Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig
landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök
att reda ut begreppet lite grann.
Fjärdingsman var i Sverige
länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av
1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid.
Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i
fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken
i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och
fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan
åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en
fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom
det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om
socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän
tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av
kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en
ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från
sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av
ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och
först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes
benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med
polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades
fjärdingsmannasysslan helt.
Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra
som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller
kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter.
Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig
verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att
ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i
socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av
den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en
besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta
bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast
bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.
Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.
Två
av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars
morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även
fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka
socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han
tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och
förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just
fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var
farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde
i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt
liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar