En medeltida Storbjörn

Jag tänkte spinna vidare på min anmoder Brita Tomasdotter, som anklagades för häxeri men frikändes. Hennes far var ju häradsdomaren Tomas Olofsson i Orsbo, död 1691 vid 80 års ålder.
Nu finns det bevis för ytterligare tre säkra generationer före Tomas Olofsson. I ett domboksprotokoll från 1645 åberopar Tomas ett köpebrev från sin farfar, Mats Storbjörnsson i Orsbo. Utifrån den uppgiften får vi Tomas fars namn, det måste vara en Olof Matsson. Mats Storbjörnsson finns i jordaböcker från 1600 och 1611. År 1600 är han dessutom med och inventerar prästgården.

I ett domstolsprotokoll från 1624 gällande en arvstvist får man information som tar oss tillbaka riktigt långt i tiden. Där presenteras en stamtavla för en man vid namn Lars. Bland annat dennes son Lars Larsson, dennes son Storbjörn Larsson och dennes son, den tidigare nämnde Mats Storbjörnsson. Anfadern Lars är alltså Tomas Olofssons farfars farfas far och tillika min morfars farmors farfars farmors farfars morfars farfars farfars far. Sjutton generationer bort, det svindlar lite.
Att det är just i Orsbo i Österlövsta blir extra kul eftersom det är ett ställe som min mormor tillbringat en hel del tid, då både hennes föräldrar och farföräldrar bott här. Även en kusin till mormor bodde i Orsbo livet ut. Orsbo ligger några kilometer söder om Österlövsta kyrka.

Exakt födelse- och dödsår vet vi inte för de tidiga invånarna i Orsbo, men om man räknar några generationer tillbaka från de kända årtalen är det ganska säkert att Lars fanns i Orsbo redan omkring år 1540. Vad hände i övrigt i Sverige år 1540? Det handlar mycket om Gustav Vasa förstås. Han var kung sedan 1523 och hade några år tidigare slagit tillbaka Dackeupproret. Han låter anlägga Vadstena slott i den här vevan. Lite senare, 1544, blir Sverige ett arvkungadöme då systemet att välja kung avskaffas. Några år senare ger Gustav Vasa order om att börja bygga Uppsala slott. Lars kan ha varit jämngammal med Gustav Vasa, eller kanske något yngre. Lars föddes som katolik och var med under början av reformationen.

Stamtavla för Lars i Orsbo

Häxprocesserna i Uppland

I Sverige avrättades omkring 400 personer för häxeri mellan 1492 och 1704. Av dessa inträffade de flesta fall under en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas "Det stora oväsendet" bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är denna ökända period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesser i Sverige.
Den största omfattningen av den svenska häxjakten skedde i häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland när 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675.

Inte heller Uppland var förskonat från häxprocesser. I juni 1675 stod fyra kvinnor inför rätta i Österlövsta socken. De anklagades för att ha spridit ut blåkullarykten om en kvinna som kallades
Brita i Valnäs. Eftersom jag har en hel del anor i de trakterna så skulle det inte vara helt långsökt om denna Brita fanns med i mitt släktträd. Och jo, hon skulle mycket väl kunna vara identisk med morfars farmors farfars farmors farfars mor som hette Brita och var gift med Johan Persson och mor till Per Jansson i Valnäs. Men hur skulle jag få bevisat att det var just hon det handlade om?
Jag hittade också en referens till en doktorsavhandling från 1918, där häxprocesserna beskrivs. Där står att läsa att ”… Detta skulle säkerligen betyda, att Brita, trots det att hon var dotter till häradsdomaren i Valnäs, skulle bli inblandad i trolldoms väsendet och icke undgå att bli livdömd…”. Brita var alltså dotter till en häradsdomare, en ledtråd att ta med sig i sökandet.

I Per Janssons dödsnotis står att läsa att fadern hette Johan Persson och modern Brigita, som är smeknamn för Brita. Jag lyckades leta upp fadern Johan Perssons dödsnotis från 1709, där hans föräldrar nämns och dessutom hustruns namn, Brita Tomasdotter, samt att hon dog 1697. Där står även att Johan varit tolvman under lång tid, vilket var goda nyheter. Sannolikheten är ganska stor att det inte duger med vem som helst för dottern till en häradsdomare. En tolvman skulle däremot kunna vara ett bra parti. Men Brita dog ju redan 1697, och död- och begravningsboken för Österlövsta börjar först 1702, så där går det inte att hitta någon information om vilka Britas föräldrar var.

Jag tittade då i släktforskningsprogrammet Ancestry, för att se om jag kunde få några tips från andra släktforskare som eventuellt hade forskat på samma personer. Där hade jag den stora turen att uppenbarligen vara tiomänning med en hängiven släktforskare från Västergötland, som enligt egen utsago ”tillbringat alldeles för mycket tid med att läsa domböcker från Österlövsta” (ytterst sympatiskt, tycker jag). I en dombok från 1697 framgår att Brita vill sälja sina arvslotter i Orsbo och Elinge, och styvfäderna till hennes bröder Lars och Olof Tomasson köper lotterna av henne å sina barns vägnar. Fadern till Lars och Olof Tomasson (och även Brita) är häradsdomaren Tomas Olofsson i Orsbo, och säkerligen den ende häradsdomaren som skulle kunna komma ifråga att vara till att vara i tjänst år 1675, eftersom han blev häradsdomare någon gång mellan 1651 och 1659 och fortfarande var domare 1686, vid 75 års ålder. I ett annat dokument från 1675 ser man hur Tomas Olofsson i Orsbo handlar till sig Elinge Norregård från sin hustrus systrar, just den norregård som sedan Brita Tomasdotter i Valnäs vill sälja sin andel i 1697. Nu hade vi bevis nog för att ”min” Brita verkligen var den anklagade. Efter jag kontaktat min tiomänning kunde han även leta upp domen från häradsrätten där vår anmoder Brita Tomasdotter frias från trolldomsanklagelserna.

De fyra kvinnorna, som var Britas grannar, hävdade dock att de bara hade upprepat vad en visgosse berättat, nämligen att Britas dotter for till Blåkulla. Så kallade visgossar spelade en central roll i ryktesspridningen. Dessa gossar var professionella häxletare som genom sin "synskhet" kunde se på människor om de var häxor eller inte. De utgav sig för att vara utskickade av kungen för att peka ut trollpackor. Genom en blandning av utpressning och tiggeri tjänade de sitt levebröd. Samma visgosse hade också sagt att Brita själv inte skulle få leva länge till, underförstått att hon skulle dömas till döden för sin inblandning i trolldomsväsendet. Så blev dock inte fallet. Rätten beslöt att fria Brita från misstankarna och förbjöd ytterligare ryktesspridning om henne.

När de första anklagelserna om blåkullafärder dök upp i Österlövsta var det alltså de som spred ut ryktena som bestraffas. Varken Brita eller hennes dotter råkade ut för några rättsliga sanktioner och trolldomsanklagelserna mot Brita utreddes aldrig av rätten.

Källor:
Kristina Tegler: Bland trollkonor och ryktesspridare
goksnarehistoria.blogg.se
Svea Hovrätt – Advokatfiskalen i Uppsala län EXIe:675 1673-1676 Bild 3700 / Sida 369
Svea Hovrätt – Advokatfiskalen i Uppsala län EXIe:709 1697-1697 Bild 10870 / Sida 1073

 

 

Brita Tomasdotter frias från trolldomsanklagelser 1675

 

Kyrkvärd - ett ämbete med anor

När jag läser i kyrkböckerna om mina förfäder, är det inte speciellt ovanligt att man förutom bonde även hade en annan titel - kyrkvärd. Men vad gjorde då en sådan?

Kyrkvärdens uppgift var inte att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.

Under medeltiden och några århundraden framåt hade kyrkvärdarna alla de funktioner som numera fördelas på kyrkoråd, kyrkokassa, kyrkvaktare, kyrkogårdsföreståndare, bostadsvärdar och kyrkvärdar.
Kyrkvärdarna hade ofta också en ringa avlöning för sitt arbete.

De kyrkvärdar jag hittat i släkten är följande:

Fm mf ff ff Anders Jonsson. Bonde och kyrkvärd i Årdala i Södermanland fram till sin död 1822.

Mf fm ff ff mf f Mikael Andersson i Försäter i Österlövsta. Kyrkvärd enligt sonens födelsenotis år 1680.

Mm mf ff fm mf Anders Ersson i Slumsta i Skepptuna. Kyrkvärd till sin död 1722.

Mm mf ff mf ff Olof Ersson i Klinta i Börje. Ur dödsnotisen: "1733 begrofs kyrkowärden Olof Ersson i Klinta".

Mm mf mm mm ff Olof Jönsson i Nyby i Stavby. Kyrkvaktare enligt sin dödsnotis 1737.

Mm mm mf ff ff ff f Per Staffansson i Persbylånga i Tegelsmora. Står omnämnd som kyrkvärd i Tegelsmoras kyrkliga räkenskaper åtminstone år 1616, 1617 och 1618. Per Staffansson är alltså 13 generationer bort från mig räknat, och är en av mina mest avlägsna kända anor.

Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän

Så vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg: Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.

Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.

En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.

Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.
Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.

Det finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a. ”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på http://www.folkwiki.se/Musik/1124

Valö - mer än en mast



I serien om anonyma socknar i Uppland är nu turen kommen till Valö. Socknen ligger i Östhammars kommun i den nordöstra delen av Uppsala län och hade 622 invånare år 2000.

Avsaknaden av en större centralort bidrar till anonymiteten, liksom i det tidigare exemplet med Morkarla. Största ort är Valö kyrkby. Andra orter är Rovsättra, Annö och Vamsta. I socknens västra del ligger Vigelsbo gruvor. I denna del av socknen gick Norrmon-Vigelsbo-Lövstabruks järnväg, vilket var en nordgående sidolinje från Dannemora-Hargs Järnväg. På järnvägen fraktades järn från bruket i Lövstabruk samt malm från Vigelsbo gruvor. Järnvägslinjen kan fortfarande skönjas genom bankar i den skogiga terrängen.
Valö socken består till största delen av mindre, flacka dal- och slättbygder, omgivna av vidsträckt, småbruten skogsmark. Den tornlösa stenkyrkan härrör troligen från 1400-talet.

Även om Valö för vissa kanske bara är en plats dit man skulle ratta in radiomottagaren (den 331 meter höga Valömasten står i närheten av Pålsmora), så finns det godbitar i trakten.
I socknen tillverkas nämligen nuförtiden en riktig delikatess. På Gullspira gård (som egentligen heter något så oromantiskt som Pålsmora 3) i den sydvästra delen av socknen, tillverkar man kanske den bästa getosten som går att hitta i den här delen av världen. Denna lilla snöbollsliknande färskost är definitivt värd en omväg för att få tag på. Uppsalabor kan finna den på Ostboden i Saluhallen.

I Valö har det funnits släkt på min morfars sida. Morfars mormors farfar Erik Jansson föddes 1794 i Uckerö, som ligger ca 1,5 km öster om Valö kyrka. Erik är äldste sonen till Jan Ersson och Anna Jansdotter, båda Valöbor sedan många generationer tillbaka. Anna dör i halsfluss när Erik bara är 6 år gammal. Det är Eriks yngre broder Jan Jansson som så småningom tar över gården i Uckerö. Erik flyttar istället en bra bit med den tidens mått mätt, till Månkarbo i Tierps socken, där han tjänar som dräng i några år innan han 1823 gifter sig med Stina Matsdotter från Väster-Ensta nära Tierps kyrka och flyttar till hennes föräldragård. 1829 flyttar de till Månkarbo och en egen gård. Stina dör sedan endast 25 år gammal i frossa, fyra dagar efter hon fött parets tredje barn. Året efter denna tragiska händelse gifter Erik om sig med Maja Persdotter. Maja föddes i Bondebo i Tierps socken, och har tjänat som piga på några olika platser i trakten innan hon blir styvmor till Eriks nu enda kvarlevande barn och så småningom mor till deras två gemensamma barn Per och Anna Kajsa. Per Ersson föds 1833 och är min morfars mormors far.

Om vi följer släkten bakåt i tiden istället, så finner man att Erik Janssons mormors mor Margareta Jansdotter kom från Vamsta i Valö. Hennes bror Per Janssons sondotter Anna Matsdotter gifter sig med en annan Erik Jansson, en bonde från Gålarmora i nordvästra delen av socknen. Deras äldste son Jan Ersson föds 1799 i Gålarmora och är alltså fyrmänning med min förfader Erik Jansson. Han kom att bli en av de mest mytomspunna spelmännen i Uppland. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

Tilläggas kan att  mitt släktskap till Valö är bekräftat genom DNA. Erik Janssons far Jan Erssons dotter Anna från hans andra äktenskap är farfars farmor mor till en matchande person på FamilyTreeDNA.

Några platser i Valö i nordöstra Uppland

Vendeltid – Statsbyggartid - Mannatid

Så lyder inskriptionen på det monument som restes 1937 för att uppmärksamma de arkeologiska fynden från båtgravfältet nära Vendels kyrka. Det är få bygder eller socknar som gett namn åt en hel historisk tidsperiod. Vendeltiden är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria och sträcker sig från ca år 550 till år 800.

När man från kyrkan blickar ut över fälten bort mot Vendelsjön är det inte svårt att förstå varför den här platsen fick stor betydelse. De utmärkta vattenlederna gjorde Vendel till en centralpunkt och en rik bygd. Via Vendelsjön och Vendelån hade man direktförbindelse med Fyrisån, och därigenom både Gamla Uppsala och Mälaren och vidare ut i världen. Dessutom korsades bygden av den allfartsväg norrut från Uppsala som följde rullstensåsen.

Det var när Vendels kyrkogård skulle utvidgas på senhösten 1881 som 14 båtgravar påträffades med föremål som pekar på en svunnen storhetstid. Gravar där de gamla stormännen fått gå till vila med furstlig ståt, gravsatta i sina båtar med husgeråd, husdjur, konstnärligt utsirade rustningar och vapen. Den konstnärliga prakten vittnar om starkt inflytande från kontinenten. Gravföremålen finns idag på Statens Historiska Museum i Stockholm och en del på museet i Gamla Uppsala.

Gravfälten vid kyrkan är långt ifrån de enda i socknen. Hela Vendel är fullt av gravar - 900 gravhögar och 1000 skeppssättningar eller andra märkliga fornminnen. Den mest berömda gravsättningen är Ottarshögen söder om kyrkan från 500-talet. Ottarshögen är en stor gravhög, omgiven av mindre gravar och stensättningar. Högen ligger invid landsvägen vid Husby. Enligt legenden ligger Ottar Vendelkråka begavd där.

Till Vendel kom släkten på 1860-talet. Från Holmsta i Österlövsta socken till Kolbo i Vendel flyttade i april 1869 Karl Fredrik Andersson, hans hustru Johanna Larsdotter och deras två söner. Yngsta dottern Johanna Charlotta hade precis avlidit tre månader gammal. I Kolbo kom de att få ytterligare åtta barn. Karl Fredrik var född 1839 i Bettna i Södermanland, son till torparen Anders Jönsson och Stina Jonsdotter. Trots de till synes enkla förhållandena som Karl Fredrik kom ifrån, fick han chansen att gå en tvåårig utbildning till rättare (arbetsledare vid jordbruk) vid Väderbrunns lantbrukskola i Bergshammar utanför Nyköping. Efter examen 1863 företar han för en för den tiden tämligen lång flytt, från Väderbrunn dryga 20 mil norrut till Holmsta, som ligger mellan Skärplinge och Karlholm i nordligaste Uppland. Annandag jul 1864 gifter han sig med bondedottern Johanna Larsdotter från Valparbo, som tjänat som piga på Holmsta. Karl Fredrik och Johanna är min farmors morfars föräldrar.

En tvåårig jordbruksutbildning låter ju bra. Men frågan är hur förhållandena verkligen var på Väderbrunn. Så här berättar Lars Peter Eklund från Björnlunda, som tillhörde 1848 års klass:

Den 1 november 1848 tillträdde jag som rättarlärling vid Wäderbrunn. Hade jag haft dålig kost förut så blev det sju resor värre nu. Så usel lantbruksskola kunde ej uppbringas med ljus och lykta. Ingen ordning, ingenting att lära. Mitt första göromål blev vedhuggning i vedboden. Bostaden bestod av ett litet rum, som utgjorde allt i allo. Där voro 15 stycken lärlingar inhysta. Detta rum utgjorde lärosal. Någon undervisning i räkning och några häften att skriva utav rörande jordbruket kallades kurs. Sängarna måste på dagen resas upp vid väggarna. Där var ett bord på mitten av rummet och låga bänkar vid sidorna av detsamma. Där fördes ett rövarliv, ordning hade aldrig någon hört talas om.

En inte riktigt lika lång resa till Vendel går av stapeln 1867 då en annan rättare, Erik Olsson Wallinder, flyttar från Bro i Tierps socken till Uggelbo, den allra nordvästligaste utposten i Vendels socken, med sin hustru Anna Lena Matsdotter och deras fyra barn.
Erik och Anna Lena är min farmors mormors föräldrar.

Fortfarande finns det många släktingar på min farmors sida som är bosatta i Vendel. En välbesökt och trevlig släktträff hölls i maj 2014 i Vendels bygdegård.

I Vendel har det dock funnits anor ännu tidigare än 1860-talet. Morfars farmors mormors morfar var Mats Matssons Sandström. Han föddes 1741 i Bolsängen i Vendels socken. Tillsammans med hustrun Katarina Jansdotter och sex barn flyttade de till Tierp 1783.

Källor:
Historien om Väderbrunnsområdet. Ingmar Hedblom, Bergshammars hembygdsförening 2014.

Vendel i fynd och forskning, skrift med anledning av vendelmonumentets tillkomst utgiven av Upplands fornminnesförening under medverkan av Holger Arbman, Manne Eriksson, Sune Lindqvist, genom Oskar Lundberg. 1938.

Kyrkböcker i Vendel, Tierp, Bettna och Bergshammar.

Vendels kyrka med monumentet. Bild från http://www.vendelinfo.se/Vendelbygden.html

Ottarshögen. Bild från http://www.svetur.se/sv/vallonbruken/

Åkerby bruk

Bland vallonbruken i Uppland finns det några som är mindre kända. Ett av dessa är Åkerby bruk i Österlövsta socken, som alltid har befunnit sig lite i skuggan av sin granne, det mäktiga Lövsta bruk.

Åkerby anlades 1638 av Henrik Lemmens, faktor vid kronans gevärsfaktori i Norrtälje. Det såldes 1699 till Charles De Geer och drevs därefter tillsammans med Lövsta bruk till nedläggningen 1883.
Bruket brändes vid rysshärjningarna 1719, men återuppbyggdes. Längs bruksgatan finns idag kvar en rad låga rödfärgade timmerhus med uthus. Vid bruksgatans slut i söder står en klockstapel från 1739, som har blivit Åkerbys kännemärke och främsta symbol.

Åkerby bruks klockstapel. Bild från Länsstyrelsen.

Vid Åkerby har många av mina anor bott och arbetat, åtminstone 16 stycken plus deras familjer. Bland dessa finns representanter från många av de yrkesgrupper som fanns vid ett järnbruk:

Masmästare (chef och ansvarig för hyttan)
Smältarmästare (smed vid smälthärden)
Smältardräng (dräng vid densamma)
Räckarmästare (smed vid räckarhärden)
Räckardräng (dräng vid densamma)
Påsjare (uppsyningsman vid malmsovringen)
Bokare (krossar järnmalmen innan den smälts, benämns ibland också malmslagare)
Murare
Skogsvaktare (vaktade skogarna mot framför allt tjuvjägare och vedtjuvar)
Bruksarbetare
Dagkarl (de två sistnämnda gjorde förmodligen lite av varje vid bruket).
Dessutom statdrängar och torpare.

Bruksgatan i Åkerby bruk. Bild från Upplandsmuseet.

Som en bonus listar jag nedan de anor från Åkerby jag hittat hittills. Extra roligt är att de är både från farfars, farmors, morfars och mormors sida.

Johan Martelleur ca 1600-1658. Masmästare, död i Åkerby bruk.
Johan Martelleur död 1660. Masmästare i Åkerby bruk 1644.
Per Olsson död 1732. Bokare vid Åkerby bruk.
Claes Gelotte ca 1635-1702. Mästerräckare vid Åkerby bruk 1659-1665.
Nicolas Gelotte död 1663. Smältare vid Åkerby bruk 1654-1663.
Jan Andersson 1776-1850. Skogsvaktare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Anders Olsson 1748-1811. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Olof Andersson 1714-1795. Påsjare vid Åkerby bruk.
Julius Douhan 1712-1772. Murare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Johan Douhan 1667-1745. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Mårten Douhan död 1680. Smältarmästare vid Åkerby bruk 1644-51.
Johan Douhan (Jan de Han) död 1657 i Åkerby bruk.
Johan Mineur 1788-1862. Bruksarbetare vid Åkerby bruk 1835-1862.
Pier Mineur 1666-1719. Räckarmästare vid Åkerby bruk.
Michel Guillaume 1669-1735. Räckardräng vid Åkerby 1690-1706.
Pier Mineur död 1697. Smältare vid Åkerby bruk.

Jakten på Martelleurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 



Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.

Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.

 

För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:

 

Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.

För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 

 

I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.

 

 

 

Den glömda bygden - i Simon Wahlbergs fotspår

De flesta upplänningar kan ganska lätt pricka in både Österbybruk, Gimo, Alunda och Skyttorp på en karta. Om man ritar ett kryss på den kartan med de fyra orterna i varsitt hörn hamnar mittpunkten ganska exakt på en plats som förmodligen inte är lika bekant – Morkarla. Mitt i Uppland ligger en socken som man kommer till på slingrande skogsvägar, oavsett från vilket håll man färdas. Att det historiskt har varit en tämligen karg bygd understryks av det faktum att Morkarla ingick i Olands härad, vars namn kommer från adjektivet oländig och syftar på dess vida och oländiga skogmarker översållade med klippblock.

Mitt i socknen, där huvudvägarna möts, ligger Morkarla kyrka. Det är en ganska liten och gullig gråstenskyrka som har sitt ursprung i 1200- eller 1300-talet. Den var tyvärr inte öppen vid vårt besök idag, så vi kunde inte studera målningarna som ska vara intressanta.

 

Morkarla kyrka

I Morkarla har en liten del av mina förfäder bott, på mormors och morfars sida. Det är dels ett par generationer akademibönder i Prästby, dels en av mina äldsta dokumenterade förfäder; Nils Ersson i Söderby (14 generationer bort), som jag nämnde i Men hur långt har du kommit då?. Slutligen familjen Wahlberg, som jag nämnde i Gruvarbetarna från Söderskogen. Simons Wahlbergs farfar Erik Andersson Wahlberg föddes 1724 i Valö, men gifter sig med bonddottern Anna Matsdotter från Knaby i Morkarla, och flyttar dit. Erik arbetar som gruvdräng liksom sonen Erik. Erik den yngre gifter sig med Brita Karberg från Karkebo i Film och paret får fem barn. Den enda sonen som överlever barnaåren är Simon, som gifter sig nyårsdagen 1816 med Brita Lisa Danqvist från Söderskogen i Film. Brita Lisa var äldsta dottern till Anders Danqvist, vars bouppteckning redovisades i En bouppteckning berättar. Efter vigseln flyttar Simon från Morkarla till Söderskogen och fortsätter att arbeta som gruvdräng vid Dannemora. Som av en händelse gjorde vi samma resa idag, dvs från Morkarla till Söderskogen i Film, och gjorde faktiskt också ett stopp och tittade ner i det imponerande dagbrottet vid Dannemora gruvor.

Söderskogen var en mycket trevlig bekantskap. De gamla gruvdrängstorpen verkar vårdas ömt, och hela byn andas Bullerbyidyll, om än förmodligen enbart som sommarstugeområde. De många och vackra stengärdsgårdarna och stenhögarna vittnar om det arbete som låg bakom att få till brukbar mark. Både Film och Dannemora ingick ju också i Olands härad.

Söderskogen, Film

 

Källor:
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del II, 1950.
Svensk Etymologisk Ordbok.
Kyrkböcker i Morkarla, Film och Valö.

 

Skomakare och skräddare

Jag har i min släktforskning stött på många skomakare och skräddare. Ovanligt många, känns det som, utan att jag har något belägg för att så är fallet. Enbart bland de direkta anorna har jag 14 personer som antingen var skomakare eller skräddare (samt i ett fall faktiskt både och). Dessutom gick ju yrkena ofta i arv, vilket gör att det finns ännu fler om man inkluderar syskon och kusiner till mina förfäder.

Först lite förutsättningar för ”mina” skomakare och skräddare på den uppländska landsbygden. Om vi backar till 1600-talets början accepterades inte handel och hantverk ute på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna, där de kallades för borgare. Bönderna höll dock naturligtvis på med hantverk och till en viss del handel, men främst då för husbehov. På 1680-talet fick några yrkeskategorier i begränsad utsträckning rätt att slå sig ner på landsbygden för att utföra sitt yrke. Det var framförallt skomakare, skräddare och smeder. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen.

I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som i städerna, och det fanns heller inga krav på att de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Det var inte ovanligt att man som hantverkare tog sig ett annat efternamn än det patronymikon man fick av sin fars förnamn. Detta skick började under 1500-talet i städerna, då man efter utländskt bruk antog familjenamn. Så småningom spreds det bland hantverkarna ut på landsbygden. Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade från namn från naturen, ofta flerstaviga och för det mesta en kombination av två ord. I min släkt finns det några efternamn som jag antar är hantverksnamn från början, t.ex. Säterström, som kom att leva kvar i många generationer och senare blev till Zetterström, mormors efternamn som ogift.

De skräddare och skomakare jag hittat hittills:

Ff fm ff fm f Erik Larsson, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Ff mm mf f Jon Jonsson 1732-1788. Farsbo och Djupa, Tierp. Skomakare och skolmästare.
Ff mm mf mf Lars Ströberg, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Fm ff mf Mats Lundmark 1788-1859. Alunda och Tuna. Skräddare.
Fm ff mm f Per Persson 1767-1838. Alunda och Rasbo. Skomakare. Far till Långbacka-Jan.
Fm fm fm f Carl Carlsson Sparr 1763-1806. Sparrsätra. Skomakare, sockenskräddare och soldat.
Fm mf mm f Lars Löfström 1760-1832. Elinge, Österlövsta. Skräddare och järnvaktare.
Mf fm fm mm ff Johan Matsson Löfgren 1682-1767. Löten, Österlövsta. Skräddare.
Mf fm mf f Lars Persson Östlund 1740-1805. Väster-Ensta, Tierp. Skräddare.
Mm ff ff f Per Säterström 1760-1841. Skälsjön, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff fm m fff Olof Olsson, född omkr 1680. Halldammen, Österlövsta. Skräddare.
Mm ff ff mf Bertil Säterberg 1727-1777. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff ff mf f Anders Säterberg 1704-1781. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm mm mf mf mf Per Larsson Fors 1682-1746. Försäter, Österlövsta. Skomakare och båtsman.
Litteratur:
Nationalencyklopedin, Äldre hantverk på svensk landsbygd.
Hantverk i Sverige. LT:s förlag i samarbete med Nordiska museet. 1989.

Annandag jul - den stora bröllopsdagen

Jag upptäckte rätt tidigt i min forskning att oväntat många bröllop ägde rum mellan jul och nyår. Var det en tillfällighet bara i min släkt? Nej, inte alls, visade det sig när jag letade vidare. En vigsel kunde naturligtvis äga rum när som helst under året (utom under fastan), men för bönder var det populärt att gifta sig mellan jul och nyår, och annandag jul var den populäraste dagen. Anledningen var ekonomisk och praktisk: julen var den festligaste högtiden, med mycket mat och många sociala evenemang – ett bröllop behövde alltså knappt kosta något extra, och familj och släkt var ju redan samlade. Ett riktigt bondbröllop pågick gärna en hel vecka, med olika upptåg varje dag, men många präster försökte få sina sockenbor att begränsa sig till maximalt tre dagar.

Några exempel på vigslar ur mina anteckningar, bara för att bevisa att jag inte är helt ute och cyklar:

Morfars mormors föräldrar Per Ersson och Greta Stina Andersdotter, annandag jul 1867 i Tierp.

Farmors morfars föräldrar Karl Fredrik Andersson och Johanna Larsdotter, annandag jul 1864 i Österlövsta.

Farfars mors föräldrar Erik Andersson och Eva Kajsa Forslund, annandag jul 1859 i Tierp.

Morfars farmors fars föräldrar Jan Ersson Kran och Cathrina Charlotta Gillström, annandag jul 1826 i Tolfta.

Mormors farmors mormors mormors föräldrar Mårten Henning och Margareta Tussinsdotter Bovin, annandag jul 1710 i Forsmark.

 

Salpetersjudare – krutgubbe och pissegubbe

Morfars farmors mormors syster Kajsa Persdotter från Vallby i Tierp gifter sig 1816 med salpetersjudaren Anders Svanström, som enligt husförhörslängderna är född i Småland. Inte närmare preciserat än så.

Vad gjorde då en salpetersjudare? Till att börja med samlade han in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter (som i det här fallet är detsamma som kaliumnitrat, KNO₃) uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord. Eldvapen laddades på den här tiden med svartkrut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Tidigare hade huvuddelen av det krut som användes inköpts från utlandet, men man såg nu behovet av att storskaligt börja tillverka eget krut i Sverige.

Man hade tidigt uppmärksammat att det bildades salpeter under ladugårdarna. Gustav Vasa, som alltid var klarsynt när det gällde kronans bästa, förklarade att jorden under ladugårdarna tillhörde kronan. Alla bönder tvingades leverera sin ålagda kvot av salpeterjord tillsammans med aska, ved och kol till närmsta sjuderi. Denna skyldighet ersattes 1634 av en salpeterskatt. Kringresande salpetersjudare kom nu istället att själv hämta jorden under böndernas ladugårdar. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”.

Helst skulle de värvade salpetersjudarna vara födda i landsorten där de skulle verka. I annat fall skulle man värva salpetersjudare från Småland. Smålänningarna ansågs vara absolut förstklassiga när det gällde salpetersjudning, vilket kan förklara att det var så viktigt att det står i husförhörsländen att Anders Svanström är från just Småland.

Salpeterskatten ersattes 1804 av en skyldighet för varje mantal att årligen leverera en viss mängd salpeter till staten. Det var då som man ute i socknarna anställde egna salpetersjudare, som stod för tillverkningen. 1830 upphörde salpeterskatten helt.

Salpeter utvanns ur jord blandad med växt- och djuravfall mer eller mindre indränkt med urin och då och då under året skyffla om den så att luften gavs tillträde. Det var viktigt att den inte utsattes för vatten. Efter en 4-5 år hade salpeter bildats med hjälp av salpeterbakterierna. Jorden var då färdig för vidare bearbetning

Salpetersjudarna testade om jorden innehöll salpeter genom att ta lite jord, hälla lite vatten på och sen ta en vattendroppe därifrån på ett knivblad och låta det torka i solen. Om det fanns salpeter i jorden utkristalliserades det och blev vitt på knivbladet. Den sålunda utvalda jorden skyfflades ner i ett mycket stort kar, som var ganska högt placerat. Sedan man hällde i vatten i karet med jorden för att urlaka jorden på salpeter. Lakvattnet tappades ur i botten på det stora karet och ner i ett annat kar. Sen kokades allt lakvatten tills salpetern utkristalliserades. Denna råsalpeter fraktades sedan till krutbruk.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ingen av Anders Svanströms och Kajsa Persdotters söner tar över faderns yrke, som brukligt var annars. Per blir torpare, Anders blir skräddare och minstingen Jan Erik tar värvning, blir soldat och får soldatnamnet Rolig. Måhända var ingen av dem intresserad av att bli en pissegubbe. Eller så var det så enkelt att det redan på hade kommit nya framställningsmetoder för krut, vilket minskade behovet av salpetersjudning av jord.

Källor:
Alir anor nr 3 1998.
Maj Britt Sundin, Föreningen för främjande av forskning i Jämshöjd med omnejd.

Bomärken

Bomärken är kända i Sverige sedan många hundra år och omnämns i de gamla medeltida landskapslagarna. De kan ha samma ålder som runorna. Bomärket har använts som ägarmärke och betecknar oftast en enda person. Bomärket har haft en viktig juridisk betydelse eftersom det anger ägaren till det föremål på vilket det sitter inskuret. Det ersätter det för hand skrivna namnet.
Ett exempel från Tierps socken är att en bro i Munga by underhölls av byborna gemensamt. På varje planka i bron fanns ett bomärke inskuret som visade vem som alltså var skyldig att ersätta den, då den var utsliten.

Jag har lyckats hitta bomärket som tillhörde min morfars farfars farfar Olof Jansson, som var bonde i Skogsbo i östra delen av Tierps socken. I samband med nödåren 1845 och 1846 nedtecknades åtskilliga bomärken som underskrifter i en samling borgensförbindelser för lån av spannmål.

Det är alltså det bomärke som Olof märkte upp ägodelar som redskap, smörkärnor och mjölsäckar samt undertecknade dokument med.

Källor:
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.

Släktträd

Man borde väl lägga ut sitt släktträd på en sån här blogg. Problemet är bara att jag inte vill ta med nu levande personer. Jag löste det genom att dela upp släkten på åtta. En avigsida med släktforskningsprogrammet jag har använt för det här syftet är att det konsekvent vägrar att acceptera Tierp som en egen församling, och byter ut det mot Uppsala.

Ni som vill se ett fullständigt släktträd eller delar längre bort än det jag presenterat här får gärna ta kontakt med mig.

 

Farfars sida

Farmors sida

Morfars sida

 

 

Mormors sida

Smittkoppor och rödsot

Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De er fagra ungdom gett.

Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.
Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Vanliga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 % av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.

Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.

Källor:
Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

Jodå, valloner här också...

Till slut hittade jag det jag hade anat: vallonsläkt även på morfars sida av släkten.

Morfars farfars mormors mor var Lena Douhan, född 1767 och dotter till Julius (Gillis) Douhan som var murare och dagkarl vid Åkerby bruk i Österlövsta. Julius farfar Jacob Douhan arbetade som räckarmästare vid det närbelägna Hillebola bruk.

Men hur gick arbetet till i smedjan? Kortfattat består en vallonugn av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till en långa järnstänger. Enligt vad jag förstått ansågs det vara tämligen förnämligt att vara räckare på ett bruk. Det krävdes med största sannolikhet både kraft och teknik för att utföra arbetet.

Mer om vallonsmide: Vallonsmide - Wiki

Släktkarta

Jag gjorde en karta över de platser där mina anor i rakt nedstigande led föddes. Det blev en överväldigande övervikt för Uppland. För tydlighetens skull presenterar jag tre olika zoomningsnivåer av samma karta.

Röda symboler står för farfars anor, farmors är gula, morfars blå och mormors gröna.

 

 

De "avvikande" platserna är dels förstås Vallonien, men också Sandhult i Västergötland och Evertsberg i Älvdalen, Dalarna.

Verktyg: Google Maps Engine.

Sveriges första strejkledare

På 1700-talet stod Sverige för cirka 30 % av världens järnproduktion och Lövsta bruk var Sveriges största järnbruk. Det gick åt enorma mängder träkol för järnframställningen och därför enorma mängder ved för att försörja bruken. Missnöjet var stort bland kolbönderna med de kolpriser som erhölls från Lövsta. Det fanns även ett tvång att leverera till ett visst bruk istället för att kunna transportera kol till Uppsala eller Stockholm, där man fick bättre betalt.

Efter gudstjänsten i Österlövsta kyrka 28 oktober 1718 samlades nästan alla socknens hemmansägare i sockenstugan där en bonde från Åkerby, Olof Andersson, förde ordet. Det råkar vara min farmors morfars mormors mormors farfars bror, född 1674 i Elinge i Österlövsta. Man kom överens om en skrift med en rad krav och den som bröt mot överenskommelsen skulle bli tvungen att betala dryga böter och riskera att få sina redskap sönderslagna. Skriften undertecknades av alla närvarandes bomärken, och man såg till att sända kopior av skriften till sockenborna i Hållnäs, Västland, Tegelsmora och Tolfta socknar. Myndigheterna och bruksledningen ansåg detta vara lagstridigt och försökte ta reda på vem som var upphovsman till uppropet, men svaret blev att ”hela socknen var däruti lika delaktiga”.

Olof Andersson blev kort därefter vald till riksdagsman och yrkade bl.a. i 1719 års riksdag om höjd ersättning för kolet. Så småningom fick man igenom åtminstone vissa av kraven.
Denna händelse, känd som kolböndernas sammansvärjning vid Lövsta 1718, är troligen den första strejken som organiserats i Sverige.


Uppdatering 2016-08-12: Olof Andersson verkar, förutom att vara en släkting på farmors sida, även vara min morfars farmors farfars farfars farfar, dvs en direkt ana på morfars sida.

Janne Vängman och Norra Roslagens båtsmän

Tjo flöjt sa Janne Vängman! Är det någon mer än jag som har hört det uttrycket? Min morfar drog till med det emellanåt. Det kommer tydligen från en bok i en romanserie och senare även filmer från 1930- och 40-talet om en sprallig torpare från Ångermanland. Hade morfar vetat vad hans farfars morfars morfar hette kanske han hade modifierat uttrycket en smula till ”Tjo flöjt sa Janne Fjällman”.

Jan Fjällman var båtsman i Norra Roslagens 1:a Båtsmankompani. Han skrevs in i flottan 1747, vid 24 års ålder, och fick avsked därifrån 1775 enligt generalmönsterrullan.
En båtsman var en militär som i det svenska indelningsverket tillhörde örlogsflottan för tjänstgöring ombord, och som för sitt uppehälle tilldelades ett båtsmanstorp. Norra Roslagens Båtsmanskompanier var kompanier med roterade båtsmän. Två eller flera gårdar gick samman och bildade en rote. Roten betalade årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark. Ibland ingick vissa förmåner, som utsäde eller annat.

Ytterligare tre förfäder tjänade flottan i samma kompani: Olof Jansson Falk i Försäter (född 1672, död 1754), Per Larsson Forsman i Försäter (1682-1746) och Erik Ersson Strömbäck i Rocknö i Tolfta socken (1824-1897) Alla dessa tre är anor på mormors sida. Observera de dubbla efternamnen. Rekryten fick sitt båtsmansnamn vid antagningen och namnet bands till en viss rote. Inom ett kompani skulle endast en båtsman inneha ett visst namn och normalt tog nästa man på samma rote föregångarens namn. Det är alltså inte alls säkert, snarare föga troligt, att två personer med samma båtsmansefternamn är släkt. Undantag förstås i de fall då sonen tar över faderns plats vid roten.

Lästips:
Norra roslagens båtsmanskompani i Österlövsta 1628-1901. Nordens folkhögskola, projektarbete, 2001.
Tjo flöjt, sa Janne Vängman. J.R. Sundström, 1936.