Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän

Så vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg: Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.

Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.

En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.

Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.
Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.

Det finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a. ”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på http://www.folkwiki.se/Musik/1124

Valö - mer än en mast



I serien om anonyma socknar i Uppland är nu turen kommen till Valö. Socknen ligger i Östhammars kommun i den nordöstra delen av Uppsala län och hade 622 invånare år 2000.

Avsaknaden av en större centralort bidrar till anonymiteten, liksom i det tidigare exemplet med Morkarla. Största ort är Valö kyrkby. Andra orter är Rovsättra, Annö och Vamsta. I socknens västra del ligger Vigelsbo gruvor. I denna del av socknen gick Norrmon-Vigelsbo-Lövstabruks järnväg, vilket var en nordgående sidolinje från Dannemora-Hargs Järnväg. På järnvägen fraktades järn från bruket i Lövstabruk samt malm från Vigelsbo gruvor. Järnvägslinjen kan fortfarande skönjas genom bankar i den skogiga terrängen.
Valö socken består till största delen av mindre, flacka dal- och slättbygder, omgivna av vidsträckt, småbruten skogsmark. Den tornlösa stenkyrkan härrör troligen från 1400-talet.

Även om Valö för vissa kanske bara är en plats dit man skulle ratta in radiomottagaren (den 331 meter höga Valömasten står i närheten av Pålsmora), så finns det godbitar i trakten.
I socknen tillverkas nämligen nuförtiden en riktig delikatess. På Gullspira gård (som egentligen heter något så oromantiskt som Pålsmora 3) i den sydvästra delen av socknen, tillverkar man kanske den bästa getosten som går att hitta i den här delen av världen. Denna lilla snöbollsliknande färskost är definitivt värd en omväg för att få tag på. Uppsalabor kan finna den på Ostboden i Saluhallen.

I Valö har det funnits släkt på min morfars sida. Morfars mormors farfar Erik Jansson föddes 1794 i Uckerö, som ligger ca 1,5 km öster om Valö kyrka. Erik är äldste sonen till Jan Ersson och Anna Jansdotter, båda Valöbor sedan många generationer tillbaka. Anna dör i halsfluss när Erik bara är 6 år gammal. Det är Eriks yngre broder Jan Jansson som så småningom tar över gården i Uckerö. Erik flyttar istället en bra bit med den tidens mått mätt, till Månkarbo i Tierps socken, där han tjänar som dräng i några år innan han 1823 gifter sig med Stina Matsdotter från Väster-Ensta nära Tierps kyrka och flyttar till hennes föräldragård. 1829 flyttar de till Månkarbo och en egen gård. Stina dör sedan endast 25 år gammal i frossa, fyra dagar efter hon fött parets tredje barn. Året efter denna tragiska händelse gifter Erik om sig med Maja Persdotter. Maja föddes i Bondebo i Tierps socken, och har tjänat som piga på några olika platser i trakten innan hon blir styvmor till Eriks nu enda kvarlevande barn och så småningom mor till deras två gemensamma barn Per och Anna Kajsa. Per Ersson föds 1833 och är min morfars mormors far.

Om vi följer släkten bakåt i tiden istället, så finner man att Erik Janssons mormors mor Margareta Jansdotter kom från Vamsta i Valö. Hennes bror Per Janssons sondotter Anna Matsdotter gifter sig med en annan Erik Jansson, en bonde från Gålarmora i nordvästra delen av socknen. Deras äldste son Jan Ersson föds 1799 i Gålarmora och är alltså fyrmänning med min förfader Erik Jansson. Han kom att bli en av de mest mytomspunna spelmännen i Uppland. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

Tilläggas kan att  mitt släktskap till Valö är bekräftat genom DNA. Erik Janssons far Jan Erssons dotter Anna från hans andra äktenskap är farfars farmor mor till en matchande person på FamilyTreeDNA.

Några platser i Valö i nordöstra Uppland

Den glömda bygden - i Simon Wahlbergs fotspår

De flesta upplänningar kan ganska lätt pricka in både Österbybruk, Gimo, Alunda och Skyttorp på en karta. Om man ritar ett kryss på den kartan med de fyra orterna i varsitt hörn hamnar mittpunkten ganska exakt på en plats som förmodligen inte är lika bekant – Morkarla. Mitt i Uppland ligger en socken som man kommer till på slingrande skogsvägar, oavsett från vilket håll man färdas. Att det historiskt har varit en tämligen karg bygd understryks av det faktum att Morkarla ingick i Olands härad, vars namn kommer från adjektivet oländig och syftar på dess vida och oländiga skogmarker översållade med klippblock.

Mitt i socknen, där huvudvägarna möts, ligger Morkarla kyrka. Det är en ganska liten och gullig gråstenskyrka som har sitt ursprung i 1200- eller 1300-talet. Den var tyvärr inte öppen vid vårt besök idag, så vi kunde inte studera målningarna som ska vara intressanta.

 

Morkarla kyrka

I Morkarla har en liten del av mina förfäder bott, på mormors och morfars sida. Det är dels ett par generationer akademibönder i Prästby, dels en av mina äldsta dokumenterade förfäder; Nils Ersson i Söderby (14 generationer bort), som jag nämnde i Men hur långt har du kommit då?. Slutligen familjen Wahlberg, som jag nämnde i Gruvarbetarna från Söderskogen. Simons Wahlbergs farfar Erik Andersson Wahlberg föddes 1724 i Valö, men gifter sig med bonddottern Anna Matsdotter från Knaby i Morkarla, och flyttar dit. Erik arbetar som gruvdräng liksom sonen Erik. Erik den yngre gifter sig med Brita Karberg från Karkebo i Film och paret får fem barn. Den enda sonen som överlever barnaåren är Simon, som gifter sig nyårsdagen 1816 med Brita Lisa Danqvist från Söderskogen i Film. Brita Lisa var äldsta dottern till Anders Danqvist, vars bouppteckning redovisades i En bouppteckning berättar. Efter vigseln flyttar Simon från Morkarla till Söderskogen och fortsätter att arbeta som gruvdräng vid Dannemora. Som av en händelse gjorde vi samma resa idag, dvs från Morkarla till Söderskogen i Film, och gjorde faktiskt också ett stopp och tittade ner i det imponerande dagbrottet vid Dannemora gruvor.

Söderskogen var en mycket trevlig bekantskap. De gamla gruvdrängstorpen verkar vårdas ömt, och hela byn andas Bullerbyidyll, om än förmodligen enbart som sommarstugeområde. De många och vackra stengärdsgårdarna och stenhögarna vittnar om det arbete som låg bakom att få till brukbar mark. Både Film och Dannemora ingick ju också i Olands härad.

Söderskogen, Film

 

Källor:
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del II, 1950.
Svensk Etymologisk Ordbok.
Kyrkböcker i Morkarla, Film och Valö.