Knut Mineur – koncentrationsläger i Nazityskland

Jag tänkte berätta om en släkting med ett dramatiskt livsöde. Det handlar om Knut Mineur, som jag är släkt med på åtminstone tre sätt. Dels det mest uppenbara släktbandet genom släkten Mineur. Min mormors farfars mor hette ju Maja Greta Mineur. Dessutom är Knuts farfars mormors farfars far Claes Gelotte även min ana på farmors sida. Sedan har vi gemensamma anor genom släkten Sporrong. Bertram Sporrong var räckarmästare vid Hargs bruk, och hans dotter Katarina gifte sig med en Pierre Mineur som är Knuts ana på det raka fädernet, medan Katarinas bror Karl är min ana på mormors sida.

Knut Mineur föddes 1905 i Gävle. Knuts mor dog i tuberkulos när han endast var 2 år gammal, och han placerades kort därefter i fosterhem i Finnböle i Hedesunda socken. Han behandlades inte särskilt väl av sin styvfar, och vid 14 års ålder beslöt han sig för att rymma, och sökte då upp sin ursprungliga familj.

Gävle var på den här tiden en stor sjöfartsstad, och Knut blev sjöman och tog jobb på olika båtar. Samtidigt med sjömanslivet engagerade han sig starkt för sjöfolks- och hamnarbetarnas villkor. Vid en vistelse i Hamburg 1934 blev Knut arresterad av Gestapo, anklagad för att ha spridit politisk propaganda. Efter en skenrättegång med planterade ”bevis” ansågs han skyldig till högförräderi mot sitt nekande och dömdes till sex år i koncentrationsläger. All den psykiska och fysiska tortyr som detta innebar tänker jag inte beskriva i detalj här, men det är en omskakande läsning att ta del av.

Det är oklart exakt vilka ansträngningar som den svenska staten gjorde för att få Knut fri. Han släpptes till slut i mars 1938 efter tre och ett halvt år i nazistisk fångenskap. De främsta faktorerna som ledde till frigivningen är förmodligen dels det faktum att han var svensk medborgare och att tyskarna ville inte stöta sig med Sverige i onödan, dels en anstaltsläkare vid koncentrationslägret som visade viss humanitet.

På hemmaplan bildades under fångenskapen Jansson-Mineur-kommittén i syfte att försöka få Erik Jansson och Knut Mineur frigivna, båda dömda till liknande brott. Kommittén försökte även få till stånd en svensk bojkott av de olympiska spelen i Berlin 1936, vilket man som bekant misslyckades med.

Det mest upprörande i sammanhanget är kanske på det sätt Knut Mineur behandlades efter sitt frigivande och sin ankomst hem till Sverige, åtminstone fram till krigets vändpunkt vid tyskarnas nederlag i Stalingrad. Efter 3 ½ år i koncentrationsläger och därmed märkt för livet både fysiskt och psykiskt betraktas han som en säkerhetsrisk och får inte den minsta hjälp av staten, snarare tvärtom. Rent tragikomiskt blir det när skattemyndigheten bötfäller honom med hela lönekuvertet för att inte ha lämnat in självdeklaration för fyra år. Efter att ha förklarat att han satt i nazistiskt koncentrationsläger under de åren blir svaret ”Ja, men det är en sak som inte angår oss". Det krävdes advokathjälp för att få böterna avskrivna.

Självklart är det lätt att vara efterklok. Sverige såg ju helt annorlunda ut vid den här tiden jämfört med idag. Det förelåg t.ex. en massiv kommunistskräck i vårt land under många decennier.

Läs gärna boken jag tipsar om nedan. Det ger en skakande inblick i nazismens illdåd, något som aldrig får glömmas. Sedan får man ta den öppet marxist-leninistiska Knut Mineurs politiska åsikter som man vill.

Litteratur:
Mineur, Knut: Tukthus. En proletärs minnen. Gidlunds förlag 1970.