Soldater, del 1: Strapatser i Finland

Soldater har det funnits gott om i släkten. Hittills har jag hittat 22 stycken, om man bara räknar dem i rakt nedstigande led. Jag har tidigare berättat om de som tjänstgjorde i flottan som båtsmän, men de flesta var soldater i armén.
En av dem var mormors morfars farmors farmors far Karl Johansson Ekholm, som vi träffade förut i hans hem i Ekeby i Vänge: Ekeby by

Nu tänkte jag berätta lite om hans strapatser som soldat. I de militära arkiven står att läsa att han tjänat i både Finland och Pommern och var kommenderad på jakten Karpen i april 1742. Det verkar som att Karl Ekholm passar på att gifta sig med sin Kerstin precis innan han drar iväg mot Finland, eftersom vigseln sker den 11 april 1742.

Hattarnas ryska krig pågick mellan 1741 och 1743. En svensk armé skulle återerövra de områden som förlorats till Ryssland i Stora nordiska kriget.
Sedan hösten 1740 hade 700 man av Upplands regemente legat förlagda i Finland kring kustvägen närmast riksgränsen i Kymmenegårds län. När fientligheterna med ryssarna började ett år senare flyttades regementet till trakterna kring Fredrikshamn, dit den svenska huvudstyrkan samlades.

Under de första månaderna av 1742 dog 48 upplänningar och de begravdes på kyrkogårdarna i grannskapet. Rotarna fick leta fram nya rekryter att sätta i de avlidnas ställe. Dessa fördes över till Finland i maj 1742. De cirka 200 oövade soldaterna anslöt sig till den hårt prövade skaran i Finland i mitten av juni.

1742 års fälttåg var avsett att bli ett nytt kombinerat anfall över gränsen till Ryssland, men krigsplanen misslyckades och man tvingades retirera från Fredrikshamn till Helsingfors. Den 24 augusti kapitulerade armén, på villkor att de svenska soldaterna beväpnade fick överföras till Sverige. Innan återresan utgjordes Upplands regemente av 674 man, av vilka 208 var antecknade som sjuka.

Resan över till hemlandet blev mycket svår. Motvind och höststormar fördröjde överfarten, och på skeppen härjade diverse sjukdomar som dysenteri, diarré, svullnad i ben och hela kroppen. Prosten Tiburtius ger en målande bild av tillståndet på galären ”Stadsvarvet”, ett av regementets skepp: ”Nere i rummet på galären var det horribelt osnyggt. Soldaterna hade rödsoten, så att tågverket, golv och sängar, ja, allt var nedsmutsat med blodig träck, och en gruvlig stank, så att jag undrade huru någon man kunde bli vid liv, och ändå frågade ingen efter rengöring, så att det såg ut, som allt med flit befordrades till undergång.”

I november nådde till slut den återstående styrkan Stockholm, och soldaterna kunde börja sin marsch hem till Uppland. Karl Ekholm kom hem till sitt Ekeby, och man kan tänka att lyckan blev stor där hemma. Ett svårt jobb återstod dock för många av återvändarna: att underrätta soldatfamiljen i granntorpet om hemfärden och om kamraten som aldrig skulle återvända.

Karl Ekholm tjänstgjorde i det militära i nästan 40 år, vilket är en ovanligt lång tid. Det medförde att han hann med att dra ut i ytterligare ett krig, det Pommerska kriget 1757-1762 mot Preussen. Mer om det senare.

Källor:
Kungl. Upplands regementes historia. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala, 1958.
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Vänge.