Boktips: valloner med mera

Det är dags för ett boktips. Släktforskningens okrönte kung och superstjärna Peter Sjölund har kommit ut med en ny bok: Alla är vi valloner: Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Naturligtvis intressant för en vallonättling som jag.

Sjölund är en erkänt duktig författare, föreläsare och (naturligtvis) släktforskare, och har välförtjänt smyckats med allehanda utmärkelser i väldigt många sammanhang den senaste tiden. Att han kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004 borde bara det räcka för att bli adlad, om den möjligheten hade funnits kvar.

Boken kretsar till största del kring två stycken ämnen; den sanna och falska Bureätten samt de till Sverige invandrade vallonerna och deras ättlingar. Särskilt historien om de förfalskade tidiga Burarna är fascinerande läsning.

Det cirkulerar ju allehanda föreställningar om hur man känner igen en vallonättling; det ska vara knölar i nacken och streck på underarmar. Sjölund uppehåller sig dock lite överraskande länge kring det tidiga 1900-talets förkastliga rasbiologiska teorier, och nämner i detta sammanhang Sällskapet Vallonättlingar. Om man inte är insatt i vad föreningen verkligen sysslar med skulle man kanske kunna få för sig att det är en obskyr sekt som ägnar sig åt skallmätningar och liknande övningar. Inte heller årtalet för föreningens bildande lyckas Sjölund få till korrekt, fast det går att googla. Men självklart är det så att det omöjligt kan finnas några fysiska kännetecken kvar från en heterogen samling släkter efter sisådär 11-13 generationer.

Sjölund väver in sina erfarenheter och minnen som tonårig nybörjarsläktforskare på ett snyggt sätt. Här kan man kallt konstatera att jag ligger långt efter på flera sätt, eftersom jag började släktforska först i 40-årsåldern och endast har tillbringat en bråkdel så mycket tid till att studera kyrkböcker som författaren. Men jag vill ändå berätta om den första gången som jag hörde talas om det här med valloner och deras betydelse för den svenska industrihistorien. Det var på en OÄ-lektion i mellanstadiet som vår lärare gjorde en kortfattad redogörelse, och avslutade med att det finns många idag som har valloner som förfäder. Hon hade också gått på ”myten” om att anlag kan ärvas vidare över generationer, och frågade de enda två svenskfödda med bruna ögon i klassen om vi visste hur det låg till med den saken. Jag hade inte hört talas om något vallonursprung för egen del och tyckte mest det var lite småjobbigt att bli utpekad som invandrare, medan min klasskompis Anette verkade känna till sitt ursprung bättre. Så här i efterhand kan man konstatera att min mellanstadiefröken faktiskt lyckades peka ut de enda två i klassen med vallonursprung (som jag känner till i alla fall). Det visade sig nämligen senare att jag är elvamänning med Anettes pappa, där vår gemensamma ana är född i Vallonien. Nu var det förmodligen en slump att de enda med bruna ögon i klassen var vallonättlingar, men ändå.

När jag började släktforska hade jag som sagt ingen aning om vad som väntade. Som de flesta andra i Sverige dominerar bönder, torpare och några statare bland förfäderna, och namnlistan blir snabbt lite enahanda med Anderssöner och -döttrar, Erikssöner och -döttrar etc. Självklart blir det då plötsligt lite mer spännande när jag upptäckte att mormors farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till en hammarsmed. Alltså tycker jag inte det är konstigt alls att vallonanorna blir något speciellt och extra, något som författaren verkar vara förvånad över.

Jag kände en stor vördnad när jag kom till Liége i nuvarande Belgien, där många av mina vallonanor antingen var födda eller skrev sitt kontrakt för arbete i Sverige. Men vördnaden är lika stor när jag besöker gårdar, byar och bruk som t.ex. Gåvastbo, Åkerby eller Lövsta, där mina anor också har bott, arbetat och slitit. Eller kanske ändå att den känslan växer lite grann med avståndet, när man tänker på det beslut som togs i början av 1600-talet att fortsätta livet i ett okänt land uppe i norr, och den långa båtfärden över osäkra hav.

Som jag tidigare nämnt hade farfars bror Ivar gjort en del släktforskning tidigare. I denna går det verkligen inte att hitta något spår av det som Sjölund påstår; att det i var och varannan familj pratas felaktigt om att det finns valloner i släkten. Tvärtom finns det en anteckning på farfars farmors farmors morfar Mårten Mårtensson Klou att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”. Det visade sig inte stämma. Mårten Mårtenssons farfar Willem du Klo var född i Vallonien, och han och hans närmaste ättlingar arbetade som kolare och eldvaktare vid vallonbruken i Forsmark och Söderfors.

Boken avslutas med några fina berättelser som inte handlar om vare sig valloner eller Bureätten, utan om vilka guldkorn man kan hitta bland ”vanliga” människor. För varje släkt rymmer både dramatik och öden, även om den vid en första anblick bara verkar vara en simpel bondsläkt. Jag har försökt åskådliggöra precis samma sak med några liknande berättelser tidigare, t.ex. i

I fäders (och mödrars) spår
Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp
Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget
Blodigt självmord i Börje
Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Faktum kvarstår, och där är jag 100% enig med Peter Sjölund, det enda sättet att ta reda på om man är vallonättling eller inte är att släktforska. Och boken är både underhållande och ger en del handfasta tips, speciellt för den mindre rutinerade släktforskaren eller för den som funderar på att börja släktforska.

Släktträd

Hittade på Exploring Family Trees ett lite kul sätt att visualisera sitt släktträd. I mitt fall ser det ut som nedan. En skojig detalj är att händelser i världshistorien jämförs med händelser i släkten.

Anförluster (som uppstår när två personer som är släkt får barn med varandra) blir väldigt tydliga på det här sättet. Inte särskilt många som synes, särskilt inte om man jämför med det brittiska kungahuset:

Mer om DNA i släktforskningen - Haplogrupper och mänsklighetens migration, del I: Vikingasläkt?

Som jag tidigare nämnt, finns Y-kromosomen bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA. Ett DNA-test för Y-DNA ger alltså svar på vilken väg din rent manliga anlinje förflyttat sig från mänsklighetens vagga i Afrika för mer än 200 000 år sedan till idag.

En haplogrupp är beteckningen på en gren på det stora DNA-trädet för hela mänskligheten. Nya haplogrupper tillkommer hela tiden i takt med att fler personer testar sig och nya grenar upptäcks.

SNP-test ger möjlighet för var och en att kartlägga sin specifika släktgren ”längre fram” mot nutid. Under varje underhaplogrupp finns nämligen vanligen fler kända mutationer, som får kollas en och en. SNP (single nucleotide polymorphisms) är punktvisa mutationer som uppstår mycket sällan. Har det på en given punkt på Y-kromosomen uppstått en sådan mutationstyp, så har det som regel bara inträffat en gång under mänsklighetens historia. ”Felkopieringen” följer sedan med till mannens alla manliga efterkommande på manslinjen. Att undersöka om man har en viss SNP är alltså som att kolla om man har en viss individ som anfader på sin fädernelinje bakåt i tiden eller inte. Hans exakta identitet kan man förstås inte veta något om, men i varje fall på sikt inringas ungefär när och ungefär var han bör ha levt.

För egen del så tillhör jag haplogrupp I1 (eller I-M253 enligt nya klassificeringssystemet), som är den haplogrupp som har störst genetisk koncentration i området runt Skandinavien. Samma haplogrupp har alltså också alla manliga släktingar på det raka fädernet, dvs min pappa, min farfar och hans bröder och deras söner osv. Man tror idag att den här haplogruppen uppstod för runt 4000 år sedan i Danmark och norra Tyskland, och spred sig sedan vidare till Sverige när den jordbrukande befolkningen tog sig allt längre norrut. I1 spreds sedan med vikingarna till de brittiska öarna, där den också är ganska vanlig.

Så här uppskattar man att haplogruppen I1 har migrerat från ursprunget i Afrika:

Jag har även gjort testet BigY hos FamilyTreeDNA. Detta test analyserar Y-kromosomen med den allra senaste tekniken och är ett mycket omfattande test. Mer än 10 miljoner positioner på Y-kromosomen analyseras. Resultatet är att du dels får veta exakt på vilken av de kända kvistarna av YDNA-släktträdet du befinner dig och dels hittar testet helt nya, tidigare okända mutationer, vilka leder till att nya kvistar på YDNA-trädet kan identifieras. Det tål att upprepas att man inom släktforskningen använder sig av andra delar av DNA-strängen än vid undersökningar om anlag för sjukdomar. Sånt är jag inte intresserad av.

Jag har hos BigY blivit placerad i en grupp som heter I-Y11221. Det beräknas att den bildades för cirka 2800 år sedan. Några närmare matchningar än så finns ännu inte. Övriga medlemmar i den gruppen är tre svenskar (två från Örebro län och en från Västra Götalands län) och en norrman.

Visst har jag en liten gnutta hopp att på den här vägen få reda på min farfars farfars far, som hittills är okänd. Chanserna är nog dock ganska små, men ökar ju fler som testar sig. Chanserna är nog något större att hitta honom genom det autosomala DNA-testet, eftersom en perfekt matchning med Y-DNA ändå kan betyda att det gemensamma släktskapet ligga väldigt många generationer bakåt i tiden. För övrigt hoppas jag att jag inom någon månad eller så kunna redovisa just en funnen okänd (dock inte okänd för mig) släkting på just det här sättet. Mer om det senare.

Källor:
www.familytreedna.com
Eupedia.com
Gröna stubben - http://gronastubben.se/wordpress/
Mats Carlin 2014-2015

Lästips:
Karin Bojs: Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren

Sockenbegreppet

Det är mycket tjat om socknar hit och dit på denna blogg. Varför det då? Idag saknar begreppet betydelse för gemene man, och begreppet som officiell administrativ enhet avskaffades redan 1862.

Socknen var ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och brukssamhällen. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Inom socknen hade man gemensam kyrka, präst och begravningsplats. I och med att kyrkans makt över folket tidigare var betydligt större, kom socknen att vara en viktig och naturlig avgränsning.

Idag finns alltså ingen officiell sockenindelning. Inte desto mindre är socken ett tämligen levande begrepp, eftersom det i många sammanhang finns ett behov av en indelning på lokal nivå som är oföränderlig. Kommuner och församlingar delas och slås samman utifrån aktuella behov, men i och med att socknarna inte längre är aktiva administrativa enheter kan de inte ändras. Sockenindelning används idag till exempel av dialektforskare, ortnamnsforskare, historiker, släktforskare, arkeologer samt ofta även hembygdsföreningar. Man kan säga att socknen är ett fryst begrepp från 1800-talets mitt. De kyrkböcker som släktforskare använder för att söka historisk information är indelade sockenvis.

Kraven på församlingarna har hårdnat sedan millennieskiftet, till exempel måste man nu ha minst 2000 medlemmar, varför små församlingar som inte uppnår kraven inkorporeras i andra. Riksskatteverket i sin tur, som idag har hand om folkbokföring, fastighetsbeteckningar och kartografi, utgår från kyrkans uppdelning i församlingar istället för socknarna. Detta gör att sockenbegreppet urholkas och hotar släktforskningen, som är i det närmaste omöjlig att genomföra utan socknar. Man får väl inse att byråkrati sällan har någon känsla för historiska sammanhang.

På senare år har det framförts krav från flera riksdagspartier, myndigheter och organisationer att socknen, och inte Svenska kyrkans församlingsindelning, skall utgöra den minsta enheten i folkbokföringen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet för en rad tunga namn fram argument för att bibehålla sockenbegreppet: Ny folkbokföring raserar kulturarvet

T.o.m. en så modern företeelse som Wikipedia har förstått vad det handlar om: ”På Wikipedia bestämde vi 2010, efter flera års diskussioner, att inte längre använda församling för att beskriva ett geografiskt område, utan i stället använda sockenbegreppet”.

 

Genvägen till Tegelsmora

En mycket rolig bieffekt av släktforskandet är nya kontakter med levande släktingar.
Jag har gett några exempel på detta tidigare, och tänkte nu ta upp två kontakter med anknytning till samma socken, nämligen Tegelsmora.

Först och främst en kvinna som snubblat över denna blogg och hittat bekanta namn. Det visade sig att hennes mormor är min mormors moster, född i Götby i Tegelsmora. Jag fick flera roliga anekdoter från våra gemensamma släktingar, t.ex. att hennes mamma, min mormors kusin, skulle ha klättrat upp på kyrktaket. Det låter väldigt vådligt, speciellt om man tittar på det branta taket. Jag kunde även fylla i några luckor i mormors mosters släkt, och även identifiera samtliga på det här kortet: Per Andersson och Hulda Jansson med barn och tjänstefolk, även om jag hade gissat rätt på både barn och årtal. Hennes mormor Febe är den första flickan från vänster och hennes storasyster Astrid står bredvid, alltså min mormors mor.

Sedan tog jag kontakt med en nära matchning på FamilyTreeDNA (se DNA i släktforskningen). Det var estimerat av systemalgoritmerna att vi skulle vara tremänning-femmänning. Efter lite forskande visade sig våra närmaste gemensamma anor vara Per Olsson, född 1770 i Götby i Tegelsmora och Brita Andersdotter, född 1767 i Gyllby i Tegelsmora. Per och Brita är föräldrar till min mormors mormors farmor. Efterforskningen gjorde jag genom att titta igenom hennes släktträd som hon laddat upp på FTDNA, och hittade några ”misstänkta” socknar där vi skulle kunna ha kopplingar, nämligen Jumkil och Ärentuna, tillika födelseorter för hennes farmors föräldrar. Efter att ha sökt igenom mina samlade anteckningar efter personer boende där, hittade jag ett barnbarnsbarnbarn till Per Olsson och Brita Andersdotter, född i Uggeln i Ärentuna, som var densamma som hennes farmors far. Det visade sig alltså att vi är sexmänningar med en generations förskjutning, eller som man säger på engelska ”5th cousin once removed”.
Självklart jättekul att få sin traditionella släktforskning bekräftad på genetisk väg.

Släktforskningssamarbete

Det kom ett mail tidigare i veckan:
”Tack vare ditt släktträd har jag äntligen hittat föräldrarna till Anna Sofia Ullström, fadern Olof Ullström (1800-1836) och modern Christina Jansdotter (1801-1834). Tidigare visste jag bara att Anna Sofia var ett barnhemsbarn från Stockholm. Hon är min morfars farmor.”

Olof Ullström är äldste sonen till mormors morfars farmors far Hans Olsson Ullström, född 1776 i Malma (se även Slaget vid Svensksund) och Maja Andersdotter, född 1772 i Bälinge.

I och med att Olof inte är en direkt ana till mig, hade jag inte ansträngt mig för att kartlägga hans öden i detalj. Jag visste att han flyttade till Rasbo vid 17 års ålder och sedan dök han upp som giftoman vid systern Beatas vigsel 1832. (Giftoman var alltså den person som beviljade en kvinnas giftermål, och eftersom Beatas far Hans var död sedan 1819 tog äldste brodern den rollen.)

I vigselnotisen står att Olof Ullström var i tjänst vid Skytteholm i Ekerö socken. Av min nyfunne släkting fick jag reda på mer detaljer om Olofs liv. Hans hustru Christina dog 1834. Året efter rymde han från socknen och lämnade sina två döttrar kvar på Ekerö. Den äldsta dottern dog där 7 november 1835. Olof efterlystes och när han hittades tog han värvning i Stockholm stads militärkompani. Det finns omskrivet i Ekerö sockenstämmas protokoll den 24 januari 1836. Efter bara några månader i kompaniet dog han den 14 maj 1836 av nervfeber. Anna Sofia, hans enda efterlevande barn, flyttar 1836 in som fosterbarn i Kimstad i Östergötland.

Oerhört glädjande att det jobb man har lagt ner även kan vara till nytta för andra. Man kan se det som ett sätt att betala tillbaka för den hjälp jag har fått tidigare av mer erfarna släktforskare.

Ekerö sockenstämmas protokoll 24 januari 1836.

DNA i släktforskningen

På senare tid har DNA-testning utvecklats som ett komplement till den traditionella släktforskningen. DNA-tester kan dock på egen hand inte ge någon direkt användbar information, utan ska framför allt användas i kombination med "vanlig" släktforskning. Som naturvetare tycker jag det här området är väldigt intressant och fascinerande.

Nyttan med DNA-släktforskningen ökar också kontinuerligt allt eftersom fler lämnar in sina prov. Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv. Det finns tre typer av DNA som är möjliga att undersöka:

autosomalt DNA-test där man tittar på kromosomparen 1-22 och X-kromosomen, men inte Y-kromosomen. Det kan användas för att fastställa släktskap upp till ca 10 generationer bakåt i tiden. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt.

Y-DNA. Är direkt kopplat till Y-kromosomen och den här biten DNA nedärvs därför enbart från män till sina söner. Den här typen av DNA förändras också väldigt lite över tid och det är därmed möjligt att följa linjen på det raka fädernet i många tusentals år. Man får reda på sin haplogrupp, dvs sin plats på den manliga delen av mänsklighetens släktträd.

mtDNA eller mitokondrie-DNA finns hos alla människor och den här biten DNA ärvs från kvinnor till sina barn. Den här typen av DNA förändras oerhört lite över tid oavsett hur många generationer bakåt man går. Därmed är det möjligt att följa linjen på det raka mödernet bakåt ända till människans ursprung. Mycket tyder på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan. Under antagande av att mutationsfrekvensen varit relativt konstant under årtusendena för det mitokondriska DNA:t, beräknar man att denna Eva levde för ca 150 000 - 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika. Genom det här testet får man reda på vilken haplogrupp på kvinnolinjen man tillhör

Finns det då några risker med att göra ett DNA-test? Först och främst så testas enbart stickprovspunkter i arvsmassan där inga gener finns, och därmed går det inte att koppla resultaten till några sjukdomar. Sedan finns ju alltid risken att man får någon obehaglig överraskning att någon släkting inte är ens biologiska släkting, men det är en risk man får ta, och en sådan nyhet förändrar ju inte de sociala, juridiska och historiska banden.

Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv.

Jag valde att anlita en av de största företagen på marknaden, FamilyTreeDNA, och göra alla tre testerna. När mitt provresultat var klart hittade jag några personer i matchningslistan som jag direkt kunde se hur vi var släkt, bl.a. en annan släktforskare som jag haft viss kontakt med tidigare. Därmed blev de vallonska anorna på mormors sida fastställda, inte enbart genom att följa kyrkböckerna bakåt i tiden utan även genetiskt. En rätt så hisnande tanke, att de vallonska rötterna faktiskt finns kvar i det genetiska materialet.

Ungefär en gång i veckan trillar det in nya matchningar på personer som testat sig, och därmed ökar chanserna hela tiden att hitta kopplingar och komma framåt i sin släktforskning. Ett sådant här test blir extra kraftfullt om ganska nära, redan kända, släktningar också gör ett test, eftersom man då lätt kan identifiera på vilken gren mer avlägsna matchningar hör hemma.

Det finns också en funktion som ger besked om vilken andel av ens autosomala DNA som liknar referensgrupper från olika delar av världen, först på världsdelsnivå, men även uppdelat på Skandinavien, Västeuropa, Östeuropa etc.

Jag tänker inte gå in i detalj på resultaten av mina analyser, men den som är nyfiken får jättegärna kontakta mig så berättar jag mer.

Mer läsning och information:
http://www.familytreedna.com
Genvägar: praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning. Magnus Bäckmark 2013.
Släktforskarnas årsbok 2014 – utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.

Fertilitet – släktforskning ur ett feministiskt perspektiv

På senare tid har det kommit larmrapporter från bl.a. Socialstyrelsen om risken med att vänta med barnafödandet. Det varnas t.ex. för att fertiliteten sjunker dramatiskt efter 35-årsåldern. Det har även nyligen startats skattefinansierade projekt för att övertyga kvinnor att skaffa barn ”i tid”.
(Fertiliteten hopblandas för övrigt ofta med fekunditeten, som definieras som den biologiska förmågan att bli gravid och föda barn. Fertiliteten är fekunditeten tillsammans med viljan att få barn.)

I min släktforskning har jag tvärtemot detta fått känslan att barnafödandet snarare avtog först ett tag efter att 40-årsdagen hade passerats. För att kunna påvisa detta gick jag igenom samtliga familjer i rakt nedstigande led och sammanställde antal barn samt kvinnans ålder vid sitt första respektive sista barn. Familjer där den ena eller andra parten har dött under normalt fertil ålder har undantagits, liksom familjer där jag inte är tillräckligt säker på att jag hittat alla barn. Kvar blev 189 familjer. Naturligtvis kommer man inte att hitta några barnlösa familjer i den här statistiken, eftersom jag bara har tittat på rakt nedstigande led, men jag inbillar mig ändå att siffrorna ger en hyfsat bra bild av familjeförhållandena i Sverige från 1600-talets slut och framåt.
Så här blev det:

Antal barn per kvinna: 6,1 st
Medelålder vid första barnet: 24,5 år
Medelålder vid sista barnet: 39,3 år
Medianålder vid första barnet: 25 år
Medianålder vid sista barnet: 40 år
Lägsta ålder vid första barnet: 17 år
Högsta ålder vid sista barnet: 49 år

Medianåldern vid det sist födda barnet är 40 år, dvs hälften av alla anmödrar har fött barn efter 40.
Om man bara tittar på de sju kvinnor som fått sitt första barn vid 32 års ålder eller senare, så har de fått 3-6 barn var.

”Gamla” mödrar är alltså inget nytt, utan den senaste tidens trend verkar snarare vara en återgång till tiden innan 1900-talet. Skillnaden är förstås att man som regel väntar mycket längre innan man skaffar sitt första barn nuförtiden.
Visst är det så att en del par inte kan få barn över huvud taget, men min lilla studie tyder på att det generellt verkar gå alldeles utmärkt att få barn vid relativt hög ålder.

Källor:
SCB (1999) Befolkningsutvecklingen under 250 år – Historisk statistik för Sverige. Demografiska rapporter 1999:2.
Socialstyrelsen - Folkhälsorapport 2009

Smittkoppor och rödsot

Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De er fagra ungdom gett.

Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.
Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Vanliga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 % av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.

Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.

Källor:
Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

Namn

Med över 5000 personer i släktträdet börjar det gå att få ut lite statistik. Jag tyckte det skulle vara intressant vilka som har varit de vanligaste namnen inom släkten, så jag sammanställde listor över de mest förekommande pojk-, flick- och efternamnen.

Pojknamn:

Erik	253
Per	250
Johan/Jan	245
Anders	220
Olof	124
Lars	111
Mats	91
Karl	44
Klas	40
Henrik	32
Jakob	30

Flicknamn:

Katarina/Karin/Kajsa	251
Anna	223
Maria/Maja	195
Margareta/Greta	187
Stina/Kristina/Kerstin	171
Brita	117
Helena/Lena/Elin	71
Johanna	57
Anna Stina/Anna Kristina	34
Anna Maria/Anna Maja	30
Sara	29

Efternamn:

Andersson	314
Eriksson/Ersson	280
Persson/Pettersson	251
Ersdotter/Eriksdotter	202
Jansson/Johansson	202
Andersdotter	189
Jansdotter/Johansdotter	174
Persdotter	172
Larsson	134
Olsson/Olofsson	111
Larsdotter	103
Olsdotter/Olofsdotter	101
Matsson	79
Matsdotter	76
Giljam/Guillaume	73
Martelleur	60
Bouvin/Boveng	54
Bonnevier	49
Gelotte	46
Tillman	41

Flera stavningar av samma namn har bakats ihop till det vanligaste alternativet.

Eftersom familjenamn började användas först under sent 1880-tal, och man innan dess bildade sitt ”efternamn” av faderns förnamn, s.k. patronymikon, kommer efternamnslistan i stor utsträckning att vara en spegling av den manliga förnamnslistan. Undantaget här utgör vallonsläkterna, som behöll bruket hemifrån att barnen fick familjenamnet på samma sätt som vi gör idag.

Men hur långt har du kommit då!?

Ursäkta, jag svarade visst inte alls på min egen fråga. Okej då, jag kan väl säga att jag kommit till 1500-talet på ett par håll, och kanske t.o.m. till 1400-talet. 15 generationer tror jag är rekordet för närvarande. Men då måste man ha lite tur och hitta speciella handlingar, då duger det inte med simpla födelse- eller husförhörslängder. Jag har vid flera tillfällen fått hjälp och tips av andra släktforskare med gemensamma anor. (Det är för övrigt en av de stora behållningarna med släktforskning, att folk är så otroligt hjälpsamma.)

Ett exempel är Erik Jakobsson i Åkerby i Österlövsta. I Uppsala domkapitel kan man läsa om en hindersprövning som prästen i Österlövsta församling utförde år 1649. Det var två personer som ville gifta sig och han misstänkte att de var fyrmänningar, vilket inte tillåtet vid denna tid. Han skrev till domkapitlet i Uppsala och avstyrkte giftemål. Som bevis skickade prästen in en liten stamtavla som “beskedlige mäns berättade och wittnande...” hade intygat. Den tilltänkte brudgummen var bror till min förfader Timan Mikaelsson i Elinge. På så sätt kommer man ytterligare fyra generationer bakåt i tiden och hamnar till sist hos Erik Jakobsson. Han står antecknad som bonde i Åkerby 1545, har en dotter Marit född omkring 1530 och skulle alltså kunna vara född sent 1400-tal.

Ett annat exempel är Nils Ersson, en bonde i Söderby i Morkarla. Hans ättlingar bråkar om släktgården, vilket är återgivet i häradsdomboken för Oland år 1651. Man kan räkna ut att Nils förmodligen är född i mitten på 1550-talet.

Speciellt tack till min (avlägsne) släkting Robert Mattsson.

Släktforskningssafari

Här kommer ännu ett semestertips: åk på släktforskningssafari! Genom att göra avstickare från den vanliga eller planerade vägen kommer du att få se omgivningar och platser du inte skulle besökt annars. Det ger också en extra dimension till släktforskningen att stå på samma plats som ens förfäder levde. Som tur är tycker även min kära hustru att det är kul att se nya platser. Annars hade det nog inte blivit lika mycket safari.

På väg till den traditionella årliga herrgårdsweekenden i glada vänners lag nu i våras tog vi om en omväg för att besöka Sparrsätra, som ligger en knapp mil norr om Enköping. Där har förfäder till farmor bott i ganska många generationer. Orten har för övrigt en plats i historien då Slaget vid Sparrsätra utkämpades år 1247 nära kyrkan. Folkungarnas uppror mot kungen Erik läspe och halte slogs ner och, som det står i Skänningeannalerna, ”Upplands allmoge förlorade vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".

Sparrsätra kyrka, Uppland

I samband med sommarens bilsemester blev det också ett par avstickare. En till Sandhult, en dryg mil nordväst om Borås. Där föddes mormors mormors mormors farmors morfar Bengt Andersson Sandman 1675. Han flyttade från Västergötland till Film i Uppland och tjänstgjorde där som korpral i Olands kompani, Upplands regemente. Det som slog mig när man kör omkring i de trakterna är att det är mycket mer kuperad terräng än hemmavid.

Sandhults kyrka, Västergötland

 

Ett släktrelaterat stopp blev det också på bilsemesterns sista dag. På hemvägen valde vi att ta 55:an genom Södermanland varpå jag raskt insåg att vi då skulle komma att passera Sköldinge, där farmors morfars farfar Anders Jönsson är född, liksom många av hans förfäder. Sköldinge ligger mitt i Södermanland, mellan Flen och Katrineholm. Kyrkan uppfördes så tidigt som på 1100-talet.

Sköldinge kyrka, Södermanland

 

”Hur långt har du kommit?”

Det är den utan jämförelse vanligaste frågan som dyker upp när man berättar att man pysslar lite med släktforskning. Det går inte att ge ett direkt svar på den frågan. Dels så grenar ju ett släktträd ut sig av naturen, så efter 10 generationer finns det över 1000 potentiella förfäder att hålla reda på, och de kommer att ligga lite olika långt tillbaka i tiden. Dels så går forskningen mycket trögare på vissa håll. Framför allt när man stöter på en fader okänd, vilket förmodligen är en släktforskares värsta mardröm. Sedan varierar det kraftigt mellan socknarna när dokumentationen börjar och hur detaljerad och lättläst den är. En annan faktor är vilken social ställning förfäderna hade. Hittar man adel eller präster kan man komma väldigt långt tillbaka i tiden ganska lätt, medan min bondsläkt kräver lite mer grävande. Undantag för vallonsläkterna, som är väldigt väl dokumenterade åtminstone de första 4-5 generationerna. För det mesta börjar det gå trögt när man försöker komma längre tillbaka än till 1700-talet.

Den näst vanligaste frågan är förmodligen ”Har du hittat något spännande?” Den frågan är enklare att svara på, för där är jag ganska säker på att de flesta släktforskare svarar ett rungande Ja! Det är väl lite därför jag skriver den här bloggen. Jag är nämligen en notoriskt dålig historieberättare, har svårt att komma ihåg detaljer i huvudet och därför kan det bli att man mest sitter och stammar när frågan dyker upp under en fest eller så. Jag behöver få ner de här berättelserna och livsödena i skrift. Att sedan det som är spännande för mig kanske inte nödvändigtvis är speciellt spännande för den som frågor är en annan sak. Det är ju ändå min släkt…