Sveriges första strejkledare

På 1700-talet stod Sverige för cirka 30 % av världens järnproduktion och Lövsta bruk var Sveriges största järnbruk. Det gick åt enorma mängder träkol för järnframställningen och därför enorma mängder ved för att försörja bruken. Missnöjet var stort bland kolbönderna med de kolpriser som erhölls från Lövsta. Det fanns även ett tvång att leverera till ett visst bruk istället för att kunna transportera kol till Uppsala eller Stockholm, där man fick bättre betalt.

Efter gudstjänsten i Österlövsta kyrka 28 oktober 1718 samlades nästan alla socknens hemmansägare i sockenstugan där en bonde från Åkerby, Olof Andersson, förde ordet. Det råkar vara min farmors morfars mormors mormors farfars bror, född 1674 i Elinge i Österlövsta. Man kom överens om en skrift med en rad krav och den som bröt mot överenskommelsen skulle bli tvungen att betala dryga böter och riskera att få sina redskap sönderslagna. Skriften undertecknades av alla närvarandes bomärken, och man såg till att sända kopior av skriften till sockenborna i Hållnäs, Västland, Tegelsmora och Tolfta socknar. Myndigheterna och bruksledningen ansåg detta vara lagstridigt och försökte ta reda på vem som var upphovsman till uppropet, men svaret blev att ”hela socknen var däruti lika delaktiga”.

Olof Andersson blev kort därefter vald till riksdagsman och yrkade bl.a. i 1719 års riksdag om höjd ersättning för kolet. Så småningom fick man igenom åtminstone vissa av kraven.
Denna händelse, känd som kolböndernas sammansvärjning vid Lövsta 1718, är troligen den första strejken som organiserats i Sverige.


Uppdatering 2016-08-12: Olof Andersson verkar, förutom att vara en släkting på farmors sida, även vara min morfars farmors farfars farfars farfar, dvs en direkt ana på morfars sida.