör den 23 februari 1880 och blir alltså nästan 80 år.

Det finns en minnessten över Långbacka-Jan uppfördes 1993 vid Långtorpet i Rasbo. En bok om Långbacka-Jan finns också utgiven.

Lästips: ”Långbacka Jan. Storspelman från Rasbo.” Av Lars Mattsson.