Vendels järnvägsstation

Det här är ett återskapat inlägg av det från 1 september 2017, som jag råkade radera av misstag.

Det kom ett mail häromdagen från en person som hade läst mitt inlägg om Örbyhus och järnvägens tillkomst i bygden (se När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare). Läsaren hade en uppgift om att hans farfars far var stationsinspektör i Vendel, och undrade om jag visste något mer om var det kunde vara, möjligen Örbyhus? Jag funderade en liten stund, och kom sedan på att jag hade läst någonstans att det faktiskt funnits en station med namnet Vendel, trots att järnvägen bara snuddar socknen en kort sträcka längst i nordost. Och det är just dit vi ska bege oss, till ”andra sidan” Vendelsjön, som den östra sidan ofta benämns.

Om vi backar till 1870-talet då järnvägen mellan Uppsala och Gävle planerades, så var som jag tidigare berättat om ett av förslagen att dra banan över Vendelsjön. Istället drogs järnvägen öster om sjön, och en station anlades ungefär vid den punkt där de tre socknarna Vendel, Tegelsmora och Dannemora möts, snett över sjön från Örbyhus slott och knappt 5 km söder om det som skulle bli Örbyhus samhälle. Denna station kom vid banans invigning 1874 att heta Vendels station. Det sägs att en bred gata röjdes så att greven skulle få fri sikt mellan slottet och järnvägen.
Stationshuset med bostad för stationsföreståndaren kom att uppföras i Tegelsmora, godsmagasinet och båda stickspåren kom att ligga i Vendel, medan stationen förmodligen hade mest nytta för de boende i Dannemora.
Från och med årsskiftet 1899-1900 kom stationen istället att heta Knypplan. Redan 1911 uppsattes det första AGA-blinkljuset i signalen på Knypplans station. Den blev så småningom den blinksignal som varit längst i bruk i hela världen.
Knypplan blev en betydande knutpunkt i trakten under en stor del av 1900-talet eftersom även två länsvägar möts där.
Den 1 juni 1966 stängdes stationen och tillhörande hus revs, utom banvaktsstugan som såldes och flyttades hel (förutom taket) till ett sommarstugeområde utanför Uppsala. Knypplan blev då endast en mötesplats för tågen på den fjärrmanövrerade linjen. I och med att sträckan nu är dubbelspårig har även den funktionen upphört.

Tittar man i husförhörslängderna för Vendels station hittar man att min mailande läsares farfars far Viktor Bergström var stationsinspektör åren 1877-1881, innan han flyttar till Västerås.

Knypplans station. Bild från Vendelkråkan 1977.

I Knypplan har även en av traktens mer kända personligheter bott, nämligen Smultrongärds-Ida.
Hon hette egentligen Ida Gustafsson och föddes 1886 i Stoparbo vid Bergbyåsen i Vendel. Familjen flyttade 1888 till Smultrongärde, där fadern var torpare. Hon var duktig på att hantera dragspel och spelade tillsammans med sin bror Gustaf Gustafsson, ”Skorpstu-Gustaf” på danser och sammankomster. Ida spelade dragspel och Gustaf nyckelharpa. Hon spelade även ibland ihop med den kände riksspelmannen Erik Sahlström och uppteckningar har gjorts av de låtar som hon kunde. Bland dessa finns den kanske mest kända, Polska efter Smultrongärds-Ida: https://www.youtube.com/watch?v=Fipwlg2xCSc

1925 byggde Ida ett hus i Knypplan som skulle komma att bli Knypplans handel. Hon flyttade även dit samma år och bodde där tillsammans med dottern och modern. Hon drev ingen handel själv utan hyrde ut åt olika handlare.

Hon avled 1962 vid Knypplan.

Men vad har allt det här att göra med min egen släkt? Jo, Viktor Bergströms efterträdare som stationsföreståndare i Vendel/Knypplan (det är föralldel ett par stycken emellan) åren 1890-1916 är Karl Johan Hedberg. Hans hustru Kristina Matilda Eriksson var född 1841 i Andersbo i Films socken, och hennes mormor var Anna Malmsten, född 1768 i Film. Namnet Malmsten har förekommit flitigt här i bloggen, och jo, Anna Malmsten är kusin med min mormors mormors mormors mormor Stina Malmsten i Söderskogen (se Gruvarbetarna i Söderskogen).

Källor:
Vendelkråkan 1977, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Järnvägstationen Vendel av Martin Mattsson.
Vendelkråkan 1987, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Smultrongärds-Ida av Ingemar Eriksson.
Husförhörslängder i Tegelsmora: AI/18, AI/19, AI/20 och AI/21.
Banvakt.se: Knypplan.

Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän

Så vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg: Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.

Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.

En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.

Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.
Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.

Det finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a. ”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på http://www.folkwiki.se/Musik/1124

Långbacka-Jans minnesplats

Nu har jag sett den med egna ögon, Långbacka-Jans minnesplats i utkanten av Rasbo socken. Jag skrev tidigare här om den legendariske spelmannen vars fiolspelande fick stolar att dansa och hönor att dra tunga hölass uppför branta backar.

Minnesplatsen finns på den plats där hans barndomshem låg, vid foten av Långbacken upp mot Stavby socken. Det är alldeles vid väg 288, en liten avtagsväg vid en busshållplats till vänster om man kommer från Uppsalahållet, 4,5 km efter rondellen vid Rasbo kyrka och 750 meter efter avtagsvägen mot Lejsta och Hov. Ett ganska oansenligt ställe för en minnesplats, får man väl säga, men ändå. 1993 invigdes här en minnessten skapad av Lars "Krangel-Lars" Mattsson. Minnesstenen står på det fundament där murstocken till Långbackatorpet stod. Vid 200-årsfirandet av Långbacka-Jans födelse år 2000 tillkom en minnesplatta på en sten till vänster om minnesstenen.

 

Långbacka-Jans minnessten

Långbacka-Jans minnesplatta

Långbackens början

Ännu en spelman: Wilhelm Gelotte

Farmors mormors mormors farfars far Noah Gelotte föddes den 8 oktober 1701 i Söderfors.
Han var hammarsmed vid Söderfors bruk på 1720-talet. Hans far Klas Gelotte var också smed vid Söderfors och farfadern Klas arbetade även han i smedjan i Söderfors samt i Åkerby. Klas Gelottes far Nicolas Gelotte är född i Vallonien och arbetade vid Åkerby och Lövsta bruk som smältare.

Noah Gelottes bror Per var också hammarsmed i Söderfors. Hans sonsons sonson var Wilhelm Gelotte, en av de förnämsta representanterna för uppländsk folkmusik. Wilhelm Gelotte föddes 1859 i Älvkarleby. Från 1890 till sin död 1950 var han bosatt i Skutskär. Han var utbildad militärmusiker, och spelade framför allt klarinett och fiol. Åtskilliga låtar har Wilhelm Gelotte som upphovsman, som till exempel "Midsommarminnen från Älvkarleby", "Gubb-valsen", "Polska i tre vändningar", "Kyrkbrudpolska" och "Brudmarsch".

Byss-Calle

Den berömde spelmannen Byss-Calle hette enligt dopboken Carl Ersson men benämndes även i många husförhörslängder som Carl Ersson Bössa och i dödboken Carl Ersson Bossard. Han var en legendarisk nyckelharpsspelman med vallonska anor på både sin mors och sin fars sida där de bott i Älvkarleby socken i norra Uppland i flera generationer.

Det är troligt, men inte belagt, att namnet Bössa kommer från vallonsläkten Boussard. Däremot kan man slå fast att hans farmor var av släkten Bonnevier och hans mamma av släkten Henning. Och det var där det började bli intressant för min del, eftersom jag har hittat släkten Henning bland mormors anor (se Dräparen Jean Joes Henin).

Carl Ersson Bössa föddes den 26 april 1783 som bonden Erik Bössas och Katarina Hennings sjunde barn. Hans morfar var Jakob Persson Henning, bonde och riksdagsman i Älvkarleby.
Det innebär att Byss-Calle är min mormors farmors mormors mormors farbrors sondotters son. Okej, lite långt håll kanske, men det är ändå en dokumenterad släkting.

Varje sommar, den tredje söndagen i augusti, arrangeras Byss Calle-stämman vid Gammelgården mittemot kyrkan i Älvkarleby. Det är en av Upplands största spelmansstämmor och flera hundra spelmän och besökare kommer dit varje år.

Byss-Calle jobbade som strömmingsfiskare och pråmroddare. Han rodde järn från Söderfors till hamnen i Skutskär. Däremellan spelade han nyckelharpa och gjorde låtar. En kantor skrev ner noterna så det finns noter kvar från det mesta av hans låtar.

Byss-Calle var berömd för sitt utmärkta spel och anlitades alltid till större tillställningar i socknarna intill. Det kunde vara bröllop, juldanser och större slåtterkalas. Enligt sägnen spelade han bäst när han var lite berusad, och ofta gjorde han då många fina krumelurer i sina polskor, alltid musikaliskt vackra.

Liksom spelmanskollegan Långbacka-Jan i Rasbo (se Långbacka-Jan) finns det många berättelser om Byss-Calles övernaturliga förmåga att inverka på människor och ting. Det berättas att han hade tre nyckelharpor, vilka han brukade ha hängande på väggen. När han skulle på en spelning brukade han gå fram till dem och fråga: "Vilka av er vill ut?", och då "sjöng det" i den harpa som ville bli spelad den kvällen, och den tog han då med sig.

På samma sätt som Långbacka-Jan finns det historier om hur Byss-Calle med sitt spel fick hästar att orka upp med sina lass i branta backen, i Byss-Calles fall handlar det om den branta brobacken vid Carl XIII:s bro i Älvkarleby.

Byss-Calle dog den 9 januari 1847.

Källor:
Lars Erik Larsson: Uppländska Spelmän under 4 århundraden (1980).
Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning. A.N. Zandén.
Kyrkböcker i Älvkarleby.

Långbacka-Jan

Min farmors farfars mormors bror var Jan Persson, mer känd under sitt smeknamn ”Långbacka-Jan”. Han föddes den 1 juni 1800 i torpet Långbacken utanför Hov i Rasbo socken och kom att bli en av Upplands mest kända spelmän och tonsättare. Han är t.ex. upphovsman till den alltjämt flitigt spelade Långbacka-Jans polska.

Det sägs att han lärde sig spela av Näcken, tre torsdagsnätter i rad under en bro vid en bäck. Långbacka-Jan var både fiolspelman och klarinettist, men särskilt hans fiolspel hade rykte om en rent övernaturlig makt. Det berättas att när han en gång spelade på ett bröllop i Alunda, börjar fram på morgonen bord och stolar att dansa och han kunde omöjligt själv lägga från sig fiolen, utan andra måste ta den av honom. Inte ens detta hjälpte emellertid, fiolen spelade alltjämt då den låg på en säng. Folket i bygden berättar att Långbacka-Jan kunde spela upp tunga lass uppför den sega Långbacken, han satte sig på lasset och spelade en sprittande polska. Hästarna fick fart och det gick i galopp uppför backen. Även Eric Sahlström har berättat om när Jan spände för en höna framför ett lass, satte sig vid vägen och spelade för hönan och den drog då lasset uppför backen som om det varit en fjäder.

Långbacka-Jan flyttade till Uppsala 1830, bildar familj och börjar mer eller mindre ett nytt liv där han mer eller mindre upphör med spelandet. Han dör den 23 februari 1880 och blir alltså nästan 80 år.

Det finns en minnessten över Långbacka-Jan uppfördes 1993 vid Långtorpet i Rasbo. En bok om Långbacka-Jan finns också utgiven.

Lästips: ”Långbacka Jan. Storspelman från Rasbo.” Av Lars Mattsson.