Fader inte längre okänd?

Fader okänd. När man ser denna korta mening i födelseböcker och husförhörslängder vet man att det sannolikt ligger en hel del vånda, tårar och ve bakom den händelsen. För en släktforskare innebär det också lite ve och förbannelse, eftersom forskningen tar stopp och ett helt släktled går förlorat.

I mitt släktträd finns det några luckor på grund av okänd far. En av dessa luckor är på farfars sida. Farfars mormors mor var Eva Forslund, född 1807 i Eskesta, som ligger ungefär 2 km sydost om Tierps kyrka. Hon var yngsta barn till den olycksalige fjärdingsmannen Jonas Forslund (se Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp) och Kajsa Matsdotter Åberg. Eva gör i sin ungdom som så många andra, hon tjänar som piga på några ställen runt om i trakten. I november 1834 flyttar Eva till Söderfors och är piga hos en hammarsmed vid bruket, Lars Hök, och hans familj. Ett år senare är hon tillbaka i Eskesta och anledningen att hon flyttar hem igen visar sig senare i födelseboken: hon har blivit med barn. Den 5 januari 1836 föder hon dottern (och tillika min farfars mormor) Eva Cajsa som står som oäkta och utan angiven far.

Från och med 1810 var det inte längre straffbart att föda oäkta barn, åtminstone inte de två första barnen. Däremot var det straffbart att föda ett tredje oäkta barn. Ändå betalade Eva en bot till församlingen efter kyrktagningen, som skulle ske tidigast sex veckor efter födseln. I kyrkoräkenskaperna för Tierps socken står att läsa att den 19 februari 1836 betalade pigan Eva Forslund i Eskesta 32 skilling i böter för lönskaläge. Inte heller här står någon far angiven, så denne klarade sig helt utan både ansvar och straff.  Eva Forslund gifter sig 1840 med Jan Oskar Jansson. De kommer att bo kvar i Eskesta och får fyra barn tillsammans.

Men vem var då Eva Cajsas far? Hon har blivit till under Evas tid som piga i Söderfors. Det skulle ju kunna vara i princip vem som helst som hon träffat i Söderfors, men vanligast i såna här fall var nog ändå att den ”skyldige” var någon i samma hus. Eva var piga hos Lars Hök som var hammarsmed vid Söderfors bruk och gift med Anna Maria Hellman. De hade åtta barn, varav den yngsta föddes i mars 1836. Anna Maria och parets näst yngsta barn dör båda i rötfeber i februari 1838. Lars gifter om sig med den dåvarande pigan Maria Andersdotter och familjen flyttar kort därefter till Älvkarleby och Öns bruk. Lars jobbar där några år innan flytten går till Kilafors bruk i Hälsingland. Där kommer de flesta av barnen att växa upp och bilda egna familjer.

Det hade ju varit trevligt att hitta DNA-bevis för att ”fälla” den okände fadern. Jag hade ännu inte kunna knyta något till just den här grenen av släktträdet, när jag häromdagen ännu en gång tittade på pappas matchningar på FamilyTreeDNA. Eftersom ett av pappas kusinbarn på farfars sida också har testat sig där finns möjligheten att sortera upp matchningarna så jag endast ser de på farfars sida genom funktionen ”In Common With”. Pappas tredje närmaste matchning av dessa hade nu utvidgat sitt släktträd till att omfatta fyra kompletta generationer. Anorna kom uteslutande från Hälsingland på samtliga grenar. Förutom matchningens farmors mormor som hette Greta Lovisa Höök och var född i 1830 i ”Söderfors/Tierp/Älvkarleby”, som det stod angivet. Denna Greta Lovisa är densamma som hammarsmed Lars Höks dotter som föddes 28 maj 1830 i Söderfors, knappa sex år innan Eva Cajsa Forslund föddes i Eskesta. Om dessa två skulle vara halvsyskon med gemensam far skulle det innebära att pappa vore fyrmänning med matchningens pappa eller "third cousins once removed" med matchningen, vilket stämmer bra med det uppskattade släktskapet på FamilyTreeDNA.

Detta är naturligtvis inget bevis för att Lars Hök är min biologiska farfars mormors far, men han är i mina ögon skäligen misstänkt. Jag kommer nu att försöka kartlägga hans ättlingar för att om möjligt hitta fler DNA-bevis.

Dödsnotiser berättar om livet

Som släktforskare plöjer man igenom kyrkböcker av olika slag. I död- och begravningsböckerna får man reda på när en person avled och när han eller hon begravdes. En del dödsnotiser kan innehålla hela biografier, men oftast är de mer kortfattade. Har man riktig otur kan man ibland få läsa att den döde var "en dräng från Ålfors" och inget mer, inte ens namnet, och det är man ju inte så hjälpt av.

Men vissa präster var pigga på att skriva så mycket som möjligt om den döde, och det uppskattas verkligen så här några hundra år senare. Ett sådant exempel är vissa perioder i död- och begravningsböckerna i Söderfors. Jag tänkte att vi åter skulle stifta bekantskap med kolarna i Ingsån (se Fem generationer kolare och skogvaktare). Anders Andersson föddes 1711 i Ingsån och gifte sig 1736 med Brita Eriksdotter. De fick tre söner. Brita är sjuk i många år, men överlever ändå sin make. Det står i Anders dödsnotis 1765 att han "wårdat och hulpit henne med besynnerlig ömhet". När Brita sedan dör fyra år senare får man veta att hon "warit sjuk 24 år i swullnad och convulsioner". Då känns det bra att maken vårdat henne under den svåra tiden.

Ett annat exempel på när prästen har gjort ett utförligt jobb är när Anders och Britas son Erik Andersson Lundberg (min farfars farmors farfars far) avlider. Det verkar som om han vill vara säker på att komma till rätt ställe efter detta, för i hans dödsnotis står följande att läsa:
"Vid nattvarden annammade hade Pastor den sällsynta tillfridsställelsen att höra honom aflägga en trosbekännelse på en genom egen undersökning och jemförelse mellan Gl. Test. prophetior och det Nyas på Christum inträffade händelser förfärfvad öfvertygelse. Til hans minne förtjenar att hans egne ord anföras. De lydde sålunda: Jag har läst böcker, där man sökt bestrida sanningen af Jesu ankomst i Verlden; Jag företog mig til uplysnings vinnande, att genomgå Gl. Testam. skrifter, och fann, att så väl Ps 22:19 som Esaia 53:4 med följ. verser ej har på någon annän än Christus kunnat lämpas. Härigenom kände jag mig styrkt i min tro, och glad öfver min visshet. Uti denna tro afsomnade han också ofvan nämde dag, sedan han härstädes lefvat uti 60 år."

Källor:
Kyrkböcker i Söderfors

Ännu en spelman: Wilhelm Gelotte

Farmors mormors mormors farfars far Noah Gelotte föddes den 8 oktober 1701 i Söderfors.
Han var hammarsmed vid Söderfors bruk på 1720-talet. Hans far Klas Gelotte var också smed vid Söderfors och farfadern Klas arbetade även han i smedjan i Söderfors samt i Åkerby. Klas Gelottes far Nicolas Gelotte är född i Vallonien och arbetade vid Åkerby och Lövsta bruk som smältare.

Noah Gelottes bror Per var också hammarsmed i Söderfors. Hans sonsons sonson var Wilhelm Gelotte, en av de förnämsta representanterna för uppländsk folkmusik. Wilhelm Gelotte föddes 1859 i Älvkarleby. Från 1890 till sin död 1950 var han bosatt i Skutskär. Han var utbildad militärmusiker, och spelade framför allt klarinett och fiol. Åtskilliga låtar har Wilhelm Gelotte som upphovsman, som till exempel "Midsommarminnen från Älvkarleby", "Gubb-valsen", "Polska i tre vändningar", "Kyrkbrudpolska" och "Brudmarsch".

Inte riktigt först

Det fanns faktiskt lite släktforskning gjord på farfars sida innan jag började. Farfars bror Ivar hade gjort ett jättefint jobb med utgångspunkt från deras pappa, alltså min farfars far, Johannes Persson. Det här var innan internets tidsålder, så arbetet var förmodligen betydligt mer tidskrävande för honom. Jag kunde sedan jämföra det jag hittade med Ivars anteckningar och som tur var så stämde allt fantastiskt bra. Det som är lite synd är att bara en generation bort från där hans arbete slutade fanns det vallonsläkter gömda. Deras farfars mormors farmor Anna Persdotters mamma var Johanna Martelleur och deras farmors farmors morfar var Mårten Mårtensson Klou, båda alltså med vallonnamn. Mårten Klou var i och för sig känd, men i anteckningarna står (felaktigt) att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”.

Men vilka var då de första generationerna av släkten Klou som kom till Sverige? (Alternativa stavningar förekom, som de Clou eller du Clou.) På 1600-talet var det främst en kolarsläkt.
De flesta valloner som kom till Sverige var faktiskt inte verksamma som smeder utan hade andra nog så viktiga yrken som kolare, skogshuggare, körare, osv. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. Mycket tyder på att vallonerna förutom att utveckla arbetet i smedjan, även förde in ny teknik inom kolningens område. Förmodligen infördes den effektivare resmilan med vallonerna under 1600-talet, och ersatte den tidigare liggmilan.

Mårten Johansson Klou, Mårten Mårtenssons far, var född 1665 i Söderfors och eldvaktare. Hans farfar Willem du Klo var född i Vallonien, fanns 1630 vid Norrköping, men flyttar kort därefter till Uppland. Mårten Johansson Klous hustru Ingrid Larsdotter drunknade i Ingsjön i november 1709, då sonen Mårten endast var 1½ år. Man kan ana att hon hittades först våren därpå, eftersom hon begravs i maj 1710. Ur dödboken: ”Mårten Janssons Kloos och Johan Johanssons hustrur, Ingrid och Anna hwilka bägge drunknade upp i Ingsjön uti November.”

Mårten Mårtensson Klou går samma öde som sin mor till mötes, då han i mars 1733 drunknar ”på fierden”, dvs i Dalälven. Man kan misstänka att isen på fjärden inte längre bar. Han begravs 18 mars, fem dagar efter sin 25-årsdag. Hans båda döttrar är då 2 och 4 år gamla. Den yngsta av dessa, Ingeborg Mårtensdotter, blir så småningom mor till Brita Stina Åberg som ni kan läsa om här: Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån.

Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Nationalencyklopedin, 2000 (uppslagsord kolning).
Kyrkböcker i Söderfors.

Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån

Några kilometer söder om Söderfors nära Dalälven finns en by som heter Ingsån. Där har några av mina förfäder bott i många generationer. Det började med Anders Hemmingsson född omkring 1667. Hans far ska ha varit Hemming Forsberg, ryttare från Västervåla socken, men det har inte gått att få bekräftat. Anders Hemmingsson arbetade som kolare och tillverkade träkol och levererade det förmodligen till det nystartade Söderfors bruk. Ett smutsigt och slitsamt yrke, kan man förmoda.

Kolare. Bild från Sörmlands museum.

Hans yngste son Anders Andersson arbetade också som kolare, men utifrån barnens dödsnotiser får man reda på att han även var skogvaktare. Anders Andersson fick tre barn, alla söner, varav Erik Andersson Lundberg född 1740 är min ana. Även han gick i sin fars fotspår och blev skogvaktare. Erik får åtta barn varav fyra dör i späd ålder. Den som kom att ta över faderns arbete var sonen Lars Ersson Lundberg. Han övergår till det gamla familjeyrket kolare på äldre dar och gifter sig med en kolardotter, Brita Stina Åberg, från grannbyn Fäbodarna. Av Lars och Brita Stinas tre söner blir två kolare och en skogvaktare. Min farfars farmors far Anders Gustaf Lundberg är den yngste i den barnaskaran som även består av tre flickor.

Nu är vi framme vid mitten av 1800-talet, Anders arbetar som kolare i Ingsån och gifter sig med en torpardotter från Gåvastbo i Tierps socken, Karin Karlsdotter. De får tre döttrar, varav en naturligtvis bildar familj med en kolare. Den grenen av familjen blir faktiskt kvar som kolare i Ingsån ytterligare ett par generationer. I husförhörslängden för Söderfors socken avslöjas att Anders är en skicklig hantverkare ”Belönt för skicklighet i förfärdigande av hästskor” lyder en av anteckningarna. Den äldsta av Anders och Karins döttrar är min ana Greta Stina Lundberg, vars make Per Ersson senare får överta torpet i Gåvastbo. Där föds så småningom deras barnbarn, min farfar.