Boktips: valloner med mera

Det är dags för ett boktips. Släktforskningens okrönte kung och superstjärna Peter Sjölund har kommit ut med en ny bok: Alla är vi valloner: Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Naturligtvis intressant för en vallonättling som jag.

Sjölund är en erkänt duktig författare, föreläsare och (naturligtvis) släktforskare, och har välförtjänt smyckats med allehanda utmärkelser i väldigt många sammanhang den senaste tiden. Att han kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004 borde bara det räcka för att bli adlad, om den möjligheten hade funnits kvar.

Boken kretsar till största del kring två stycken ämnen; den sanna och falska Bureätten samt de till Sverige invandrade vallonerna och deras ättlingar. Särskilt historien om de förfalskade tidiga Burarna är fascinerande läsning.

Det cirkulerar ju allehanda föreställningar om hur man känner igen en vallonättling; det ska vara knölar i nacken och streck på underarmar. Sjölund uppehåller sig dock lite överraskande länge kring det tidiga 1900-talets förkastliga rasbiologiska teorier, och nämner i detta sammanhang Sällskapet Vallonättlingar. Om man inte är insatt i vad föreningen verkligen sysslar med skulle man kanske kunna få för sig att det är en obskyr sekt som ägnar sig åt skallmätningar och liknande övningar. Inte heller årtalet för föreningens bildande lyckas Sjölund få till korrekt, fast det går att googla. Men självklart är det så att det omöjligt kan finnas några fysiska kännetecken kvar från en heterogen samling släkter efter sisådär 11-13 generationer.

Sjölund väver in sina erfarenheter och minnen som tonårig nybörjarsläktforskare på ett snyggt sätt. Här kan man kallt konstatera att jag ligger långt efter på flera sätt, eftersom jag började släktforska först i 40-årsåldern och endast har tillbringat en bråkdel så mycket tid till att studera kyrkböcker som författaren. Men jag vill ändå berätta om den första gången som jag hörde talas om det här med valloner och deras betydelse för den svenska industrihistorien. Det var på en OÄ-lektion i mellanstadiet som vår lärare gjorde en kortfattad redogörelse, och avslutade med att det finns många idag som har valloner som förfäder. Hon hade också gått på ”myten” om att anlag kan ärvas vidare över generationer, och frågade de enda två svenskfödda med bruna ögon i klassen om vi visste hur det låg till med den saken. Jag hade inte hört talas om något vallonursprung för egen del och tyckte mest det var lite småjobbigt att bli utpekad som invandrare, medan min klasskompis Anette verkade känna till sitt ursprung bättre. Så här i efterhand kan man konstatera att min mellanstadiefröken faktiskt lyckades peka ut de enda två i klassen med vallonursprung (som jag känner till i alla fall). Det visade sig nämligen senare att jag är elvamänning med Anettes pappa, där vår gemensamma ana är född i Vallonien. Nu var det förmodligen en slump att de enda med bruna ögon i klassen var vallonättlingar, men ändå.

När jag började släktforska hade jag som sagt ingen aning om vad som väntade. Som de flesta andra i Sverige dominerar bönder, torpare och några statare bland förfäderna, och namnlistan blir snabbt lite enahanda med Anderssöner och -döttrar, Erikssöner och -döttrar etc. Självklart blir det då plötsligt lite mer spännande när jag upptäckte att mormors farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till en hammarsmed. Alltså tycker jag inte det är konstigt alls att vallonanorna blir något speciellt och extra, något som författaren verkar vara förvånad över.

Jag kände en stor vördnad när jag kom till Liége i nuvarande Belgien, där många av mina vallonanor antingen var födda eller skrev sitt kontrakt för arbete i Sverige. Men vördnaden är lika stor när jag besöker gårdar, byar och bruk som t.ex. Gåvastbo, Åkerby eller Lövsta, där mina anor också har bott, arbetat och slitit. Eller kanske ändå att den känslan växer lite grann med avståndet, när man tänker på det beslut som togs i början av 1600-talet att fortsätta livet i ett okänt land uppe i norr, och den långa båtfärden över osäkra hav.

Som jag tidigare nämnt hade farfars bror Ivar gjort en del släktforskning tidigare. I denna går det verkligen inte att hitta något spår av det som Sjölund påstår; att det i var och varannan familj pratas felaktigt om att det finns valloner i släkten. Tvärtom finns det en anteckning på farfars farmors farmors morfar Mårten Mårtensson Klou att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”. Det visade sig inte stämma. Mårten Mårtenssons farfar Willem du Klo var född i Vallonien, och han och hans närmaste ättlingar arbetade som kolare och eldvaktare vid vallonbruken i Forsmark och Söderfors.

Boken avslutas med några fina berättelser som inte handlar om vare sig valloner eller Bureätten, utan om vilka guldkorn man kan hitta bland ”vanliga” människor. För varje släkt rymmer både dramatik och öden, även om den vid en första anblick bara verkar vara en simpel bondsläkt. Jag har försökt åskådliggöra precis samma sak med några liknande berättelser tidigare, t.ex. i

I fäders (och mödrars) spår
Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp
Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget
Blodigt självmord i Börje
Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Faktum kvarstår, och där är jag 100% enig med Peter Sjölund, det enda sättet att ta reda på om man är vallonättling eller inte är att släktforska. Och boken är både underhållande och ger en del handfasta tips, speciellt för den mindre rutinerade släktforskaren eller för den som funderar på att börja släktforska.

Anor i Finland

Farmors mormors farmors mormor Anna Greta Broberg dör tragiskt i barnsäng i november 1774 i samband med att hennes och maken Per Larssons sjätte barn föds. Familjen bor i Tuva i Tierps socken, strax söder om kyrkan. I yngste sonen Pers födelsenotis står Anna Greta som Olofsdotter Broberg. Det innebär alltså att hennes far hette Olof Broberg. I en annan dödsnotis från 1774 hittar man honom, gifta bonden Olof Broberg i Hallsta som går bort vid en ålder av 75½ år. Hallsta är grannbyn till Tuva, ännu lite närmare kyrkan. I Hallsta dör även 1777 befallningsman Brobergs änka M.E. Söderman 74 år gammal. Med tanke på att Anna Gretas och Pers äldsta barn fick namnet Maria Elisabet, och det var kutym vid den här tiden att äldsta dottern fick namn efter mormodern (och äldsta sonen efter farfadern), var det troligt att det här verkligen var Olof Brobergs hustru och Anna Gretas mor och att M.E. stod för Maria Elisabet. Den första husförhörslängden för den här delen av Tierps socken är från 1782, så därifrån kunde man inte få mer information.

Efter lite mer slående i kyrkböckerna i Tierp med fokus på namnet Broberg hittar jag två stycken vigselnotiser efter varandra daterade samma dag, den 6 januari 1765. Pigan Barbro Olofsdotter Broberg gifter sig då med bonden Erik Larsson i Tuva och pigan Elisabet Olofsdotter Broberg gifter sig med drängen Olof Olsson i Hallsta. Det här är högst sannolikt systrar till Anna Greta.

Jag ville ju förstås veta vilka Olof och Maria Elisabet var, och var de kom ifrån. En teori var att Olof var soldat och Maria Elisabet soldatdotter (eller möjligen fosterbarn från något barnhus), med tanke på att båda hade efternamn som inte var patronymikon. Men jag hittade inget vettigt i soldatregistret. Namnet Söderman hade jag över huvud taget inte stött på tidigare i min släktforskning.

Men så gjorde jag en sökning på FamilySearch, som är en ideell organisation som bl.a. indexerar kyrkböcker och gör uppgifterna sökbara. Detta hade jag visserligen gjort förut på den här familjen, men jag tänkte att jag kanske hade missat något, och glömde denna gång att klicka i att jag endast ville söka i svenska arkiv. Plötsligt fick jag nu träffar på att Olof Broberg och Maja Lisa Söderman fått fem barn i Uusimaa (Nyland på svenska) i Finland; Anna Greta född 1734, Lisken (vanligt smeknamn på Elisabet) född 1737, Barbro född 1739, Johannes född 1742 och Andreas född 1745. Det stämde ju väldigt bra med de tre barn jag kände till från Tierp. Fyra av barnen hade dessutom uppgiften att de var födda i Sipoo i Uusima. Sipoo kommun heter Sibbo på svenska, och där någonstans fick jag tanken att någon på FamilySearch hade blandat ihop Sibbo i Finland med den lilla byn Sibbo i utkanten av Florarna i den nordvästra delen av Films socken i norra Uppland, men det kanske inte var så troligt ändå. Sipoo/Sibbo var länge en svenskspråkig kommun, trots att den endast ligger ett par mil från Helsingfors. På 1950-talet var andelen svenskspråkiga omkring 80%, men nu är den siffran nere kring 30%.

Jag kom då att tänka på en svenskspråkig kontakt i Finland som jag mailat med lite fram och tillbaka för ett tag sedan eftersom vi hade fått en halvnära DNA-matchning på FamilyTreeDNA för sisådär sju år sedan. Jodå, efter lite sökande bland gamla mail hittade jag honom, med anor i just Sibbo. Min finlandssvenske vän hjälpte mig hur man skulle söka i HisKi, som innehåller sökbara avskrifter av innehållet i många finska kyrkböcker. Där kunde man hitta att Olof och Maja Lisa gifte sig i Sibbo den 1 november 1733, där hon benämns som husjungfru och han som sågmästare. De fanns också listade i den äldsta bevarade husförhörslängden i socknen, vid Eriksnäs, som var en stor herrgård som vid den här tiden ägdes av Carl Fredrik Nordenberg (adlad Nordenskiöld), vars släkt faktiskt härstammade från Nordanåker torp i Tierps socken i Uppland. Under det som i Finland benämns som Den stora ofreden, den delen av det stora nordiska kriget när Finland var ockuperat av Ryssland åren 1713-1721, flydde Nordenbergs familj över till den svenska sidan men kom sedan tillbaka efter freden.

Olof Broberg benämns alltså som sågmästare i kyrkböckerna i Sibbo, och min kontakt visste att Carl Fredrik Nordenberg vid den här tidpunkten försökte grunda en sågindustri på Fagerö i Sibbo skärgård, som hörde till Eriksnäs, och att Olof då kanske var anställd för just det projektet. Det är mycket möjligt att Nordenberg hade hämtat sin sågmästare från sina gamla hemtrakter, alltså från Uppland. Broberg är ett namn som är flitigt förekommande i Tierpstrakten, och var ett vanligt soldatnamn.

I Runslingan (Upplands släktforskarförening) kan man bl.a. läsa om projektet Soldatregistret Uppland, ett projekt startat för att inventera soldater från Uppland i det yngre militära indelningsverket åren 1682-1901. Där har man bl.a. listat det manskap som fördes över från svenska regementen till reguljära finska regementen när det stora nordiska kriget tog slut 1721. De hade förmodligen varit förlagda i Finland en längre tid under kriget mot Ryssland, och blev nu kvar efter freden i maj 1721. I den listan finns en Olof Brosberg som förs över från Upplands femmänningsregemente till häst till Nylands och Tavastehus läns dragonregemente. Det skulle möjligen kunna vara densamme som ”min” Olof Broberg, som i så fall lämnar det militära och blir sågmästare istället.

Maja Lisa då? Även om Söderman är ett ganska vanligt finlandssvenskt namn var det ett mycket ovanligt namn i Sibbotrakten vid den här tiden. Det kan vara så att även Maja Lisa var född i Sverige. I soldatregistret hittar man en Per Söderman född 1695, tillhörande Månkarbo rote. Detta skulle möjligen kunna vara en bror till Maja Lisa. Det var inte alltför ovanligt att man i soldatsläkter gifte sig med någon från en annan soldatsläkt.

Det framgår också av husförhörslängderna att familjen flyttar till Sverige 1750. Klarlagt är alltså att jag har åtminstone en ana född i Finland, Anna Greta Broberg 1734 på Eriksnäs i Sibbo. Hur min kontakt och jag är släkt vet vi dock fortfarande inte.

Källor:
Biografiskt lexikon för Finland: Nordenskiöld, Carl Fredrik
Runslingan: Soldatregistret Uppland http://www.runslingan.se/node/30
Centrala soldatregistret: https://www.soldatreg.se/sok-soldat/

Mjölnarens dotter

Klas Gelotte, stångjärnssmeden och smältaren vid Söderfors bruk, har tidigare kort avhandlats. Han var min farmors mormors mormors farfars farfar och föddes omkring 1679. Fadern hette också Klas Gelotte och modern var Katlin Nonnet. Familjen kom på 1680-talet till Söderfors där Klas den äldre var mästerräckare vid det nystartade bruket. Söderfors bruk förtjänar för övrigt ett eget kapitel, så mer om det vid ett annat tillfälle. Vallonsläkterna inklusive Gelotte är ordentligt utredda av många vallonforskare, t.ex. Kjell Lindblom som har givit ut flera böcker i ämnet. Men vem var Klas hustru Margareta Persdotter Ekström och varifrån kom hon? Här krävdes det lite mer egen efterforskning.

Några ledtrådar fanns att finna bland dopvittnena till Klas och Margaretas barn; där förekommer ”byggmästaren Per Ekström”, ”byggmästarens bror Zachris” samt ”Jöran Persson Ekström”. Med tanke på efternamnen på dessa borde de vara bröder till Margareta. Bland dopvittnena fanns även ”mjölnarens son vid Gysinge”, dock inte namngiven mer än så. Jag fick därför kliva över gränsen till Gästrikland och börja leta i kyrkböckerna i Österfärnebo, dit Gysinge hör. Och den som letar han finner. I en kort vigselnotis år 1700 står att Clas Gilliotta och Margareta Ekström vigs den 24 juni i Gysinge (den gängse seden var att man gifte sig i brudens hemsocken). När jag bläddrar i husförhörslängderna för Gysinge bruk från 1722 och framåt hittar jag byggmästare Zacharias Ekström som dör 5 maj 1728, 37 år gammal. Hans mor anges vara Anna Martinell, som dör 30 mars 1729, 77 år gammal, och är sockenmjölnaren Per Larssons änka. Dock var Anna inte mor till Margareta. Per Larssons första hustru Katarina dör 1689, då Margareta är sju år gammal.

Anna Martinell är ju då inte en ana till mig, men ändå intressant eftersom jag har flera Martinell bland mina förfäder. I Annas dödsnotis står att hon var 77 år gammal vid sin död 1729, och alltså född omkring 1652. Troligt är då att Anna är dotter till någon av sönerna till ”anfadern” Francois (Frans) Martinelle. Till exempel är det troligt att Francois’ son Mårten vid Lövsta bruk får flera barn på 1650-talet som inte är namngivna i några källor. Jag stämde av den teorin med Martinellkännaren framför alla andra, Jan Olsson, och han höll med om detta.

Mjölnaren Per Larsson blir kvar i Gysinge till sin död, liksom hustrun Anna. Däremot beger sig några av barnen iväg på annat håll. Margareta flyttar som bekant till Söderfors, där maken Klas är stångjärnssmed och smältare vid bruket. Hennes bror Jöran Persson Ekström gifter sig i Söderfors med Lena Andersdotter, och blir senare mjölnare vid Husby kvarn i Tierp. Brodern Per Ekström blir byggmästare och mjölnare (en inte alltför ovanlig kombination av yrken på den här tiden) i Söderfors, där han får flera barn med Cajsa Johansdotter. Halvbrodern Sakarias Ekström (även benämnd Zacharias och Sachris) gifter sig med Lena Persdotter Wulff från Söderfors och arbetar som byggmästare i Gysinge. Åtminstone fyra av Pers barn tar sig alltså efternamnet Ekström. Persson respektive Persdotter var kanske inte fint nog för dem. 

Gysinge var ursprungligen namnet på forsen i Dalälven där bruket kom att anläggas. Här hade byarna Koversta och Nässja sina kvarnar. Bruket grundades 1688 i samband med att Peder Swensson Printz fått tillstånd av bergskollegium att anlägga en masugn och en vattendriven hammare. Extra intressant är att det fortfarande finns rester kvar av den gamla kvarnen på en liten holme ute i den forsande älven. Förmodligen var det just där som mjölnaren Per Larsson med familj bodde och arbetade. Måhända ett utflyktsmål i sommar?

Kvarnruinen vid Gysinge.
Bengt A Lundberg / Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet

Valloner, bruksfolk och borgare i Tobo och andra ställen

Sedan tidigare har jag hittat vallonanor på farfars, farmors, morfars och mormors fars sida. På mormors mors sida har jag nu identifierat ytterligare en gren som bär till Vallonien.

Jag hade tidigare fastnat på mormors mormors morfars farfars mor Margareta Larsdotter i Götby i Tegelsmora. Jag kunde inte lista ut vilka hennes föräldrar var. Hon skulle vara född 1712, men födelse- och dopböckerna i Tegelsmora socken tar sin början först 1741. När man tittade närmare på dopvittnena till Margaretas och maken Erik Perssons barn kunde man se att det var oväntat många vittnen från Tobo, bland annat några som stod angivna som masmästarens son respektive dotter, Lars Eriksson och Maria Eriksdotter. Det skulle kunna vara en ledtråd, eftersom dopvittnena normalt bestod av den närmaste släkten (ofta farbröder, morbröder, fastrar och mostrar till barnet) eller de närmaste grannarna. Götby och Tobo ligger förvisso i samma socken, men det är ändå tillräckligt långt emellan (ca 4 km fågelvägen) för att det borde vara släktingar som kommit i fråga som dopvittnen i det här fallet.

Tobo bruk (eller Toboborg som det hette till och med 1700-talets slut) var vid den här tiden tillräckligt litet för att det skulle kunna vara möjligt att bläddra igenom husförhörslängden för tiden vid Margaretas födelse och framåt för att se om man kunde hitta hennes familj. Där hittade jag masmästaren Lars Gustafsson som får ganska många barn, bland annat en Margareta som i en senare husförhörslängd har anteckningen ”gift till Götby”. Därmed var saken klar. Dopvittnena som stod som masmästarens son och dotter visade sig vara Margaretas brorsbarn, vars far Erik hade efterträtt fadern som masmästare vid bruket. Ännu mer logiskt blir sammanhanget när jag inser att i en av födelsenotiserna för Erik Perssons och Margareta Larsdotters barn står Erik som ”brukskarl”. Han arbetade alltså åtminstone en del av sitt liv vid Tobo bruk trots att han bodde en bit därifrån, och hade således god chans att träffa en masmästardotter. Alternativt fick han jobb på bruket just för att hans svärfar var chef för järnproduktionen.

I dödsnotisen för Lars 1744 står han som gamle masmästaren Lars Gustafsson Fogman. Han föddes i Lövsta bruk 1657 och hans föräldrar var uppsättaren Gustaf Knutsson och Cecilia Larsdotter. Hans maka, och Margareta Larsdotters mor, var Margareta Sporrong. Hennes farfars far var Bertrand Sporrong som tecknade kontrakt i Liége 1625 för fyra års arbetare som smältare vid Finspångs bruk, och hennes farfar var Francois Sporrong som tecknade kontrakt 1627 i Liége för två års arbete som malmslagare vid Lövsta bruk. Båda blev kvar i Sverige resten av sitt liv. Se även I fäders spår – besök i Liège.

Lars Gustafsson Fogmans far Gustaf Knutsson Fogman föddes 1623 i Gävle, där hans far Knut Andersson var borgare. Gustaf arbetade som uppsättare (eller oppsättare som man skrev på den här tiden) vid Lövsta bruk. När en blåsning skulle göras i masugnen ansvarade uppsättaren för att rätt mängd kol, malm och kalk blandades i masugnen, enligt masmästarens anvisningar. Gustaf flyttade på ålderns höst in på hospitalet i Lövsta bruk, och hans liv slutar tragiskt vid 96 års ålder när ryssarna härjar på ostkusten sommaren 1719 och bränner ner större delen av bruket inklusive hospitalet. Se även Rysshärjningarna i Norduppland 1719.

Lövsta bruk har avhandlats tidigare på bloggen, men inte Tobo bruk. 1643 inköpte Louis De Geer hemmanet Toboda av kronan. Sonen Emanuel anlade en masugn här 1676. 1693 byggde Charles De Geer en ca 25 kilometer lång transportväg genom skogen från Tobo till Lövsta bruk. Tobo masugn tillhörde släkten de Geer till 1917, då den tillsammans med de Geers övriga bruk såldes till Gimo-Österby bruks AB. Driften upphörde 1925. Efter nedläggningen fortsatte området att utvecklas som industriområde, samtidigt som järnhanteringens anläggningar successivt revs. 1938 etablerade Monark en skidfabrik, och senare en radio- och TV-fabrik. Lilla Tobo var på 1950-talet en känd industriort, och 1958 utsågs det till Sveriges mest tv-täta samhälle av Expressen.

Tobo lät talas om sig även i sportens värld vid den här tiden. Den berömda Limexskidan, som var det dominerande skidmärket från slutet av 1940-talet till början av 1960-talet, tillverkades till en början i Tobo. Både Sixten Jernberg och Mora-Nisse åkte på den. Den sista storåkaren på dessa skidor var Assar Rönnlund, som vann Vasaloppet 1967 på sina Limex.

Tobo förknippas också med Eric Sahlström, riksspelmannen som bland mycket annat spred den moderna nyckelharpan och gjorde den känd. Eric var född i Vendel och hade ett jordbruk i Göksby i norra Tegelsmora, men tack vare att hustrun Anna var hemma och tog hand om familj och djur kunde han både komponera låtar, bygga nyckelharpor och komma ut och spela. Eric Sahlström Institutet invigdes 1997 i Tobo och är ett nationellt center för traditionell musik och dans.

Källor:
Tegelsmora kyrkoarkiv SE/ULA/11537/AI/2 (1735-1752) Bild 49
Österlövsta kyrkoarkiv SE/ULA/11818/EI/1 (1702-1768) Bild 163
Upplandsmuseet, Masugnsanläggningen vid Tobo bruk, km 515-2018, Per Lundgren
Arbetarbladet 10 juli 2015: Då var Tobo det mest tv-täta samhället
https://sv.wikipedia.org/wiki/Limex
http://leufstabruksarkiv.se/tobobruk/arkivinfo.htm
Eric J Sahlström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ling), hämtad 2021-03-25

Bondkyrkosocknen med omnejd

Mormors morfars far Johan Gustaf Andersson har jag nämnt tidigare. Han föddes 1832 i Nyvla strax utanför Uppsala som äldste son till Mårten Mårtensson och Beata Ullström. Nyvla är en liten by vid Librobäcken nära gamla Börjevägen, endast cirka 1,5 km från både industriområdet i Börje Tull och nybyggena i norra Stabby/Luthagen. Librobäcken är en härligt slingrande bäck som rinner genom ett vackert böljande åkerlandskap innan den passerar Börjegatan och senare rinner ut i Fyrisån mellan Bärbyleden och Fyrishov. En av Linnéstigarna (Husbyvandringen) följer Librobäcken en del av sträckan. Man kan t.ex. starta vid Stabby prästgård eller vid Husbyborg, och man behöver inte promenera hela vägen ut till Börje om man inte känner för det.
Nyvla hittas i skrifterna så tidigt som år 1291. Man kan väl tänka sig att det fina läget vid Librobäcken lockade redan då.

Nyvla tillhör Bondkyrkosocknen, som blev till Helga Trefaldighets församling 1947, och är en av de allra nordligaste byarna i socknen. De gårdar och byar i Bondkyrkosocknen som är kända sedan medeltiden (varav några nuförtiden är välbekanta stadsdelar i Uppsala) är Berthåga, Ekeby, Flogsta, Gottsunda, Gränberga, Hammarby, Husby, Håga, Hällby, Lasseby, Malma, Norby, Nyvla, Sunnersta, Ultuna, Vårdsätra och Överby.
Under hela medeltiden hörde Uppsala stad väster om ån kyrkligt till Bondkyrko socken. Därefter började delar av socknen successivt inkorporeras i staden och dess församling. Kartan nedan visar Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet.




Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet. Observera att en del av Uppsala stad

låg i socknen vid den här tidpunkten. (Ur Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland).

Församlingen har för övrigt den tämligen sällsynta situationen att huvudkyrkan Helga Trefaldighets kyrka ligger utanför dess område (i domkyrkoförsamlingen). I kyrkan vigdes jag och min hustru idag för 14 år sedan. Grattis till oss!

Åter till släkten. Mårten och Beata får förutom Johan Gustaf ytterligare fem barn, varav tre dör tämligen unga: Maria Matilda blir 19 år, Katarina Charlotta 15 och Lars Fredrik bara nio år. Dessförinnan har Beata också gått bort, endast 43 år gammal, i bröstsjukdom. Mårten gifter om sig med Katarina Gustafsdotter, och de får tre söner tillsammans: Vilhelm, Fredrik och Henrik.

Mårten och Beatas näst äldste son Mårten August Andersson född 1835 finner vi som torpare i Kårsta norr om Stockholm innan han flyttar tillbaka till Uppsala med hustrun Karolina och deras fosterdotter Karin Elisabet. De bor först i kvarteret Finn i Svartbäcken. Från 1890 och fram till sin död 1912 bor Mårten August i kvarteret Sigrun i Luthagen (där Luthagens livs ligger idag), där han arbetar som gårdskarl.
Miljön såg då lite annorlunda ut än idag. Här är en bild från 1908:


Odensgatan/Sysslomansgatan, Uppsala, 1908. Fotograf: Alfred Dahlgren. Bild från Upplandsmuseet.

Henrik Andersson född 1859 blir sedermera kakelugnsmakare i Oxelösund. Tillsammans med hustrun Emma Gustava får de två döttrar med de oerhört tjusiga namnen Hildur Emerentia och Helga Henrietta. Hildur Emerentia Andersson gifter sig med en annan kakelugnsmakare, Edvin Nilsson, som startar egen firma i Nyköping tillsammans med sonen Harry. Edvin blir senare invald i stadsfullmäktige i Nyköping och rådman vid rådhusrätten. Edvin Nilssons handelsgård och gamla kontor finns bevarade vid korsningen Västra Kvarngatan/Slottsgatan i Nyköping och kallas fortfarande ”Rådman Nilssons gård”.


Gårdsinteriör Slottsgatan 19, Nyköping. Rådman Nilssons gård. Edvin Nilsson själv står på sin gård 1962. Fotograf: Dan Samuelsson. Bild från Nyköpings kommuns bildarkiv. 

Vilhelm Andersson född 1852 gifter sig med Anna Lovisa Eklund från Ramsta. De får fyra döttrar och bor åren 1876-1896 i Carlsberg vid Stadsskogen i Uppsala.
Carlsberg låg i Carlshage i stadsskogens sydöstra utkant, precis söder om där BMC ligger idag. Carlshage är för övrigt ett namn som nu återanvänds till en nyanlagd park när stadsdelen Rosendal byggs ut kraftigt. Carlsberg låg precis innanför Domkyrkoförsamlingens sockengräns, i den sydligaste spetsen.


Del av Karta över Uppsala stad 1858. Östra delen av Stadsskogen med omnejd.

På kartan syns i norra kanten av Stadsskogen de båda stugorna Gustavsberg och Lindsberg, vars namn idag återfinns i Gustavsbergsgatan och Lindsbergsgatan som ligger ganska exakt där respektive stuga en gång stod, i den del av Eriksberg som har kommit att kallas Sommarro efter det kafé som revs i slutet av 1940-talet.

Stadsdelsnamnet Eriksberg avsåg ursprungligen en stuga som stod i närheten av Gustavsberg och Lindsberg. Det ursprungliga Eriksberg som växte fram däromkring från 1920- och 1930-talen och framåt låg i Domkyrkosocknen, eftersom gränsen går mellan nuvarande Lindsbergsgatan och Gråbergsvägen. I takt med att staden expanderat västerut har det som vi idag vanligen menar med Eriksberg hamnat helt och hållet på Bondkyrkosidan och i Helga Trefaldighets församling.
Vilhelm står under tiden i Carlsberg som arbetare i husförhörslängd och församlingsbok. År 1900 får han jobb som gruvarbetare vid Ramhälls gruvor och familjen flyttar dit. Se mer om Ramhäll i Ramhälls gruvor.

Vilhelm jobbar i gruvan till sin död 1914. Dödsorsaken anges som benmärgsinflammation i käken, vilket jag tror även drabbade Gustav Vasa.
Dottern Emma Eleonora flyttar inte med till Ramhäll, utan hamnar istället i Balingsta, där hon är småskollärarinna mellan 1900 och 1909.




Källor:
Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland
Mats Wahlberg: Uppsalas gatunamn
Karta över Uppsala stad 1858 upprättad av Gustaf Ljunggren

Fader inte längre okänd?

Fader okänd. När man ser denna korta mening i födelseböcker och husförhörslängder vet man att det sannolikt ligger en hel del vånda, tårar och ve bakom den händelsen. För en släktforskare innebär det också lite ve och förbannelse, eftersom forskningen tar stopp och ett helt släktled går förlorat.

I mitt släktträd finns det några luckor på grund av okänd far. En av dessa luckor är på farfars sida. Farfars mormors mor var Eva Forslund, född 1807 i Eskesta, som ligger ungefär 2 km sydost om Tierps kyrka. Hon var yngsta barn till den olycksalige fjärdingsmannen Jonas Forslund (se Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp) och Kajsa Matsdotter Åberg. Eva gör i sin ungdom som så många andra, hon tjänar som piga på några ställen runt om i trakten. I november 1834 flyttar Eva till Söderfors och är piga hos en hammarsmed vid bruket, Lars Hök, och hans familj. Ett år senare är hon tillbaka i Eskesta och anledningen att hon flyttar hem igen visar sig senare i födelseboken: hon har blivit med barn. Den 5 januari 1836 föder hon dottern (och tillika min farfars mormor) Eva Cajsa som står som oäkta och utan angiven far.

Från och med 1810 var det inte längre straffbart att föda oäkta barn, åtminstone inte de två första barnen. Däremot var det straffbart att föda ett tredje oäkta barn. Ändå betalade Eva en bot till församlingen efter kyrktagningen, som skulle ske tidigast sex veckor efter födseln. I kyrkoräkenskaperna för Tierps socken står att läsa att den 19 februari 1836 betalade pigan Eva Forslund i Eskesta 32 skilling i böter för lönskaläge. Inte heller här står någon far angiven, så denne klarade sig helt utan både ansvar och straff.  Eva Forslund gifter sig 1840 med Jan Oskar Jansson. De kommer att bo kvar i Eskesta och får fyra barn tillsammans.

Men vem var då Eva Cajsas far? Hon har blivit till under Evas tid som piga i Söderfors. Det skulle ju kunna vara i princip vem som helst som hon träffat i Söderfors, men vanligast i såna här fall var nog ändå att den ”skyldige” var någon i samma hus. Eva var piga hos Lars Hök som var hammarsmed vid Söderfors bruk och gift med Anna Maria Hellman. De hade åtta barn, varav den yngsta föddes i mars 1836. Anna Maria och parets näst yngsta barn dör båda i rötfeber i februari 1838. Lars gifter om sig med den dåvarande pigan Maria Andersdotter och familjen flyttar kort därefter till Älvkarleby och Öns bruk. Lars jobbar där några år innan flytten går till Kilafors bruk i Hälsingland. Där kommer de flesta av barnen att växa upp och bilda egna familjer.

Det hade ju varit trevligt att hitta DNA-bevis för att ”fälla” den okände fadern. Jag hade ännu inte kunna knyta något till just den här grenen av släktträdet, när jag häromdagen ännu en gång tittade på pappas matchningar på FamilyTreeDNA. Eftersom ett av pappas kusinbarn på farfars sida också har testat sig där finns möjligheten att sortera upp matchningarna så jag endast ser de på farfars sida genom funktionen ”In Common With”. Pappas tredje närmaste matchning av dessa hade nu utvidgat sitt släktträd till att omfatta fyra kompletta generationer. Anorna kom uteslutande från Hälsingland på samtliga grenar. Förutom matchningens farmors mormor som hette Greta Lovisa Höök och var född i 1830 i ”Söderfors/Tierp/Älvkarleby”, som det stod angivet. Denna Greta Lovisa är densamma som hammarsmed Lars Höks dotter som föddes 28 maj 1830 i Söderfors, knappa sex år innan Eva Cajsa Forslund föddes i Eskesta. Om dessa två skulle vara halvsyskon med gemensam far skulle det innebära att pappa vore fyrmänning med matchningens pappa eller "third cousins once removed" med matchningen, vilket stämmer bra med det uppskattade släktskapet på FamilyTreeDNA.

Detta är naturligtvis inget bevis för att Lars Hök är min biologiska farfars mormors far, men han är i mina ögon skäligen misstänkt. Jag kommer nu att försöka kartlägga hans ättlingar för att om möjligt hitta fler DNA-bevis.

I fäders (och mödrars) spår

Så här i vasaloppstider passar det väl bra att redovisa en ur geografisk synvinkel udda gren av släktträdet. Går man tillbaka sju generationer består mina anor av cirka 95% födda i Uppland kryddat med några procent sörmlänningar på farmors sida. Ytterligare några generationer bort kommer det vallonska inslaget in samt en gren till Västergötland. Men det finns faktiskt anor en bit norrut också. Mormors farmors farmors mor Stina Persdotter föddes 1761 i Vallby i Tierps socken. Stina tjänar som piga på några ställen runt om i socknen (Djupa, Eskesta, Vida och Väster-Ensta) innan hon flyttar hem till familjen i Vallby igen 1791, förmodligen för att hon blivit med barn. Den 13 september 1791 föds dottern Lena, eller Helena som det står i födelsenotisen men ingen annanstans. I notisen står också ”fadren föregafs sold Jonas Trygg fr Väsby”.

Stinas föräldrar dör i september 1790 respektive januari 1792, och hon kommer att bo hos brodern Per Persson i Vallby tillsammans med sin dotter fram till 1806. Annandag jul 1806 gifter hon sig med Per Jansson, som också bor i Vallby och har blivit änkling ett år tidigare. Stina och Per får inga egna barn. Dottern Lena träffar så småningom Erik Persson från Gåvastbo. Erik flyttar till Vallby och paret tar över gården. Lena Jonsdotter och Erik Persson är alltså min mormors farmors fars föräldrar. Om man åker norrut på nya E4:an så är Vallby byn som ligger på höger sida när man kommer ut på den vidsträckta slätten innan Tämnarån och sedan avfarten till Tierp.

Men det var ju norrut vi skulle. Det faktum att Lenas fars namn står nämnt i hennes födelsenotis och att hon kallas Jonsdotter hela sitt liv får väl antas bekräfta att Jonas Trygg är hennes biologiske far, även om Lena aldrig nämns i hans uppgifter. Jonas Jonsson Trygg föddes 24 juni 1766 i Evertsberg i Älvdalens socken. Hans föräldrar var Ketti Jan Mattsson och Marit Persdotter. Släkten verkar ha bott i Evertsberg i åtskilliga generationer. Namnet ”Ketti” eller ”Kettis” som det ibland skrivs är ett gårdsnamn eller tillnamn, som är vanligt i Dalarna. Namnet Ketti finns belagt i ganska många generationer bakåt. En källa anger att Jonas Jonsson Tryggs farfars farfars farfar hette Ketti Mats Jonsson och levde 1570-1643 i Evertsberg, men det har jag inte fått bekräftat.

Men hur hamnar Jonas i Tierp? Den frågan är svår att få något svar på. Modern Marit dör hastigt på Kristi Himmelfärdsdagen 1771 då Jonas (eller Jon som han kallats hittills) ännu inte är fem år fyllda. Fadern Mats blir ensam med fyra barn; Anna, Erik, Per och Jonas, varav den äldsta sonen Erik står i husförhörslängderna som ”Impos mentis”, vilket är latin och betyder ungefär ”icke tillräknelig”, vad det nu innebär. Kanske någon form av intellektuell funktionsnedsättning, som vi förmodligen skulle uttrycka oss idag. I anteckningarna om Per står senare att har ”fallande sot”, antagligen det vi nuförtiden benämner epilepsi. Man får intrycket att det här är en familj som inte fått allting gratis här i livet.

Väl i Tierp försörjer fadern Jan Matsson sig som laggare, dvs med tillverkning av tunnor. Jan gifter sig med den 16 år yngre Anna Matsdotter Broberg och får tre barn med henne.
De äldre barnen tjänstgör som drängar respektive piga, mestadels i Norr och Söder Munga.
Jonas blir 1789 antagen som soldat i Livkompaniet vid Upplands regemente, då hans företrädare i Väsby rote Erik Persson Trygg omkommit i Lovisa i Finland samband med Gustav III:s ryska krig. I generalmönsterrullan står att Jonas är dalkarl och 5 5½ fot lång, vilket motsvarar cirka 166 cm. Jonas övertar, som brukligt är, företrädarens soldatnamn Trygg trots att de inte är släkt. Han får (eller möjligen begär) avsked från det militära 1794. Det är alltså under den här perioden som soldat i Väsby Jonas träffar Stina Persdotter som då är piga i grannbyn. Han flyttar sedan till Finnerånger i Västlands socken och bildar familj med skräddardottern Brita Ersdotter Ekenberg som är från trakten. De får sex barn.

Berättelsen om älvdalingarna som kom till Uppland är som synes varken glamorös eller särskilt dramatisk, men det var så livet såg ut för de flesta i Sverige för dryga 200 år sedan.

Ännu mer från domböckerna: Olovlig brännvinstillverkning i Yvre

Farfars farfars mormors farmors mor Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken har nämnts vid ett par tillfällen tidigare här i bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt 1707 för att ha förolämpat en granne.

Den här gången förflyttar vi oss 33 år framåt i tiden, till år 1740. Missväxt i Sverige hade lett till en rad nödår. Den lilla mängd säd man lyckades skörda gick till stor del till brännvin istället för till bröd och spannmålspriset sköt i höjden. Till följd av detta blev all brännvinsbränning förbjuden. De hembränningsapparater som hittades skulle förseglas. Johanna Martelleurs dotter (och min ana) Anna Persdotter har gift sig med Mickel Ersson och bildat familj i Kastebo en bit söder om Yvre. I domboken hittar vi just Mickel, som tillsammans med sin far Erik Mickelsson står anklagade för att ha låtit bli att försegla sina brännvinspannor. Mickel försöker förklara att han pantsatt sin panna hos sin svåger, Annas systers man Johan Boivie.

Så flyttar vi fram till 1758. Åter råder spannmålsbrist i Sverige och regeringen utärdar ånyo ett förbud mot brännvinsbränning. Johannas make klensmeden Per Andersson Wretman har gått bort annandag jul året innan, och det är äldste sonen tolvmannen (och senare riksdagsmannen) Adrian Persson som har tagit över gården i Yvre. Den här gången återfinns både intriger och tjuv- och rackarspel i domboksprotokollet. Det är före detta kronolänsmannen Gabriel Rosenström med hustrun Magdalena Persdotter som står anklagade för brott mot brännvinsförbudet, men allt sker hos Adrian i Yvre. En Magdalena Larsdotter vittnar om hur hon går förbi brygghuset och hör på röster och ljud hur Adrian Persson och hans hustru Christina Eriksdotter håller på med något fuffens där inne. Dagen efter ser hon att lakan eller något liknande hängts för brygghusets fönster. Hon tycker det verkar misstänkt och uppmanar sin svåger, fjärdingsmannen Erik Andersson, att undersöka saken, men han vägrar. Det verkar som att Magdalena sedan kommer på och konfronterar Adrian med fru i hembränningstagen. Det är bl.a. nån kopparmojäng som ”står på sidan och rinner”. Hon möts av hårda ord och Adrian med fru nekar sedan till anklagelserna, tydligen med god hjälp från vittnet Pär Larsson som bl.a. säger att han inte sett fru Martelleur (dvs Johanna, Adrians mor och knutpunkt för olagligheterna) tillverka eller försälja brännvin ”ehuru ryktet därom går”.

Så småningom bekänner Johanna att hon tillverkat brännvin och använt mågen Mickel Erssons panna till detta. Gabriel Rosenström med hustru fälls för själva tillverkningen, medan Johanna Martelleur och hennes son Adrian och hans hustru fälls för att tillverkningen rent fysiskt skett på deras gård och att de på olika sätt varit behjälpliga och medskyldiga, bland annat för att de förvarat och undangömt bränningsutrustningen.

Tierps tingslags häradsrätt, Domböcker, SE/ULA/11545/A I/1 (1732-1758), bild 669

Mer från domböckerna: Bertil Andersson i Gundbo – den store rättshaveristen

Det handlar om farmors morfars morfars mormors morfars morfar Bertil Andersson från Gundbo, som ligger mellan Hillebola och Åkerby i den sydvästra delen av Österlövsta socken.

Bertil förekommer oväntat ofta i domböckerna och verkar ha levt ett minst sagt händelserikt liv med både många och bittra fiender.

Bertil Anderssons liv i sammandrag:

Född ca 1595, föräldrar är Anders Persson och Brita från Gundbo.
Gift ca 1630 med Gunilla Eriksdotter från Österänge.
1637 Löser ut syskonen från Gundbo när fadern dör.
1642 Stämmer Elingebor: Per Andersson har ridit ner säd för honom och brodern Olof har stulit hö. Båda fälls.
1645 Arv från länsman i Österänge.
1646 Vite satt för förolämpningar. 40 daler ömsesidigt mellan Bertil och Nils i Imundbo om de fortsätter bråka.
1646 Henrik Finne förolämpar Bertil inför tinget.
1647 Hustrun Gunilla dör.
1647 Stämmer Olof Andersson i Elinge på hö.
1648 Gifter om sig med Katarina Danielsdotter från Valnäs.
1649 Dömd för misshandel. Slagit Anders Tomasson i Hillebola.
1651 Anklagar Olof Andersson i Elinge (igen!) att ha huggit honom med svärd och fått ett blodssår. Olof för böta för detta. Bertil får samtidigt böta för falsk angivelse.
1660 Stämmer Olof Månsson för sår. Olof i Fälandbo har givit honom ett "hullsår" och får böta.
1664 Begär arv i Österänge åt barnen från första kullen.
1665 Säljer sin arvejord i Ändestebo, som han troligen haft arvsrätt på från modern.
1665 Tvistar om hustruns andel i Valnäs och anklagas för tidigare misshandel och överfall av Olof Danielsson i Valnäs.
1665 Får sin kvarndamm vid Åkerbyån sönderhuggen.

1666 Slagit för mycket hö, stäms av Sigfrid Olofsson i Tolbo.
1669 Misshandlad och okvädad av Larssons i Österänge och diverse av deras släkt när han försöker hävda sina barns arvsrätt där.
1670 Processar mot Österängebröderna för sina barns arvsrätt på mödernet i Österänge. Här nämns Anders Bertilsson och hans syster Anna i Håkansbo. Anna Bertilsdotter är min ana, och här bekräftas att Anna är dotter till Bertil.
1672 Österänge brinner. Flera gårdar i Österänge brinner ner under mystiska omständigheter. Bertil anklagas av Per Larsson i Österänge för branden men stämmer honom för förtal och vinner.
1673 Inför tinget om rätten till Gundbo.
1675 Död i Gundbo.

1691, efter Anna Bertilsdotters död, fortsätter Annas änkling Erik Larsson att processa om Gundbo. Annas och första maken Mårten Olofssons son Bertil Mårtensson förekommer 1688 i en tvist om Håkansbo vid tinget.

Stort tack till min niomänning Andreas Engström som har gjort ett stort jobb med att lusläsa domboksprotokoll i Österlövsta socken.

Bertil Anderssons damm i Gundbo 1655.
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Uppsala län (C) EXIe:649 (1642-1646) Bild: 1460 Sida: 138

Bertils barn och syskon
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Uppsala län (C) EXIe:681 (1677) Bild: 4520 Sida: 436

Mer om historiska förolämpningar

Jag tänkte spinna vidare på verbala förolämpningar förr i tiden (se Förolämpningar genom tiderna). 

Efter att ha gått igenom en dombok från Vendels socken åren 1615-1645 kan man konstatera att den största delen av de ärenden som togs upp vid tinget var just förolämpningar. Visst finns det annan spännande läsning också, t.ex. en fånge på Örbyhus slott, dömd för dråp, som hjälptes på flykten från sitt fängelse, men många av domarna handlar om småstölder, arvstvister och skador vid slagsmål, och relativt många om okvädningar, anklagelser och direkta förolämpningar. Jag kan inte låta bli att redovisa några av de jag tycker är de mest läsvärda.
Mina egna förfäder finns inte omnämnda i domboken mer än i några tråkiga överlåtelser av ägor, men det kanske bara är positivt...

Den 10 mars 1619: ”Hans i Libbarebo hadhe skeltt sin granne Per Erichsson för tiuf och Rackare, thett han inthet bewisa kunde vthan strax sin ord igen kallade wart derförs saack 6 mr.”

Den 8 oktober 1619: " Anna Matzdotter i Karby hade ropar hustro Walborgh för een sugga och suggerumpa, wart saak 3mr."

Den 28 juni 1623: "Lars Lifstensson kallade hustru Anna ormesalterska och en skamsäck, wart Lars saack 3 mr för hwarthere skeltzordh."

Den 1 december 1626: "Bencht Matzon i Burunghe hade kallat Jöran Eskilson i Öster Ekeby en hundher, rackare och prackare, det han eij nekade. Saker till 6 mr."

Den 9 oktober 1633: "Noch sakfälldes Pell Persson i Skarpekeby till böter 6 mr. för oquedensord i dedh han hade kallat Erich prophoss fogdekyssa och smöraskeslickare."

I Fjärdhundraland

Fjärdhundraland, eller ursprungligen Fjärdrundaland, var ett av de tre folklanden i nuvarande Uppland. De andra två var Tiundaland och Attundaland. Ett hundare var en indelning från vikingatid och tidig medeltid och syftade till ett visst antal krigare som varje område skulle ställa upp med i värnplikt. Fjärdhundra bestod av fyra hundare, Attunda åtta dito, och Tiunda följaktligen tio stycken hundare. Enligt Snorre Sturlasson var Tiundaland den rikaste och bästa bygden i hela Svitjod, och den gamle vise skalden och historikern kan man väl inte säga emot.

Fjärdrundaland omfattade Trögds, Åsunda, Lagunda, Torstuna och Simtuna härad, dvs hela nuvarande Enköpings kommun, södra delen av Heby kommun samt östra delen av Sala kommun.
När man idag talar om Fjärdhundraland menar man oftast den nordvästra delen av Enköpings kommun, som var en egen kommun mellan 1952 och 1971 (och då tillhörde Västmanlands län). Fjärdhundra kommun bestod då av socknarna Simtuna, Torstuna, Altuna, Frösthult, Österunda och Härnevi.

Centralorten i bygden är just Fjärdhundra, vars historia börjar så sent som 1906 då Enköping-Heby-Runhällens järnväg kom till. Detta föregicks av en diskussion om var stationen i området skulle ligga. Området kring Forsby, cirka 3 km öster om nuvarande Fjärdhundra, ansågs ha förutsättningar för att bli en centralort i bygden. Där fanns redan mejeri, tegelbruk, bryggeri och fyra kvarnar. Men en av de berörda markägarna ansåg att en järnvägsdragning skulle förstöra viktig odlingsmark och lyckades få både järnväg och station flyttad några kilometer västerut, till den plats där Fjärdhundra samhälle senare växte fram. Namnet på stationen togs efter folklandet Fjärdhundraland istället för det kanske mer logiska Simtuna, eftersom den placerades endast 1,5 km öster om Simtuna kyrka. Enköping-Heby-Runhällens järnväg kom för övrigt att bli ett av världshistoriens minst lönsamma företag. Redan året efter den högtidliga invigningen av järnvägen insåg man att inkomsterna inte skulle räcka till för att täcka kostnaderna. I februari 1909 upplöstes järnvägsbolaget formellt vid en extra bolagsstämma. Persontrafiken fortsatte dock, om än med ganska glesa avgångar, till 1959. Mellan 1963 och 1969 revs spåren mellan Enköping och Heby.

Alldeles i den västra utkanten av Fjärdhundra samhälle ligger Simtuna kyrka. Den är huvudsakligen byggd av gråsten och invigdes på 1200-talet. Kyrkan är nyrenoverad och återinvigdes 2011. Vid renoveringen lyftes de vackra målningarna av den s.k. Ärentunamästaren fram, och kyrkans interiör ger nu ett ljust och modernt intryck.

För att hitta anor i det moderna Fjärdhundraland måste jag gå tillbaka några generationer. Farmors farmor Edla föddes 1856 i Enköpings-Näs söder om Enköping, och hennes mormors mor Kajsa Persdotter var från Härled i Torstuna socken, ca 8 km öster om Fjärdhundra samhälle. För att hitta anor i Simtuna får vi gå till Edlas morfars mormor Sara Andersdotter, som föddes 1705 i Isby i Simtuna. Sara gifter sig med soldaten Jan Larsson Kark och flyttar till Lönsåker i Sparrsätra socken. Jan tillhör i det militära Karkesta rote, därav soldatnamnet Kark. Det finns inga anteckningar i soldatregistret om att Jan skulle ha varit ute på några äventyr, men jag tar för troligt att han var med på Upplands regementes uppdrag i öst; hattarnas ryska krig, se även Strapatser i Finland.
Antagandet styrks av att Jan och Sara får barn med jämna mellanrum fram till oktober 1738 samt efter oktober 1744, men inga barn däremellan. Det sammanfaller med svenska arméns framryckning i Finland och Jans förmodade frånvaro i fält.

Simtuna kyrka



Simtuna kyrka, interiör
 



Folklanden. Rött=Tiundaland, Blått=Attundaland,
Grönt= Fjärdrundaland. Gult=Roden. Bild från Wikipedia.

En medeltida Storbjörn

Jag tänkte spinna vidare på min anmoder Brita Tomasdotter, som anklagades för häxeri men frikändes. Hennes far var ju häradsdomaren Tomas Olofsson i Orsbo, död 1691 vid 80 års ålder.
Nu finns det bevis för ytterligare tre säkra generationer före Tomas Olofsson. I ett domboksprotokoll från 1645 åberopar Tomas ett köpebrev från sin farfar, Mats Storbjörnsson i Orsbo. Utifrån den uppgiften får vi Tomas fars namn, det måste vara en Olof Matsson. Mats Storbjörnsson finns i jordaböcker från 1600 och 1611. År 1600 är han dessutom med och inventerar prästgården.

I ett domstolsprotokoll från 1624 gällande en arvstvist får man information som tar oss tillbaka riktigt långt i tiden. Där presenteras en stamtavla för en man vid namn Lars. Bland annat dennes son Lars Larsson, dennes son Storbjörn Larsson och dennes son, den tidigare nämnde Mats Storbjörnsson. Anfadern Lars är alltså Tomas Olofssons farfars farfas far och tillika min morfars farmors farfars farmors farfars morfars farfars farfars far. Sjutton generationer bort, det svindlar lite.
Att det är just i Orsbo i Österlövsta blir extra kul eftersom det är ett ställe som min mormor tillbringat en hel del tid, då både hennes föräldrar och farföräldrar bott här. Även en kusin till mormor bodde i Orsbo livet ut. Orsbo ligger några kilometer söder om Österlövsta kyrka.

Exakt födelse- och dödsår vet vi inte för de tidiga invånarna i Orsbo, men om man räknar några generationer tillbaka från de kända årtalen är det ganska säkert att Lars fanns i Orsbo redan omkring år 1540. Vad hände i övrigt i Sverige år 1540? Det handlar mycket om Gustav Vasa förstås. Han var kung sedan 1523 och hade några år tidigare slagit tillbaka Dackeupproret. Han låter anlägga Vadstena slott i den här vevan. Lite senare, 1544, blir Sverige ett arvkungadöme då systemet att välja kung avskaffas. Några år senare ger Gustav Vasa order om att börja bygga Uppsala slott. Lars kan ha varit jämngammal med Gustav Vasa, eller kanske något yngre. Lars föddes som katolik och var med under början av reformationen.

Stamtavla för Lars i Orsbo

Häxprocesserna i Uppland

I Sverige avrättades omkring 400 personer för häxeri mellan 1492 och 1704. Av dessa inträffade de flesta fall under en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas "Det stora oväsendet" bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet. Det är denna ökända period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesser i Sverige.
Den största omfattningen av den svenska häxjakten skedde i häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland när 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675.

Inte heller Uppland var förskonat från häxprocesser. I juni 1675 stod fyra kvinnor inför rätta i Österlövsta socken. De anklagades för att ha spridit ut blåkullarykten om en kvinna som kallades
Brita i Valnäs. Eftersom jag har en hel del anor i de trakterna så skulle det inte vara helt långsökt om denna Brita fanns med i mitt släktträd. Och jo, hon skulle mycket väl kunna vara identisk med morfars farmors farfars farmors farfars mor som hette Brita och var gift med Johan Persson och mor till Per Jansson i Valnäs. Men hur skulle jag få bevisat att det var just hon det handlade om?
Jag hittade också en referens till en doktorsavhandling från 1918, där häxprocesserna beskrivs. Där står att läsa att ”… Detta skulle säkerligen betyda, att Brita, trots det att hon var dotter till häradsdomaren i Valnäs, skulle bli inblandad i trolldoms väsendet och icke undgå att bli livdömd…”. Brita var alltså dotter till en häradsdomare, en ledtråd att ta med sig i sökandet.

I Per Janssons dödsnotis står att läsa att fadern hette Johan Persson och modern Brigita, som är smeknamn för Brita. Jag lyckades leta upp fadern Johan Perssons dödsnotis från 1709, där hans föräldrar nämns och dessutom hustruns namn, Brita Tomasdotter, samt att hon dog 1697. Där står även att Johan varit tolvman under lång tid, vilket var goda nyheter. Sannolikheten är ganska stor att det inte duger med vem som helst för dottern till en häradsdomare. En tolvman skulle däremot kunna vara ett bra parti. Men Brita dog ju redan 1697, och död- och begravningsboken för Österlövsta börjar först 1702, så där går det inte att hitta någon information om vilka Britas föräldrar var.

Jag tittade då i släktforskningsprogrammet Ancestry, för att se om jag kunde få några tips från andra släktforskare som eventuellt hade forskat på samma personer. Där hade jag den stora turen att uppenbarligen vara tiomänning med en hängiven släktforskare från Västergötland, som enligt egen utsago ”tillbringat alldeles för mycket tid med att läsa domböcker från Österlövsta” (ytterst sympatiskt, tycker jag). I en dombok från 1697 framgår att Brita vill sälja sina arvslotter i Orsbo och Elinge, och styvfäderna till hennes bröder Lars och Olof Tomasson köper lotterna av henne å sina barns vägnar. Fadern till Lars och Olof Tomasson (och även Brita) är häradsdomaren Tomas Olofsson i Orsbo, och säkerligen den ende häradsdomaren som skulle kunna komma ifråga att vara till att vara i tjänst år 1675, eftersom han blev häradsdomare någon gång mellan 1651 och 1659 och fortfarande var domare 1686, vid 75 års ålder. I ett annat dokument från 1675 ser man hur Tomas Olofsson i Orsbo handlar till sig Elinge Norregård från sin hustrus systrar, just den norregård som sedan Brita Tomasdotter i Valnäs vill sälja sin andel i 1697. Nu hade vi bevis nog för att ”min” Brita verkligen var den anklagade. Efter jag kontaktat min tiomänning kunde han även leta upp domen från häradsrätten där vår anmoder Brita Tomasdotter frias från trolldomsanklagelserna.

De fyra kvinnorna, som var Britas grannar, hävdade dock att de bara hade upprepat vad en visgosse berättat, nämligen att Britas dotter for till Blåkulla. Så kallade visgossar spelade en central roll i ryktesspridningen. Dessa gossar var professionella häxletare som genom sin "synskhet" kunde se på människor om de var häxor eller inte. De utgav sig för att vara utskickade av kungen för att peka ut trollpackor. Genom en blandning av utpressning och tiggeri tjänade de sitt levebröd. Samma visgosse hade också sagt att Brita själv inte skulle få leva länge till, underförstått att hon skulle dömas till döden för sin inblandning i trolldomsväsendet. Så blev dock inte fallet. Rätten beslöt att fria Brita från misstankarna och förbjöd ytterligare ryktesspridning om henne.

När de första anklagelserna om blåkullafärder dök upp i Österlövsta var det alltså de som spred ut ryktena som bestraffas. Varken Brita eller hennes dotter råkade ut för några rättsliga sanktioner och trolldomsanklagelserna mot Brita utreddes aldrig av rätten.

Källor:
Kristina Tegler: Bland trollkonor och ryktesspridare
goksnarehistoria.blogg.se
Svea Hovrätt – Advokatfiskalen i Uppsala län EXIe:675 1673-1676 Bild 3700 / Sida 369
Svea Hovrätt – Advokatfiskalen i Uppsala län EXIe:709 1697-1697 Bild 10870 / Sida 1073

 

 

Brita Tomasdotter frias från trolldomsanklagelser 1675

 

Strömsbergs bruk – Upplands vita pärla

Några kilometer norr om Tierp ligger Strömsberg, ett av de bäst bevarade vallonbruken.
Sommaren lider ju mot sitt slut, men ett utflyktsmål att rekommendera till nästa år är Strömsbergs café som ligger i det gamla brukskontoret precis vid Tämnarån.

Strömsbergs bruk anlades på 1640-talet och lades ner 1920, men bruksmiljön är väldigt intakt. Det gäller såväl industribyggnader som arbetarbostäder. Bruket ligger väldigt vackert kring bruksdammen.

Vid Strömsbergs bruk har följande av mina anor bott och verkat:
Ff mf mf f Johan Jansson f 1732. Dagkarl vid Strömsbergs bruk vid sonen Jans födelse 1769.
Mm fm mm mf Jan Persson Tomt 1723 - 1804-11-08. Bruksarbetare, dagkarl och körare vid Strömsberg.
Mm fm mm mm f Mårten Henning ca 1683 - 1747-02-21. Hammarsmed, mästersven och bokare vid Strömsberg.
Mm fm mm mm ff Pierre Henning ca 1628 - 1727-09. Finns vid Strömsberg 1653-1706, räckarmästare.

Strömsberg tillhör Tolfta socken. I socknen har betydligt fler av mina anor bott än de som listas ovan, framför allt på morfars och mormors sidor. Den senaste av mina anor som var född i Tolfta var min mormors farmor Anna Helena Strömbäck som föddes på juldagen 1858 i Rocknö, som ligger cirka 1,5 km norr om Tolfta kyrka. Hennes föräldrar var båtsmannen Erik Ersson Strömbäck och Greta Johanna Ersdotter. Anna Helena gifter sig 1887 med min mormors farfar Frans August Sätterström och flyttar till honom i Åkerby bruk i Österlövsta.

Tolfta kyrka ligger vid landsvägen ca fem km norr om Tierps samhälle och är en vitmålad medeltida kyrka. Till utseendet påminner den mycket om grannen i Tierp, med skillnaden att Tolfta kyrka saknar hörnspiror.

Johan Falk: Dagsverkaren

Det skulle kunna vara en film om en fiktiv polis i Göteborg, spelad av Jakob Eklund. I min värld är dock Johan Falk någon helt annan, nämligen mormors farfars farfars farmors far.

Johan Olsson Falk föddes i april 1701 i Försäter i Österlövsta socken som äldsta barnet till båtsman Olof Jansson Falk och Karin Larsdotter. Johan gick inte i sin fars fotspår och blev militär, utan hans titel blev istället dagsverkare. En sådan kunde även gå under benämningarna daglönare eller dagakarl, och var en icke fast anställd arbetare som avlönades per dag. Förmodligen handlade det om kroppsarbete i någon form. I Johans dödsnotis i maj 1789 står det att han arbetade vid Åkerby bruk. Gissningsvis gick Johan de 2,5 km från hemmet i kyrkbyn Försäter till bruket i Åkerby varje dag och gjorde kortare eller längre jobb hos den som behövde arbetskraft för tillfället.

Johans Falks familj bestod av hustrun Malin Andersdotter och deras fem barn Karin, Olof, Maria, Anders och Johan. Malin kom från Elingeskogen på andra sidan Åkerby från Försäter sett. I hennes dödsnotis kan man läsa att hon ”fört en stilla läfnad”.

Det var inte helt vanligt att någon som inte var militär tog sitt sin fars militära namn (i detta fall båtsmansnamnet Falk, som hörde till Försäters rote), men Johan utgjorde ett undantag. Det namn man bar gav säkerligen en stark identitet även på 1700-talet, och visst ger Johan Falk helt andra associationer än Johan Olsson.

Vendels järnvägsstation

Det här är ett återskapat inlägg av det från 1 september 2017, som jag råkade radera av misstag.

Det kom ett mail häromdagen från en person som hade läst mitt inlägg om Örbyhus och järnvägens tillkomst i bygden (se När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare). Läsaren hade en uppgift om att hans farfars far var stationsinspektör i Vendel, och undrade om jag visste något mer om var det kunde vara, möjligen Örbyhus? Jag funderade en liten stund, och kom sedan på att jag hade läst någonstans att det faktiskt funnits en station med namnet Vendel, trots att järnvägen bara snuddar socknen en kort sträcka längst i nordost. Och det är just dit vi ska bege oss, till ”andra sidan” Vendelsjön, som den östra sidan ofta benämns.

Om vi backar till 1870-talet då järnvägen mellan Uppsala och Gävle planerades, så var som jag tidigare berättat om ett av förslagen att dra banan över Vendelsjön. Istället drogs järnvägen öster om sjön, och en station anlades ungefär vid den punkt där de tre socknarna Vendel, Tegelsmora och Dannemora möts, snett över sjön från Örbyhus slott och knappt 5 km söder om det som skulle bli Örbyhus samhälle. Denna station kom vid banans invigning 1874 att heta Vendels station. Det sägs att en bred gata röjdes så att greven skulle få fri sikt mellan slottet och järnvägen.
Stationshuset med bostad för stationsföreståndaren kom att uppföras i Tegelsmora, godsmagasinet och båda stickspåren kom att ligga i Vendel, medan stationen förmodligen hade mest nytta för de boende i Dannemora.
Från och med årsskiftet 1899-1900 kom stationen istället att heta Knypplan. Redan 1911 uppsattes det första AGA-blinkljuset i signalen på Knypplans station. Den blev så småningom den blinksignal som varit längst i bruk i hela världen.
Knypplan blev en betydande knutpunkt i trakten under en stor del av 1900-talet eftersom även två länsvägar möts där.
Den 1 juni 1966 stängdes stationen och tillhörande hus revs, utom banvaktsstugan som såldes och flyttades hel (förutom taket) till ett sommarstugeområde utanför Uppsala. Knypplan blev då endast en mötesplats för tågen på den fjärrmanövrerade linjen. I och med att sträckan nu är dubbelspårig har även den funktionen upphört.

Tittar man i husförhörslängderna för Vendels station hittar man att min mailande läsares farfars far Viktor Bergström var stationsinspektör åren 1877-1881, innan han flyttar till Västerås.

Knypplans station. Bild från Vendelkråkan 1977.

I Knypplan har även en av traktens mer kända personligheter bott, nämligen Smultrongärds-Ida.
Hon hette egentligen Ida Gustafsson och föddes 1886 i Stoparbo vid Bergbyåsen i Vendel. Familjen flyttade 1888 till Smultrongärde, där fadern var torpare. Hon var duktig på att hantera dragspel och spelade tillsammans med sin bror Gustaf Gustafsson, ”Skorpstu-Gustaf” på danser och sammankomster. Ida spelade dragspel och Gustaf nyckelharpa. Hon spelade även ibland ihop med den kände riksspelmannen Erik Sahlström och uppteckningar har gjorts av de låtar som hon kunde. Bland dessa finns den kanske mest kända, Polska efter Smultrongärds-Ida: https://www.youtube.com/watch?v=Fipwlg2xCSc

1925 byggde Ida ett hus i Knypplan som skulle komma att bli Knypplans handel. Hon flyttade även dit samma år och bodde där tillsammans med dottern och modern. Hon drev ingen handel själv utan hyrde ut åt olika handlare.

Hon avled 1962 vid Knypplan.

Men vad har allt det här att göra med min egen släkt? Jo, Viktor Bergströms efterträdare som stationsföreståndare i Vendel/Knypplan (det är föralldel ett par stycken emellan) åren 1890-1916 är Karl Johan Hedberg. Hans hustru Kristina Matilda Eriksson var född 1841 i Andersbo i Films socken, och hennes mormor var Anna Malmsten, född 1768 i Film. Namnet Malmsten har förekommit flitigt här i bloggen, och jo, Anna Malmsten är kusin med min mormors mormors mormors mormor Stina Malmsten i Söderskogen (se Gruvarbetarna i Söderskogen).

Källor:
Vendelkråkan 1977, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Järnvägstationen Vendel av Martin Mattsson.
Vendelkråkan 1987, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Smultrongärds-Ida av Ingemar Eriksson.
Husförhörslängder i Tegelsmora: AI/18, AI/19, AI/20 och AI/21.
Banvakt.se: Knypplan.

Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp

Farfars mormors morfar Jonas Forslund föddes 1761 Farsbo i Tierp. Hans far var skomakaren och läraren Jon Jonsson och hans mor var soldatdottern Katarina Larsdotter Ströberg. Jonas tjänstgör även han som lärare under några år och flyttar runt i socknen, där man finner honom i Bäcklösen, Hyttan och Korsbo.1785 gifter han sig med Katarina Lindberg. De får tre barn innan Katarina avlider 1797 i gikt, endast 38 år gammal. Jonas står nu ensam med två barn (ett har gått bort i kikhosta), men finner en ny partner i soldatänkan Katarina Matsdotter Åberg, vars tidigare make Jan Larsson Vid dött i kriget mot Ryssland. Katarina tar med sig två barn in i äktenskapet, och tillsammans med Jonas blir det så småningom ytterligare fem barn.

I augusti 1800 omnämns Jonas Forslund i ett sockenstämmoprotokoll i Tierp. Han har då antagits som fjärdingsman i den norra nämnden, men familjen bor vid det tillfället i Fålbäcken, längst ner i den södra delen av socknen, strax söder om Månkarbo. Detta försvårade givetvis hans tjänstgöring. Bara till kyrkan, som ligger mitt i socknen, var det ganska exakt en mil att gå. Han ville som bostad istället hyra en kammare i fattighusbyggnaden vid kyrkan. Men eftersom bostäderna där var upptagna fick han rådet att försöka köpa sig en stuga så skulle han få hjälp att flytta den till lämplig plats i norra nämnden. Efter någon månad återkom han till stämman sedan han fått löfte om att få köpa en stuga. Löftet från stämman infriades på så sätt att han fick tillstånd att själv resa kring i norra nämnden och samla in bidrag för ändamålet. Villkoret var dock att om han avsade sig fjärdingsmannatjänsten så skulle stugan tillfalla hans efterträdare som boställe.

Sex år senare, i juli 1806, omnämns Jonas Forslund igen i rullorna, men den här gången i Svea Hovrätts domstolsprotokoll. Han har nämligen dömts till försummelse i tjänsten då en fånge lyckades rymma då denne stod under Jonas övervakning. I domstolsprotokollet står att läsa att fången var en soldat som hade dömts för andra resan stöld och inbrott samt förfalskning, och skulle avhysas till Älvsborgs fästning för att sona sitt brott. I väntan på transport dit skulle Jonas övervaka fången, men somnade varvid denne flydde genom ett fönster. Jonas dom blev fjorton dagar vatten och bröd på Uppsala Slotts häkte, eftersom han bedömdes för sjuklig för det alternativa spöstraffet, samt att mista sin tjänst som fjärdingsman.

I början av 1807 nämns i sockenstämmoprotokollet att Jonas Forslund med familj beviljats understöd ur fattigkassan. Jonas dör 1809, 48 år gammal. Då är hans yngsta dotter Eva, min farfars mormors mor, endast två år.

Del av Svea Hovrätts protokoll, dom mot Forslund, juli 1806.

Om fjärdingsmän, del 1

Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök att reda ut begreppet lite grann.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades fjärdingsmannasysslan helt.

Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.

Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.

Två av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.