Min farmors farfars mormors bror var
Jan Persson, mer känd under sitt smeknamn ”Långbacka-Jan”. Han
föddes den 1 juni 1800 i torpet Långbacken utanför Hov i Rasbo
socken och kom att bli en av Upplands mest kända spelmän och
tonsättare. Han är t.ex. upphovsman till den alltjämt flitigt
spelade Långbacka-Jans polska.
Det sägs att han lärde sig spela
av Näcken, tre torsdagsnätter i rad under en bro vid en bäck.
Långbacka-Jan var både fiolspelman och klarinettist, men särskilt
hans fiolspel hade rykte om en rent övernaturlig makt. Det berättas
att när han en gång spelade på ett bröllop i Alunda, börjar fram
på morgonen bord och stolar att dansa och han kunde omöjligt själv
lägga från sig fiolen, utan andra måste ta den av honom. Inte ens
detta hjälpte emellertid, fiolen spelade alltjämt då den låg på
en säng. Folket i bygden berättar att Långbacka-Jan kunde spela
upp tunga lass uppför den sega Långbacken, han satte sig på lasset
och spelade en sprittande polska. Hästarna fick fart och det gick i
galopp uppför backen. Även Eric Sahlström har berättat om när
Jan spände för en höna framför ett lass, satte sig vid vägen och
spelade för hönan och den drog då lasset uppför backen som om det
varit en fjäder.
Långbacka-Jan flyttade till Uppsala 1830,
bildar familj och börjar mer eller mindre ett nytt liv där han mer
eller mindre upphör med spelandet. Han dör den 23 februari 1880 och
blir alltså nästan 80 år.
Det finns en minnessten över
Långbacka-Jan uppfördes 1993 vid Långtorpet i Rasbo. En bok om
Långbacka-Jan finns också utgiven.
Lästips: ”Långbacka Jan.
Storspelman från Rasbo.” Av Lars Mattsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar