Annandag jul - den stora bröllopsdagen

Jag upptäckte rätt tidigt i min forskning att oväntat många bröllop ägde rum mellan jul och nyår. Var det en tillfällighet bara i min släkt? Nej, inte alls, visade det sig när jag letade vidare. En vigsel kunde naturligtvis äga rum när som helst under året (utom under fastan), men för bönder var det populärt att gifta sig mellan jul och nyår, och annandag jul var den populäraste dagen. Anledningen var ekonomisk och praktisk: julen var den festligaste högtiden, med mycket mat och många sociala evenemang – ett bröllop behövde alltså knappt kosta något extra, och familj och släkt var ju redan samlade. Ett riktigt bondbröllop pågick gärna en hel vecka, med olika upptåg varje dag, men många präster försökte få sina sockenbor att begränsa sig till maximalt tre dagar.

Några exempel på vigslar ur mina anteckningar, bara för att bevisa att jag inte är helt ute och cyklar:

Morfars mormors föräldrar Per Ersson och Greta Stina Andersdotter, annandag jul 1867 i Tierp.

Farmors morfars föräldrar Karl Fredrik Andersson och Johanna Larsdotter, annandag jul 1864 i Österlövsta.

Farfars mors föräldrar Erik Andersson och Eva Kajsa Forslund, annandag jul 1859 i Tierp.

Morfars farmors fars föräldrar Jan Ersson Kran och Cathrina Charlotta Gillström, annandag jul 1826 i Tolfta.

Mormors farmors mormors mormors föräldrar Mårten Henning och Margareta Tussinsdotter Bovin, annandag jul 1710 i Forsmark.

 

Arbetare i 1880-talets Uppsala

Jag tänkte spinna vidare på släkten Ullström. Beata Ullströms och maken Mårten Mårtenssons äldste son Johan Gustaf Andersson, min mormors morfars far, föddes 1832 i Nyvla, strax utanför Uppsala stad på vägen mot Börje. Efter att ha flyttat runt och tjänstgjort vid många olika ställen, bl.a. Länna bruk, flyttar han och hans familj till Uppsala 1878.

Familjen består då förutom Johan av hustrun Johanna Persdotter och två söner födda 1871 och 1874. Johanna dör 1879, 46 år gammal, i tyfoidfeber. De bor då på Svartbäcksgatan 71, eller tillika Norrtullsgatan 31. Norrtullsgatan var fram till ca år 1890 namnet på Svartbäcksgatans sträckning från Svartbäckstullen (vid korsningen med Skolgatan) och norrut. Familjen bor enligt husförhörslängderna på gård nr 2 i kvarteret Signe, som enligt stadskartan från 1884 är precis där pizzeria Etna ligger idag, i kvarteret norr om Statoil- och OK-mackarna. På den här tiden var det här ganska fattiga arbetarkvarter i Uppsalas utkant. Extra intressant för min del blir det av det faktum att jag själv bodde nästan exakt här (adress Repslagargatan) 100 år senare.

Johan gifter om sig med Maria Vilhelmina Eld 1886, då även parets dotter Hulda Vilhelmina föds. Maria dör 1889, endast 24 år gammal i lunginflammation. Hulda flyttar 1895 till mosterns familj i Hökhuvud, mellan Gimo och Östhammar, när hon är nio år. Förmodligen kommer man överens om att hon skulle ha det bättre ute på landet. Hon dör dock 1903, 11 dagar innan sin 17-årsdag, i lungsot (tuberkulos). Johan har då redan gått bort, i juli 1898, nästan på dagen 99 år innan jag flyttar från samma ställe.

Det står i alla tillgängliga dokument att Johan är ”arbetare”. Det skulle vara intressant att veta mer exakt vad han arbetade med. Kanske lite av varje, kanske på något av stadens tegelbruk. Den lerhaltiga jorden gjorde att Uppsala blev ett centrum för tegelindustrin. År 1861 fanns fyra tegelbruk i Uppsala som tillsammans sysselsatte 159 tegelbruksarbetare. Kanske jobbade Johan på det från hemmet närbelägna Fyrisvalls tegelbruk, grundat 1850, i kvarteret Edda.

Sonen Per (fullständigt dopnamn Anders Petter) flyttar ut på landet som 17-åring för att försörja sig, tvärtom mot de flesta flyttströmmar den här tiden. 1880 var folkmängden i Uppsala stad ca 15000, en tredubbling jämfört med 1840 och en fördubbling jämfört med 1860. Det är först på senare delen av 1800-talet som jag i min släkt har lagt märke till att man börjar flytta längre sträckor, från norra Uppland framför allt till Uppsala eller Gävle, medan man längre söderut tar sig till Uppsala eller Stockholm. Industrialiseringen i slutet av 1800-talet, tillsammans med det faktum att barnaskarorna ute på landsbygden blev allt större när barnadödligheten minskade, gjorde att antalet flyttningar över sockengränserna ökade, och då framför allt till större tätorter.

Men vad hände då med Per Andersson? Jo, han arbetade som dräng i Järsta i Tensta socken ett år innan han kommer till Götby i Tegelsmora 1892. Han tjänstgör som dräng vid komministerbostället och träffar mormors mormor Hulda Jansson. De gifter sig 1896, och senare tar Per över svärfaderns ägor.

Per Andersson och Hulda Jansson med barn och tjänstefolk framför
gården i Götby, Tegelsmora. Förmodligen 1906. Handkolorerat fotografi.

För den som är intresserad av Uppsalas historia kan jag rekommendera en välskriven och intressant blogg: Scribo
Och för den som liksom jag är fascinerad av gamla kartor kan jag tipsa om Uppsala kommuns kartverktyg, där man bl.a. kan studera historiska kartor över staden: http://kartan.uppsala.se

Släktforskningssamarbete

Det kom ett mail tidigare i veckan:
”Tack vare ditt släktträd har jag äntligen hittat föräldrarna till Anna Sofia Ullström, fadern Olof Ullström (1800-1836) och modern Christina Jansdotter (1801-1834). Tidigare visste jag bara att Anna Sofia var ett barnhemsbarn från Stockholm. Hon är min morfars farmor.”

Olof Ullström är äldste sonen till mormors morfars farmors far Hans Olsson Ullström, född 1776 i Malma (se även Slaget vid Svensksund) och Maja Andersdotter, född 1772 i Bälinge.

I och med att Olof inte är en direkt ana till mig, hade jag inte ansträngt mig för att kartlägga hans öden i detalj. Jag visste att han flyttade till Rasbo vid 17 års ålder och sedan dök han upp som giftoman vid systern Beatas vigsel 1832. (Giftoman var alltså den person som beviljade en kvinnas giftermål, och eftersom Beatas far Hans var död sedan 1819 tog äldste brodern den rollen.)

I vigselnotisen står att Olof Ullström var i tjänst vid Skytteholm i Ekerö socken. Av min nyfunne släkting fick jag reda på mer detaljer om Olofs liv. Hans hustru Christina dog 1834. Året efter rymde han från socknen och lämnade sina två döttrar kvar på Ekerö. Den äldsta dottern dog där 7 november 1835. Olof efterlystes och när han hittades tog han värvning i Stockholm stads militärkompani. Det finns omskrivet i Ekerö sockenstämmas protokoll den 24 januari 1836. Efter bara några månader i kompaniet dog han den 14 maj 1836 av nervfeber. Anna Sofia, hans enda efterlevande barn, flyttar 1836 in som fosterbarn i Kimstad i Östergötland.

Oerhört glädjande att det jobb man har lagt ner även kan vara till nytta för andra. Man kan se det som ett sätt att betala tillbaka för den hjälp jag har fått tidigare av mer erfarna släktforskare.

Ekerö sockenstämmas protokoll 24 januari 1836.

Salpetersjudare – krutgubbe och pissegubbe

Morfars farmors mormors syster Kajsa Persdotter från Vallby i Tierp gifter sig 1816 med salpetersjudaren Anders Svanström, som enligt husförhörslängderna är född i Småland. Inte närmare preciserat än så.

Vad gjorde då en salpetersjudare? Till att börja med samlade han in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter (som i det här fallet är detsamma som kaliumnitrat, KNO₃) uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord. Eldvapen laddades på den här tiden med svartkrut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Tidigare hade huvuddelen av det krut som användes inköpts från utlandet, men man såg nu behovet av att storskaligt börja tillverka eget krut i Sverige.

Man hade tidigt uppmärksammat att det bildades salpeter under ladugårdarna. Gustav Vasa, som alltid var klarsynt när det gällde kronans bästa, förklarade att jorden under ladugårdarna tillhörde kronan. Alla bönder tvingades leverera sin ålagda kvot av salpeterjord tillsammans med aska, ved och kol till närmsta sjuderi. Denna skyldighet ersattes 1634 av en salpeterskatt. Kringresande salpetersjudare kom nu istället att själv hämta jorden under böndernas ladugårdar. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”.

Helst skulle de värvade salpetersjudarna vara födda i landsorten där de skulle verka. I annat fall skulle man värva salpetersjudare från Småland. Smålänningarna ansågs vara absolut förstklassiga när det gällde salpetersjudning, vilket kan förklara att det var så viktigt att det står i husförhörsländen att Anders Svanström är från just Småland.

Salpeterskatten ersattes 1804 av en skyldighet för varje mantal att årligen leverera en viss mängd salpeter till staten. Det var då som man ute i socknarna anställde egna salpetersjudare, som stod för tillverkningen. 1830 upphörde salpeterskatten helt.

Salpeter utvanns ur jord blandad med växt- och djuravfall mer eller mindre indränkt med urin och då och då under året skyffla om den så att luften gavs tillträde. Det var viktigt att den inte utsattes för vatten. Efter en 4-5 år hade salpeter bildats med hjälp av salpeterbakterierna. Jorden var då färdig för vidare bearbetning

Salpetersjudarna testade om jorden innehöll salpeter genom att ta lite jord, hälla lite vatten på och sen ta en vattendroppe därifrån på ett knivblad och låta det torka i solen. Om det fanns salpeter i jorden utkristalliserades det och blev vitt på knivbladet. Den sålunda utvalda jorden skyfflades ner i ett mycket stort kar, som var ganska högt placerat. Sedan man hällde i vatten i karet med jorden för att urlaka jorden på salpeter. Lakvattnet tappades ur i botten på det stora karet och ner i ett annat kar. Sen kokades allt lakvatten tills salpetern utkristalliserades. Denna råsalpeter fraktades sedan till krutbruk.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ingen av Anders Svanströms och Kajsa Persdotters söner tar över faderns yrke, som brukligt var annars. Per blir torpare, Anders blir skräddare och minstingen Jan Erik tar värvning, blir soldat och får soldatnamnet Rolig. Måhända var ingen av dem intresserad av att bli en pissegubbe. Eller så var det så enkelt att det redan på hade kommit nya framställningsmetoder för krut, vilket minskade behovet av salpetersjudning av jord.

Källor:
Alir anor nr 3 1998.
Maj Britt Sundin, Föreningen för främjande av forskning i Jämshöjd med omnejd.

DNA i släktforskningen

På senare tid har DNA-testning utvecklats som ett komplement till den traditionella släktforskningen. DNA-tester kan dock på egen hand inte ge någon direkt användbar information, utan ska framför allt användas i kombination med "vanlig" släktforskning. Som naturvetare tycker jag det här området är väldigt intressant och fascinerande.

Nyttan med DNA-släktforskningen ökar också kontinuerligt allt eftersom fler lämnar in sina prov. Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv. Det finns tre typer av DNA som är möjliga att undersöka:

autosomalt DNA-test där man tittar på kromosomparen 1-22 och X-kromosomen, men inte Y-kromosomen. Det kan användas för att fastställa släktskap upp till ca 10 generationer bakåt i tiden. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt.

Y-DNA. Är direkt kopplat till Y-kromosomen och den här biten DNA nedärvs därför enbart från män till sina söner. Den här typen av DNA förändras också väldigt lite över tid och det är därmed möjligt att följa linjen på det raka fädernet i många tusentals år. Man får reda på sin haplogrupp, dvs sin plats på den manliga delen av mänsklighetens släktträd.

mtDNA eller mitokondrie-DNA finns hos alla människor och den här biten DNA ärvs från kvinnor till sina barn. Den här typen av DNA förändras oerhört lite över tid oavsett hur många generationer bakåt man går. Därmed är det möjligt att följa linjen på det raka mödernet bakåt ända till människans ursprung. Mycket tyder på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan. Under antagande av att mutationsfrekvensen varit relativt konstant under årtusendena för det mitokondriska DNA:t, beräknar man att denna Eva levde för ca 150 000 - 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika. Genom det här testet får man reda på vilken haplogrupp på kvinnolinjen man tillhör

Finns det då några risker med att göra ett DNA-test? Först och främst så testas enbart stickprovspunkter i arvsmassan där inga gener finns, och därmed går det inte att koppla resultaten till några sjukdomar. Sedan finns ju alltid risken att man får någon obehaglig överraskning att någon släkting inte är ens biologiska släkting, men det är en risk man får ta, och en sådan nyhet förändrar ju inte de sociala, juridiska och historiska banden.

Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv.

Jag valde att anlita en av de största företagen på marknaden, FamilyTreeDNA, och göra alla tre testerna. När mitt provresultat var klart hittade jag några personer i matchningslistan som jag direkt kunde se hur vi var släkt, bl.a. en annan släktforskare som jag haft viss kontakt med tidigare. Därmed blev de vallonska anorna på mormors sida fastställda, inte enbart genom att följa kyrkböckerna bakåt i tiden utan även genetiskt. En rätt så hisnande tanke, att de vallonska rötterna faktiskt finns kvar i det genetiska materialet.

Ungefär en gång i veckan trillar det in nya matchningar på personer som testat sig, och därmed ökar chanserna hela tiden att hitta kopplingar och komma framåt i sin släktforskning. Ett sådant här test blir extra kraftfullt om ganska nära, redan kända, släktningar också gör ett test, eftersom man då lätt kan identifiera på vilken gren mer avlägsna matchningar hör hemma.

Det finns också en funktion som ger besked om vilken andel av ens autosomala DNA som liknar referensgrupper från olika delar av världen, först på världsdelsnivå, men även uppdelat på Skandinavien, Västeuropa, Östeuropa etc.

Jag tänker inte gå in i detalj på resultaten av mina analyser, men den som är nyfiken får jättegärna kontakta mig så berättar jag mer.

Mer läsning och information:
http://www.familytreedna.com
Genvägar: praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning. Magnus Bäckmark 2013.
Släktforskarnas årsbok 2014 – utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.

Dödsnotiser berättar om livet

Som släktforskare plöjer man igenom kyrkböcker av olika slag. I död- och begravningsböckerna får man reda på när en person avled och när han eller hon begravdes. En del dödsnotiser kan innehålla hela biografier, men oftast är de mer kortfattade. Har man riktig otur kan man ibland få läsa att den döde var "en dräng från Ålfors" och inget mer, inte ens namnet, och det är man ju inte så hjälpt av.

Men vissa präster var pigga på att skriva så mycket som möjligt om den döde, och det uppskattas verkligen så här några hundra år senare. Ett sådant exempel är vissa perioder i död- och begravningsböckerna i Söderfors. Jag tänkte att vi åter skulle stifta bekantskap med kolarna i Ingsån (se Fem generationer kolare och skogvaktare). Anders Andersson föddes 1711 i Ingsån och gifte sig 1736 med Brita Eriksdotter. De fick tre söner. Brita är sjuk i många år, men överlever ändå sin make. Det står i Anders dödsnotis 1765 att han "wårdat och hulpit henne med besynnerlig ömhet". När Brita sedan dör fyra år senare får man veta att hon "warit sjuk 24 år i swullnad och convulsioner". Då känns det bra att maken vårdat henne under den svåra tiden.

Ett annat exempel på när prästen har gjort ett utförligt jobb är när Anders och Britas son Erik Andersson Lundberg (min farfars farmors farfars far) avlider. Det verkar som om han vill vara säker på att komma till rätt ställe efter detta, för i hans dödsnotis står följande att läsa:
"Vid nattvarden annammade hade Pastor den sällsynta tillfridsställelsen att höra honom aflägga en trosbekännelse på en genom egen undersökning och jemförelse mellan Gl. Test. prophetior och det Nyas på Christum inträffade händelser förfärfvad öfvertygelse. Til hans minne förtjenar att hans egne ord anföras. De lydde sålunda: Jag har läst böcker, där man sökt bestrida sanningen af Jesu ankomst i Verlden; Jag företog mig til uplysnings vinnande, att genomgå Gl. Testam. skrifter, och fann, att så väl Ps 22:19 som Esaia 53:4 med följ. verser ej har på någon annän än Christus kunnat lämpas. Härigenom kände jag mig styrkt i min tro, och glad öfver min visshet. Uti denna tro afsomnade han också ofvan nämde dag, sedan han härstädes lefvat uti 60 år."

Källor:
Kyrkböcker i Söderfors

Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Det var inte alltför ovanligt att man gifte om sig i det gamla bondesamhället, då ens partner gått bort alldeles för tidigt. Man var dock tvungen att vänta en viss tid innan man fick gifta om sig. Detta var fastställt i 1686 års kyrkolag. För änkor var detta ett år och för änklingar sex månader. Kvinnans längre sorgetid var bl.a. till för att eventuella faderskapsfrågor skulle kunna avklaras först.
I samband med dödsfall skulle vidare barnen först avvittras, dvs deras arv skulle skiftas från boet innan änkan/änklingen fick gifta om sig. Detta var för att skydda barnen så att inte den nya styvföräldern skulle kunna förstöra arvet.

Mormors mormors morfars morfar Erik Ersson föddes 1739 i Elinge, strax söder om Åkerby bruk i Österlövsta socken. Han fick verkligen prova på det där med sorgetid. Vi tar det från början. 1765 gifter han sig med Gertrud Persdotter från grannbyn Larsbo. De får tre barn innan Gertrud dör 1770, 34 år gammal, i något som i kyrkboken anges som ”håll och stygn”, vilket är detsamma som lunginflammation.

Att klara sig ensam som bonde och änkling med småbarn var väl inte att tänka på. Nästan exakt sex månader senare gifter Erik om sig med den 23 år gamla Anna Matsdotter från Sund utanför Skärplinge, också det i Österlövsta. De får bara tre år tillsammans innan stackars Anna dör i rötfebern 1773.

Återigen nästan på dagen ett halvår senare är det dags för bröllop igen. Den 31 oktober 1773 gifter sig Erik med Maria Jansdotter, som själv hade blivit änka tre år tidigare. Hon har dessutom förlorat två barn från det tidigare äktenskapet. Hennes enda kvarvarande dotter dör några år senare, 8 år gammal, i kopporna. Erik och Maria får fem döttrar mellan åren 1774 och 1784, varav tre dör innan de fyllt fyra år. I februari 1786 dör även Maria, 46 år gammal, i rötfeber.

Kvar i familjen är då sonen Erik från första äktenskapet samt döttrarna Greta och Katarina (den sistnämnda är min mormors mormors morfars mor) från tredje äktenskapet. Erik Ersson behöver återigen en kvinna i hushållet på bondgården och hittar ännu en änka att gifta om sig med, Katarina Ersdotter som också bor i Elinge. Den här gången väntar han hela nio månader efter förra hustruns död innan bröllopet. Erik är vid det här laget 47 år och Katarina är 55, så några fler barn blir det inte. De får åtta år tillsammans innan Katarina dör 1794 i ”obstruktion”, vilket antingen kunde vara förstoppning eller tarmvred, eller något som försvårade andningen.

Erik Ersson blev alltså änkling för fjärde gången, något som kanske inte är unikt i historien, men ändå ganska anmärkningsvärt. Erik dör själv 1802, 63 år gammal, av bråck.

När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare

Järnvägens tillkomst i Sverige kom att förändra både kartor och livet i de orter där den kom att dras. Jag tänker ta upp två för mig närliggande släktrelaterade exempel, Örbyhus och Tierp. Men först måste vi ha lite bakgrund och järnvägshistoria.

I en del europeiska länder byggdes de första järnvägarna redan på 1830-talet, medan man i Sverige tvekade inför kostnaderna. 1855 tillsattes en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av järnvägen. Denna beslutade då att den norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. Det fanns även planer på att dra järnvägen från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle och på så sätt sammanbinda Dannemora gruva med olika järnbruk.

Anledningen till att så inte blev fallet, och att en station istället byggdes i Örbyhus, är mycket Baltzar von Platens förtjänst. Han var son till den kände kanalbyggaren med samma namn, och var vid den tiden greve på Örbyhus gods. Han var även statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet, och hade mycket inflytande vid diskussionerna kring järnvägsdragningen. För att järnvägen skulle komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön, men dåtidens teknik satte stopp för detta. En station kom istället 1874 att hamna där Örbyhus samhälle ligger idag, på gränsen mellan socknarna Vendel och Tegelsmora, där Vendelån är socken­gräns.

Då fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan bortsett från något enstaka hus. Den närmaste bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda. Vendelsidan bestod samtidigt endast av Libbarbo gård. Efter järnvägens tillkomst kom affärsverksamheter igång ganska snart, och 1879 blev Örbyhus tingsort. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag, och Örbyhus hade t.ex. under några decennier en betydande konfektionsindustri.

Så till Tierp. Tierps socken är den till ytvidden största socknen i Uppsala län. Innan järnvägens tid var de största orterna i socknen Ullfors, med sitt bruk, och därnäst Eskesta. Där järnvägen nu skulle gå fram bestod socknen bara av glest befolkade byar. Tierps järnvägsstation kom att ligga på byn Bäggebys ägor, men samhället har senare vuxit till att även inkludera bl.a. byarna Åskarby och Svanby. Efter att järnvägen invigdes växte ett nytt samhälle upp ganska snabbt.

Farfars farbror Klas August Pettersson föddes 1 juni 1877 i Gåvastbo i östra utkanten av Tierps socken, där även min farfar och farfars far föddes. Han hade fem äldre syskon efter att tvillingarna Klas August och Emma Augusta dog i scharlakansfeber nästan exakt ett år innan Klas Augusts födelse. Han jobbar hemma på torpet i Gåvastbo fram till värnplikten 1898, och året efter får han anställning som extra banvakt vid Bäggeby station, som kort därpå döptes om till Tierps järnvägsstation.

1902 flyttar Klas August till Tobo, där han bor och arbetar som ordinarie banvakt fram till 1910.
1910 dyker det upp ett ledigt jobb som ordinarie banvakt i Skämsta, ett par kilometer utanför Tierps municipalsamhälle, åt Uppsalahållet till. 1915 gifter han sig med Betty Amalia Larsson, född i Viksta, och de får sedan tre egna barn och ett adoptivbarn. Klas August avancerar omkring 1915 till att bli banmästare, en tjänst som han behåller åtminstone fram till 1935.
Det var förmodligen inget jobb man blev speciellt rik på, men statens kaka var, åtminstone förr i tiden, liten men säker.
Det är väl möjligt att Klas Augusts intresse för järnvägen väcktes av det faktum att han var uppväxt just i Gåvastbo, som ligger precis vid järnvägen och t.o.m. hade en stationsbyggnad.

Gåvastbo station omkring 1920. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Foto: G. Reimers.



Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att hålla uppsikt över en viss sträcka och hålla den i gott skick, så att den kunde trafikeras. Förutom att bevaka och besiktiga banvallen längs denna sträcka, ingick det även i yrkesrollen att leda underhållet både av spårområdet samt marken runt omkring. Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag. Banvakterna bodde oftast i särskilt uppförda små banvaktsstugor, utstationerade med bara några få kilometers avstånd längs alla större järnvägssträckningar i landet.

Banmästaren hade under sig ett antal banvakter. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning. Vid dessa inspektioner kunde banmästaren också kontrollera att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till "att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier, som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick".
Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. Med tanke på hur underhållet av järnvägsnätet verkar vara beskaffat idag kanske det vore en idé att återinföra det gamla systemet…

Källor:
Sveriges Järnvägsmuseum, Trafikverket.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Tierps socken och Tierps köping, Bengt Ingmar Kilström.
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.
Bygdeforskaren Ingemar Eriksson, Örbyhus rörelsehistoria.
Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening.
Kyrkböcker i Tierp och Tegelsmora.

Bomärken

Bomärken är kända i Sverige sedan många hundra år och omnämns i de gamla medeltida landskapslagarna. De kan ha samma ålder som runorna. Bomärket har använts som ägarmärke och betecknar oftast en enda person. Bomärket har haft en viktig juridisk betydelse eftersom det anger ägaren till det föremål på vilket det sitter inskuret. Det ersätter det för hand skrivna namnet.
Ett exempel från Tierps socken är att en bro i Munga by underhölls av byborna gemensamt. På varje planka i bron fanns ett bomärke inskuret som visade vem som alltså var skyldig att ersätta den, då den var utsliten.

Jag har lyckats hitta bomärket som tillhörde min morfars farfars farfar Olof Jansson, som var bonde i Skogsbo i östra delen av Tierps socken. I samband med nödåren 1845 och 1846 nedtecknades åtskilliga bomärken som underskrifter i en samling borgensförbindelser för lån av spannmål.

Det är alltså det bomärke som Olof märkte upp ägodelar som redskap, smörkärnor och mjölsäckar samt undertecknade dokument med.

Källor:
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.

Fertilitet – släktforskning ur ett feministiskt perspektiv

På senare tid har det kommit larmrapporter från bl.a. Socialstyrelsen om risken med att vänta med barnafödandet. Det varnas t.ex. för att fertiliteten sjunker dramatiskt efter 35-årsåldern. Det har även nyligen startats skattefinansierade projekt för att övertyga kvinnor att skaffa barn ”i tid”.
(Fertiliteten hopblandas för övrigt ofta med fekunditeten, som definieras som den biologiska förmågan att bli gravid och föda barn. Fertiliteten är fekunditeten tillsammans med viljan att få barn.)

I min släktforskning har jag tvärtemot detta fått känslan att barnafödandet snarare avtog först ett tag efter att 40-årsdagen hade passerats. För att kunna påvisa detta gick jag igenom samtliga familjer i rakt nedstigande led och sammanställde antal barn samt kvinnans ålder vid sitt första respektive sista barn. Familjer där den ena eller andra parten har dött under normalt fertil ålder har undantagits, liksom familjer där jag inte är tillräckligt säker på att jag hittat alla barn. Kvar blev 189 familjer. Naturligtvis kommer man inte att hitta några barnlösa familjer i den här statistiken, eftersom jag bara har tittat på rakt nedstigande led, men jag inbillar mig ändå att siffrorna ger en hyfsat bra bild av familjeförhållandena i Sverige från 1600-talets slut och framåt.
Så här blev det:

Antal barn per kvinna: 6,1 st
Medelålder vid första barnet: 24,5 år
Medelålder vid sista barnet: 39,3 år
Medianålder vid första barnet: 25 år
Medianålder vid sista barnet: 40 år
Lägsta ålder vid första barnet: 17 år
Högsta ålder vid sista barnet: 49 år

Medianåldern vid det sist födda barnet är 40 år, dvs hälften av alla anmödrar har fött barn efter 40.
Om man bara tittar på de sju kvinnor som fått sitt första barn vid 32 års ålder eller senare, så har de fått 3-6 barn var.

”Gamla” mödrar är alltså inget nytt, utan den senaste tidens trend verkar snarare vara en återgång till tiden innan 1900-talet. Skillnaden är förstås att man som regel väntar mycket längre innan man skaffar sitt första barn nuförtiden.
Visst är det så att en del par inte kan få barn över huvud taget, men min lilla studie tyder på att det generellt verkar gå alldeles utmärkt att få barn vid relativt hög ålder.

Källor:
SCB (1999) Befolkningsutvecklingen under 250 år – Historisk statistik för Sverige. Demografiska rapporter 1999:2.
Socialstyrelsen - Folkhälsorapport 2009

Farmors far och hans vedermödor

Farmors far Gustav Larsson föddes 1892 i Risby i Viksta socken, cirka tre mil norr om Uppsala, men bodde hela uppväxten i Bockbo, en liten gård vid järnvägen i den allra nordligaste delen av Tensta socken, mellan Skyttorp och Örbyhus. Gustav gifte sig första gången 1 juli 1916 med Johanna Kristina Matsson från Åkra i Vendel. Deras första barn Gunhild Kristina föds i juni 1917, och andra dottern Eva Sofia i juni 1919.

Familjen flyttar 1920 till Tomsarbo i Vendel, och därefter följer en jobbig tid i Gustavs liv. Johanna Kristina drabbas av tuberkulos. Hon föder parets tredje barn 22 juni 1920, som dock avlider samma dag av ”medfödd svaghet”. Johanna Kristina lever bara tre dagar till innan hon också går bort. Dödsorsaken anges till ”tuberkulos i hela kroppen”. Inte nog med det. I maj 1921 avlider också äldsta flickan Gunhild, också hon av tuberkulos. Inom loppet av mindre än ett år förlorar Gustav alltså hustru och två barn.

14 oktober 1922 gifter Gustav Larsson om sig med farmors mor, Anna Andersson från Gundbo i Vendel. Paret får nio barn, varav det första föds den 31 oktober 1923, och därmed fyller 91 år idag. Stort grattis på födelsedagen, farmor!

Tuberkulos (även kallat tbc) är en infektionssjukdom som vanligtvis orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis.
Tuberkulos är den sjukdom som dödat flest människor i historien. I Sverige var dödstalet i tuberkulos som högst under 1875 då fler än vart tionde dödfall orsakats av tuberkulos. Även så sent som på 1930-talet dog 10 000 människor i tuberkulos varje år. 

Så sent som år 1940 drabbades 20 000 svenskar av tbc, och 5000 personer dog. Fram till mitten av 1900-talet var tbc en folksjukdom i Sverige. Att tuberkulos har minskat så drastiskt i Sverige under resten av 1900-talet beror bland annat på det vaccin som framställdes och som började användas kraftigt under 40- och 50-talet, men också beroende på att det framställdes verksamma mediciner samt att välståndet i Sverige har ökat i mycket hög grad.

1975 togs tog vaccinationen bort från det svenska barnvaccinationsprogrammet eftersom smittan är så ovanlig i Sverige idag. Man räknar med att cirka 2 miljarder av jordens befolkning bär på sjukdomen latent. Cirka 9 miljoner insjuknar aktivt varje år och 2 miljoner dör. Värst drabbade regioner idag är framför allt Afrika och stora delar av Asien.

Emigranter

De flesta svenskar har någon i släkten som har emigrerat till Nordamerika. Från slutet av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige och flyttade främst till USA. Resan till Amerika gick med båt över Atlanten. Orsakerna till den omfattande emigrationen var främst överbefolkning och fattigdom i hemlandet, men även svenska statskyrkans dominans och konservatism har angetts som bidragande orsak.

Även jag har stött på amerikafarare bland i min släkt. Flera exempel finns, men jag tänkte ta upp en familj vars levnadsöde jag fått berättat just genom släktforskningen. När jag lade in min mormors farfars brorson i släktträdet på Ancestry, fick jag ett mail av en kvinna i Minneapolis som berättade att det var hennes morfar.

Karl Gustaf Sätterström, kusin till mormors far, föddes 1886 i Lövsta bruk i Österlövsta socken. Hans far Karl Johan var statdräng och senare bruksarbetare vid Lövsta. Familjen flyttar 1899 till Hofors i Gästrikland. Karl Johan och äldste sonen Per försörjer sig som stenarbetare, men förmodligen känner man att det borde gå att få ett bättre liv någon annanstans, för bröderna bestämmer sig för att företa sig den långa resan över till Nordamerika. Per åker först över år 1903, och förmodligen skriver han hem till lillebror att han också borde komma till Amerika, för tre år senare är det Karl Gustafs tur att ta steget över pölen. Han är alltså 20 år vid emigrationen. Den 8 augusti 1906 går avfärden från Göteborg på fartyget Rollo, byggt 1870 speciellt för Göteborgslinjen. Tre dagar senare lämnar man Southampton i England, och den 18 augusti når fartyget New York och immigrantstationen på Ellis Island.

Amerikafararen Rollo, rederi Thomas Wilson Sons & Co.

Framme i USA hamnar Karl Gustaf i Aurora i Illinois, strax utanför Chicago, där han jobbar som snickare vid järnvägen. I Chicago träffar han en annan svenskemigrant, Jenny Eugenia Torslund, som han gifter sig med 1912. Jenny kom till USA 1902, när hon var 11 år, med sina föräldrar och två systrar. Chicago var vid förra sekelskiftet ”Sveriges andra stad”, dvs staden där näst flest svenskar bodde, efter Stockholm.

Såväl Karl Gustaf och Jenny som Jennys föräldrar flyttar till nordvästra delen av South Dakota, där de får en bit land på prärien att bruka. Enligt en lag från år 1862, den s.k. homesteadlagen, kunde mark delas ut gratis åt nybyggare i Mellanvästern. De som inte var amerikanska medborgare förband sig att bli det och de förband sig även att bruka jorden. Efter fem år övergick den fulla äganderätten till jorden till nybyggaren, om denne fullföljt alla villkor.

Torvkakor till husbygge, South Dakota.

De bor där under några år i ett litet enkelt torvhus, halvt om halvt nedgrävt i marken. Denna sorts hus var ganska vanligt för nybyggare i Mellanvästern. Man grävde upp ca 6*4 decimeter stora torvkakor som man staplade på varandra. Omkring 3000 sådana byggstenar gick åt för att bygga ett hus. Man hade enligt homesteadlagen sex månader på sig att bygga ett beboeligt hus, vilket kunde vara nog så tufft utan ordentliga redskap.

Livet var förmodligen tämligen tufft ute på en ödslig prärie, där det enda som växte var ett långt segt gräs, och inga pengar att köpa virke för. Familjen Setterstrom, som de heter nu, lämnade någon gång mellan 1917 och 1920 South Dakota och flyttade till Little Falls i Minnesota, där de slog sig ner som farmare och deras barn växte upp.

Karl Gustaf Sätterström och Jenny Thorslund.

 

Karl Gustafs bror Per återvänder till Sverige, liksom ungefär en femtedel av samtliga emigranter, och tillbringar sina sista år i Österlövsta som träarbetare.

Källor:
Kyrkböcker i Österlövsta.
Passagerarlistor Göteborg-New York.
Wikipedia: Emigrationen från Sverige till Nordamerika.
”About our story”, ett projekt inom Smithsonian’s National Museum of American History.
Special thanks to my 4½^th cousin Pat Kennedy in Minneapolis, Minnesota, USA.

Riksdagsmän

Ståndsriksdagen var en riksdag som tillkom under 1400-talet och existerade fram till 1866 då tvåkammarriksdagen infördes. Riksdagen var då indelad i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Jag har inte hittat ett endaste spår av varken adel, präster eller borgare i släkten, men desto fler bönder. Därför känns det inte mer än rätt att vi representerat den svenska allmogen vid tre tillfällen i den lagstiftande församlingen och tillika Sveriges högsta beslutande organ.

De fyra stånden sammanträdde och röstade var för sig, men sammanhölls av kungen. Deras sammanträden, så kallade riksdagar, varade i början av ståndsriksdagens tid under några veckor och det kunde gå ett eller flera år mellan riksdagarna. Bondeståndet skulle utgöras av en bonde från varje härad. Representationen verkar ha hållit sig omkring 150 bönder vid varje riksdag.

Släktens tre riksdagsmän tog plats i den svenska riksdagen vid olika tillfällen:

1719 års riksdag:
Olof Andersson, danneman från Åkerby i Österlövsta, representerade Lövstads tingslag. Olof är farmors morfars morsmors mormors farfars bror, och jag har berättat om honom tidigare: Sveriges första strejkledare.
Riksdagen beslöt den 23 januari 1719 att välja Ulrika Eleonora till Sveriges drottning. Den 21 februari antogs också en ny regeringsform, där det kungliga enväldet avskaffades. Drottningen kröntes sedan i Uppsala den 17 mars.

1765-66 års riksdag:
Jacob Henning, skattebonde från Östanå, Älvkarleby, representerade Älvkarleby tingslag. Jacob är mormors farmors mormors mormors kusin. Jacob var morfar till den kände spelmannen Byss-Calle, se Byss-Calle.
Vid 1765-66 års riksdag tog mösspartiet över makten från hattarna. Tryckfrihetslagstiftningen infördes. Det är genom 1766 års tryckfrihetsförordning som Sverige än i dag har den unika, grundlagsskyddade offentlighetsprincipen.

1789 års riksdag:
Adrian Persson, häradsdomare från Yvre, Tierp, representerade Tierps och Vendels tingslag samt Norunda härad. Adrian är farfars mormors farmors bror och bror till Johanna Martelleur, se Jakten på Martelleurs grav.
1789 års riksdag handlade mycket om Gustav III:s ryska krig. En ny svensk grundlag, förenings- och säkerhetsakten, infördes som ett tillägg till 1772 års regeringsform och resulterade i ett praktiskt taget totalt kungligt envälde. Akten gav kungen rätt att efter eget gottfinnande förklara krig, sluta fred och ingå pakter med främmande makt utan att detta krävde riksdagens godkännande. Förenings- och säkerhetsakten upphävdes genom 1809 års grundlag.

Källor:
Ludvig Mårtensson: Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710-1800, Stockholm 1937.
Wikipedia: Sveriges riksdags historia.
Nationalencyklopedin: Förenings- och säkerhetsakten.

Soldater, del 4: Malma by och Slaget vid Svensksund

Även Karl Ekholms svärson Olof Malmsten hade det tveksamma nöjet att dra ut i krig. I hans militära papper står antecknat att han varit i Finland 1789 och 1792, och det handlade då inte om någon nöjeskryssning på Ålands hav.

Karl Ekholms dotter Greta gifter sig 1773 med Olof Hansson, son till torparen Hans Persson från Vipängen i Helga Trefaldighets socken söder om Uppsala stad. Olof har året innan blivit antagen vid Upplands regemente, och man kan kanske tänka sig att det är genom den blivande svärfadern Karl Ekholm som Olof hittar sin Greta (eller omvänt). Olof har fått soldatnamnet Malmsten efter sitt soldattorp i Malma. Byn Malma, som till stor del låg där stadsdelen Valsätra nu ligger, har mycket gamla anor. Ett gravfält intill byn visade sig härröra från övergången mellan bronsålder och järnålder, cirka 500-300 f.Kr. I skriftliga källor omtalas byn första gången 1221. Den gamla bytomten och delar av dess bebyggelse finns fortfarande kvar.

Gustav III:s ryska krig utspelades 1788-1790 efter att kungen anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område. Upplands regemente deltog bland annat i det första av slagen vid Svensksund 24 augusti 1789 där 8 officerare och 400 man stupade, sårades eller togs till fånga. Regementet deltog även i det mer kända slaget vid Svensksund 9 juli 1790. Det anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom ett för Sverige fördelaktigt fredsfördrag. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog i slaget betraktas sjöslaget också vara det allra största i Östersjöns historia.



Slaget vid Svensksund.

Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz.

 

Olof Malmsten kom hem från strapatserna i österled, och får sex barn med sin hustru Greta Karlsdotter. Fyra av dessa överlever till vuxen ålder, varav den äldste, Hans Olsson Ullström, är min mormors morfars farmors far.

En som inte hade lyckan att komma hem från samma krig var första maken till farfars mormors mormor Kajsa Matsdotter Åberg. Han hette Jan Larsson Vid, var från Väster-Ensta i Tierps socken och tjänstgjorde liksom Olof Malmsten som soldat i Upplands regemente. Jan Larsson Vid dog i Finland 1789 och efterlämnade hustrun och en ettårig dotter. Förmodligen dör han inte någon hjältemodig död på slagfälten, utan det är troligare att dödsorsaken är fältsjukan – ett samlingsbegrepp för en mängd olika sjukdomar som ofrånkomligen drabbade många soldater under ett fälttåg. Många soldater överlevde strapatser och strider för att istället sluta sina dagar i största misär.

Efter att ha fått ett barn med okänd far gifter Kajsa Matsdotter Åberg om sig med farfars mormors morfar Jonas Forslund, som då har två söner från ett tidigare äktenskap. De får sedan fyra gemensamma döttrar, där den yngsta, Eva Forslund född 1807, är min farfars mormors mor.

Därmed får det räcka med krig och soldater för den här gången. Det är dock inte omöjligt att vi återvänder till det området så småningom.

Källor:
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Helga Trefaldighet och Tierp.
Det medeltida Sverige 1:2, Dahlbäck, Ferm & Rahmqvist.
Malma by och Valsätra. Bebyggelse i södra Bondkyrko socken från bronsålder till 1900-tal, Eva Hjärtner-Holdar och Inga Ullén.

Soldater, del 3: Med papiljotter i håret. Gustav III:s kröning.

1772 var ett dramatiskt år i svensk historia. Gustav III hade utropats till kung 1771, och höll som bäst på att genomföra en stor förändring av det svenska politiska systemet som till slut ledde fram till den statskupp i augusti 1772 som gjorde honom så gott som enväldig.

Den 5 maj 1772 kom en skrivelse från krigskollegium till regementschefen som meddelade att Upplands regemente tillsammans med fyra skvadroner av Livregementet till häst skulle vara närvarande vid kungens förestående kröning den 29 maj.

Farmors mormors mormors farfar hette Per Noachsson, och kallade sig möjligen också för Gelotte, eftersom han var son till hammarsmeden i Söderfors, Noah Gelotte (se Ännu en spelman).
Per bodde vid den här tiden i Bultebo i Tierps socken och tjänstgjorde som soldat. Han hade fått soldatnamnet Forsell. Liksom alla soldater från Tierps, Söderfors, Tegelsmora och Vendels socknar tillhörde Per Livkompaniet inom Upplands regemente, som hade till främsta uppgift att skydda regementschefen. Per var gift med Gertrud Persdotter från Askfall i Tierp, och de hade fyra barn; Brita, Per, Kerstin och Johan. I arkiven från Pers tid som soldat står det bl.a. att läsa "Gustav III kröning".
 

Ute på de officersboställen och soldattorp som ingick i Upplands regemente följde några veckor med febril verksamhet efter att beskedet kommit att de skulle till huvudstaden för kungakröning; munderingar vädrades, vapen putsades och ordningsregler utarbetades. Bultebo rote i Tierp var förmodligen inget undantag. Den 21 maj inmarscherade i Uppsala fem kompanier, däribland livkompaniet, totalt 512 man. Dagen därpå paraderade bataljonen på Uppsala slotts borggård inför landshövdingen, och sedan var det dags för marsch till Stockholm. Första övernattningen blev vid Alsike. Före avmarschen från Rotebro den 25 maj på morgonen verkställdes noggrann puts, och soldaterna fick order att under marschen till Järva ha papiljotter i håret. Vid Järva samlades sedan hela regementet, omkring 810 man.

På morgonen själva kröningsdagen samlades regementet vid Arsenalsgården vid nuvarande Karl XII:s torg. Varje soldat medförde en portion bröd och 16 lösa skott. Kompanicheferna kontrollerade att ingen soldat hade brännvin med sig. Omkring kl 9 satte processionen igång från Slottet. Den 31 maj paraderade Upplands regemente på nytt vid en högtidlig gudstjänst i Riddarholmskyrkan, varefter de marscherade till Barnhusgården, där det bjöds på öl.

Den 3 juni lämnade man Stockholm, och två dagar senare var regementet tillbaka i Uppsala igen. Vid hemkomsten hade soldaterna mycket att berätta för hustru och barn om allt märkvärdigt de sett och upplevt under kröningsdagarna.

Källor:

Kungl. Upplands regementes historia. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala, 1958.
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Tierp.

Ännu en spelman: Wilhelm Gelotte

Farmors mormors mormors farfars far Noah Gelotte föddes den 8 oktober 1701 i Söderfors.
Han var hammarsmed vid Söderfors bruk på 1720-talet. Hans far Klas Gelotte var också smed vid Söderfors och farfadern Klas arbetade även han i smedjan i Söderfors samt i Åkerby. Klas Gelottes far Nicolas Gelotte är född i Vallonien och arbetade vid Åkerby och Lövsta bruk som smältare.

Noah Gelottes bror Per var också hammarsmed i Söderfors. Hans sonsons sonson var Wilhelm Gelotte, en av de förnämsta representanterna för uppländsk folkmusik. Wilhelm Gelotte föddes 1859 i Älvkarleby. Från 1890 till sin död 1950 var han bosatt i Skutskär. Han var utbildad militärmusiker, och spelade framför allt klarinett och fiol. Åtskilliga låtar har Wilhelm Gelotte som upphovsman, som till exempel "Midsommarminnen från Älvkarleby", "Gubb-valsen", "Polska i tre vändningar", "Kyrkbrudpolska" och "Brudmarsch".

Soldater, del 2: Potatiskriget

Fjorton år efter det olyckliga finska fälttåget är det dags för Upplands regemente att dra ut i krig igen. Sommaren 1757 beslöts det att Sverige skulle delta i kriget mot Preussen. Den 1 juli fick chefen för regementet order om att hålla 920 man marschfärdiga för omedelbar transport till Stralsund i Svenska Pommern (i nuvarande nordöstra Tyskland).

Hemma i Ekeby har Karl Ekholm fått tre barn med sin hustru Kerstin. Hon dör olyckligt i lunginflammation i maj 1752. Karl gifter om sig i november samma år med Brita Andersdotter. De har sommaren 1757 hunnit få ett barn, Anders, och förlorat Karl, den yngsta sonen från första äktenskapet, som dör i mässlingen 4 år gammal. Dessutom är nu Brita gravid med nästa barn innan Karl Ekholm blir beordrad att ta sitt pick och pack och bege sig mot samlingsplatsen vid Polacksbacken i Uppsala.

Den 27 juli 1757 ställer regementet upp på torget i Uppsala, iförda vita halsdukar och damasker, med pudrat hår och uppsatta mustascher. Orsaken till att kommenderingen står uppställda på Stora torget är med stor sannolikhet att landshövdingen ger ett avskeds- och lyckönskningstal inför avfärden. På kvällen den 2 augusti tågar man genom Stockholm, och på förmiddagen den 9 augusti avgår fem stycken transportfartyg. En vecka senare var man framme i Svenska Pommern.



Stora torget, Uppsala 27 juli 1757. Bild från Runslingan Nr 2 2005.

Kriget mot Preussen präglades av dåliga förberedelser, usel utrustning och bristfällig samordning. Sammanstötningarna med fientliga styrkor var tämligen få, och istället bestod arbetsuppgifterna av tålamodsprövande och mödosamma uppgifter som att vintertid hugga upp kanaler i isen i det milslånga sundet mellan fastlandet och ön Rügen. Sjukdomar härjade fritt bland trupperna, och skördade många offer. Efter fem långa år slöts äntligen fred med Preussen i maj 1762, en fred som inte medförde någon ändring av gränserna. Några tusen svenska soldater hade mist livet, de allra flesta av sjukdomar i fält, men nu kunde de överlevande ta sig hem igen.

Även farmors farmors farmors farfar Carl Olsson Solberg deltog i kriget, men i Västmanlands regemente, eftersom han bodde i Tärna socken på gränsen mellan Västmanland och Uppland.

Det viktigaste krigsbytet blev ett ganska oväntat sådant: potatis. Mycket tyder på att det var under och efter det Pommerska kriget som potatisen gjorde sitt verkliga uppsving bland allmänheten i Sverige. De indelta soldaterna, av vilka många även var torpare eller bönder, fick smak för knölen och tog med sig hem sättpotatis från Svenska Pommern.

Karl Ekholms dotter Greta, min mormors morfars farmors farmor, som låg i Britas mage när kriget började, föddes annandag jul 1757 och är alltså nästan 5 år innan hon får träffa sin pappa för första gången.

Källor:
Kungl. Upplands regementes historia. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala, 1958.
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Vänge.

Byss-Calle

Den berömde spelmannen Byss-Calle hette enligt dopboken Carl Ersson men benämndes även i många husförhörslängder som Carl Ersson Bössa och i dödboken Carl Ersson Bossard. Han var en legendarisk nyckelharpsspelman med vallonska anor på både sin mors och sin fars sida där de bott i Älvkarleby socken i norra Uppland i flera generationer.

Det är troligt, men inte belagt, att namnet Bössa kommer från vallonsläkten Boussard. Däremot kan man slå fast att hans farmor var av släkten Bonnevier och hans mamma av släkten Henning. Och det var där det började bli intressant för min del, eftersom jag har hittat släkten Henning bland mormors anor (se Dräparen Jean Joes Henin).

Carl Ersson Bössa föddes den 26 april 1783 som bonden Erik Bössas och Katarina Hennings sjunde barn. Hans morfar var Jakob Persson Henning, bonde och riksdagsman i Älvkarleby.
Det innebär att Byss-Calle är min mormors farmors mormors mormors farbrors sondotters son. Okej, lite långt håll kanske, men det är ändå en dokumenterad släkting.

Varje sommar, den tredje söndagen i augusti, arrangeras Byss Calle-stämman vid Gammelgården mittemot kyrkan i Älvkarleby. Det är en av Upplands största spelmansstämmor och flera hundra spelmän och besökare kommer dit varje år.

Byss-Calle jobbade som strömmingsfiskare och pråmroddare. Han rodde järn från Söderfors till hamnen i Skutskär. Däremellan spelade han nyckelharpa och gjorde låtar. En kantor skrev ner noterna så det finns noter kvar från det mesta av hans låtar.

Byss-Calle var berömd för sitt utmärkta spel och anlitades alltid till större tillställningar i socknarna intill. Det kunde vara bröllop, juldanser och större slåtterkalas. Enligt sägnen spelade han bäst när han var lite berusad, och ofta gjorde han då många fina krumelurer i sina polskor, alltid musikaliskt vackra.

Liksom spelmanskollegan Långbacka-Jan i Rasbo (se Långbacka-Jan) finns det många berättelser om Byss-Calles övernaturliga förmåga att inverka på människor och ting. Det berättas att han hade tre nyckelharpor, vilka han brukade ha hängande på väggen. När han skulle på en spelning brukade han gå fram till dem och fråga: "Vilka av er vill ut?", och då "sjöng det" i den harpa som ville bli spelad den kvällen, och den tog han då med sig.

På samma sätt som Långbacka-Jan finns det historier om hur Byss-Calle med sitt spel fick hästar att orka upp med sina lass i branta backen, i Byss-Calles fall handlar det om den branta brobacken vid Carl XIII:s bro i Älvkarleby.

Byss-Calle dog den 9 januari 1847.

Källor:
Lars Erik Larsson: Uppländska Spelmän under 4 århundraden (1980).
Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning. A.N. Zandén.
Kyrkböcker i Älvkarleby.

Soldater, del 1: Strapatser i Finland

Soldater har det funnits gott om i släkten. Hittills har jag hittat 22 stycken, om man bara räknar dem i rakt nedstigande led. Jag har tidigare berättat om de som tjänstgjorde i flottan som båtsmän, men de flesta var soldater i armén.
En av dem var mormors morfars farmors farmors far Karl Johansson Ekholm, som vi träffade förut i hans hem i Ekeby i Vänge: Ekeby by

Nu tänkte jag berätta lite om hans strapatser som soldat. I de militära arkiven står att läsa att han tjänat i både Finland och Pommern och var kommenderad på jakten Karpen i april 1742. Det verkar som att Karl Ekholm passar på att gifta sig med sin Kerstin precis innan han drar iväg mot Finland, eftersom vigseln sker den 11 april 1742.

Hattarnas ryska krig pågick mellan 1741 och 1743. En svensk armé skulle återerövra de områden som förlorats till Ryssland i Stora nordiska kriget.
Sedan hösten 1740 hade 700 man av Upplands regemente legat förlagda i Finland kring kustvägen närmast riksgränsen i Kymmenegårds län. När fientligheterna med ryssarna började ett år senare flyttades regementet till trakterna kring Fredrikshamn, dit den svenska huvudstyrkan samlades.

Under de första månaderna av 1742 dog 48 upplänningar och de begravdes på kyrkogårdarna i grannskapet. Rotarna fick leta fram nya rekryter att sätta i de avlidnas ställe. Dessa fördes över till Finland i maj 1742. De cirka 200 oövade soldaterna anslöt sig till den hårt prövade skaran i Finland i mitten av juni.

1742 års fälttåg var avsett att bli ett nytt kombinerat anfall över gränsen till Ryssland, men krigsplanen misslyckades och man tvingades retirera från Fredrikshamn till Helsingfors. Den 24 augusti kapitulerade armén, på villkor att de svenska soldaterna beväpnade fick överföras till Sverige. Innan återresan utgjordes Upplands regemente av 674 man, av vilka 208 var antecknade som sjuka.

Resan över till hemlandet blev mycket svår. Motvind och höststormar fördröjde överfarten, och på skeppen härjade diverse sjukdomar som dysenteri, diarré, svullnad i ben och hela kroppen. Prosten Tiburtius ger en målande bild av tillståndet på galären ”Stadsvarvet”, ett av regementets skepp: ”Nere i rummet på galären var det horribelt osnyggt. Soldaterna hade rödsoten, så att tågverket, golv och sängar, ja, allt var nedsmutsat med blodig träck, och en gruvlig stank, så att jag undrade huru någon man kunde bli vid liv, och ändå frågade ingen efter rengöring, så att det såg ut, som allt med flit befordrades till undergång.”

I november nådde till slut den återstående styrkan Stockholm, och soldaterna kunde börja sin marsch hem till Uppland. Karl Ekholm kom hem till sitt Ekeby, och man kan tänka att lyckan blev stor där hemma. Ett svårt jobb återstod dock för många av återvändarna: att underrätta soldatfamiljen i granntorpet om hemfärden och om kamraten som aldrig skulle återvända.

Karl Ekholm tjänstgjorde i det militära i nästan 40 år, vilket är en ovanligt lång tid. Det medförde att han hann med att dra ut i ytterligare ett krig, det Pommerska kriget 1757-1762 mot Preussen. Mer om det senare.

Källor:
Kungl. Upplands regementes historia. Utgiven av regementets historiekommitté. Uppsala, 1958.
Generalmönsterrullor.
Kyrkböcker i Vänge.

Släktträd

Man borde väl lägga ut sitt släktträd på en sån här blogg. Problemet är bara att jag inte vill ta med nu levande personer. Jag löste det genom att dela upp släkten på åtta. En avigsida med släktforskningsprogrammet jag har använt för det här syftet är att det konsekvent vägrar att acceptera Tierp som en egen församling, och byter ut det mot Uppsala.

Ni som vill se ett fullständigt släktträd eller delar längre bort än det jag presenterat här får gärna ta kontakt med mig.

 

Farfars sida

Farmors sida

Morfars sida

 

 

Mormors sida

Inte riktigt först

Det fanns faktiskt lite släktforskning gjord på farfars sida innan jag började. Farfars bror Ivar hade gjort ett jättefint jobb med utgångspunkt från deras pappa, alltså min farfars far, Johannes Persson. Det här var innan internets tidsålder, så arbetet var förmodligen betydligt mer tidskrävande för honom. Jag kunde sedan jämföra det jag hittade med Ivars anteckningar och som tur var så stämde allt fantastiskt bra. Det som är lite synd är att bara en generation bort från där hans arbete slutade fanns det vallonsläkter gömda. Deras farfars mormors farmor Anna Persdotters mamma var Johanna Martelleur och deras farmors farmors morfar var Mårten Mårtensson Klou, båda alltså med vallonnamn. Mårten Klou var i och för sig känd, men i anteckningarna står (felaktigt) att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”.

Men vilka var då de första generationerna av släkten Klou som kom till Sverige? (Alternativa stavningar förekom, som de Clou eller du Clou.) På 1600-talet var det främst en kolarsläkt.
De flesta valloner som kom till Sverige var faktiskt inte verksamma som smeder utan hade andra nog så viktiga yrken som kolare, skogshuggare, körare, osv. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. Mycket tyder på att vallonerna förutom att utveckla arbetet i smedjan, även förde in ny teknik inom kolningens område. Förmodligen infördes den effektivare resmilan med vallonerna under 1600-talet, och ersatte den tidigare liggmilan.

Mårten Johansson Klou, Mårten Mårtenssons far, var född 1665 i Söderfors och eldvaktare. Hans farfar Willem du Klo var född i Vallonien, fanns 1630 vid Norrköping, men flyttar kort därefter till Uppland. Mårten Johansson Klous hustru Ingrid Larsdotter drunknade i Ingsjön i november 1709, då sonen Mårten endast var 1½ år. Man kan ana att hon hittades först våren därpå, eftersom hon begravs i maj 1710. Ur dödboken: ”Mårten Janssons Kloos och Johan Johanssons hustrur, Ingrid och Anna hwilka bägge drunknade upp i Ingsjön uti November.”

Mårten Mårtensson Klou går samma öde som sin mor till mötes, då han i mars 1733 drunknar ”på fierden”, dvs i Dalälven. Man kan misstänka att isen på fjärden inte längre bar. Han begravs 18 mars, fem dagar efter sin 25-årsdag. Hans båda döttrar är då 2 och 4 år gamla. Den yngsta av dessa, Ingeborg Mårtensdotter, blir så småningom mor till Brita Stina Åberg som ni kan läsa om här: Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån.

Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Nationalencyklopedin, 2000 (uppslagsord kolning).
Kyrkböcker i Söderfors.

Smittkoppor och rödsot

Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De er fagra ungdom gett.

Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.
Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Vanliga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 % av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.

Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.

Källor:
Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

Gruvarbetarna i Söderskogen

Söderskogen är namnet på en samling små hus, gruvdrängstorp, i Films socken. Söderskogen är beläget på en liten kulle på västra sidan om den numera utdikade Gruvsjön vid Dannemora gruva.

En bit in på 1700-talet kom de första gruvarbetarna till Söderskogen. Det började då bli trångt i gruvsamhället inne i Dannemora, och kanske en av orsakerna var de många krigsfångarna som lär ha bott och arbetat i gruvan. Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora boendes i de slumartade kvarteren runt gruvan. 100 år senare var antalet anställda cirka 400.

De som bosatte sig i Söderskogen fick antagligen timmer till sina stugor av gruvan, men fick förmodligen bygga dem själva. Stugorna var inte stora, omkring 6 x 4 meter. Några av dessa stugor står ännu kvar. Senare byggdes lite större hus med 1 rum och kök, och trots att de hade många barn kunde de även ha mor- eller farföräldrar boende hos sig.
Första gången Söderskogen är upptagen i husförhörslängden är år 1746. Det fanns då cirka 8 hushåll, totalt omkring 20 personer. 1785 hade hushållen ökat till 24 stycken, med omkring 100 personer.

Det var säkert ett slitsamt liv. Först arbeta tungt i gruvan, sedan bryta mark för att få sina täppor och potatisland. Vintertid tog sig arbetare från byn över den isbelagda gruvsjön till gruvan och sommartid via båt, men när isen varken bar eller brast fick man gå den långa vägen runt sjön.
Vägen byggdes inte förrän en bit in på 1900-talet. Av Gruvsjön finns idag bara ett stort dike kvar, den invallades och torrlades 1968.

Den första av mina anor som kom att bo i Söderskogen var mormors mormors mormors morfars farfar Anders Rönn, som arbetade som gruvdräng på 1730- och 40-talet. I husförhörslängden för 1745 står att läsa att Anders läser lite i bok och att han besökte nattvarden vid Mickelsmäss. I kolumnen för förhör står det ”något”, vilket borde innebära att han åtminstone klarade prästens frågor bättre än de gruvdrängskollegor som fick omdömet ”svagt” eller ”enfald”.

Många kvinnor arbetar i gruvan, och mycket tyder på att Anders dotter Brita arbetar som gruvpiga, åtminstone tills hon bildar familj. Brita blir kvar i Söderskogen och gifter sig med en gruvdräng och senare gruvarbetare Anders Danerus från Dannemora socken. Gruvtorpet övertas så småningom av deras äldste son Anders som kallar sig omväxlande Danerus och Danqvist. Tillsammans med gruvarbetardottern Stina Malmsten får de åtta barn, sju flickor och en pojke. Den enda sonen Erik dör i späd ålder, och därför är det inte så konstigt att äldsta dottern Brita Lisas make tar över gården i sin tur. Maken är Simon Wahlberg, ännu en gruvarbetare, men från Knaby i Morkarla socken. Som namnet antyder är den släkten bördig från Valö socken.

Den femte och sista av mina anor i rakt nedstigande led som bor i Söderskogen är den näst äldsta av deras 12 barn, Anna Maja Wahlberg, född 1818. Men åtminstone två av hennes bröder står antecknade som gruvarbetare i husförhörslängden, så stugan fanns säkert kvar i släkten ett tag till.

I Söderskogen föddes 1873 Carl Eldh, som så småningom blev en berömd skulptör.

Brantingmonumentet av Carl Eldh, Norra Bantorget i Stockholm. Bild från Wikipedia.

Källor:

Dannemora Hembygdförenings årsskrift, 1989.
Vallonminnen. Olov Isaksson 1998.
Kyrkböcker i Film, Dannemora, Morkarla och Valö.

Jodå, valloner här också...

Till slut hittade jag det jag hade anat: vallonsläkt även på morfars sida av släkten.

Morfars farfars mormors mor var Lena Douhan, född 1767 och dotter till Julius (Gillis) Douhan som var murare och dagkarl vid Åkerby bruk i Österlövsta. Julius farfar Jacob Douhan arbetade som räckarmästare vid det närbelägna Hillebola bruk.

Men hur gick arbetet till i smedjan? Kortfattat består en vallonugn av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till en långa järnstänger. Enligt vad jag förstått ansågs det vara tämligen förnämligt att vara räckare på ett bruk. Det krävdes med största sannolikhet både kraft och teknik för att utföra arbetet.

Mer om vallonsmide: Vallonsmide - Wiki

Statarsonen som blev tegelbruksägare

Farmors mormors far Erik Olsson föddes 1823 och växte upp på en bondgård i Bro, nära Ullfors, i Tierps socken. Han är näst äldst i en skara på sju barn. Yngsta brodern Lars bor hemma på gården tills han gifter sig och flyttar då till Björkby i Gamla Uppsala socken. Där sliter han som statdräng innan familjen flyttar in till Uppsala.

Lars äldste son Erik föds 1863, precis innan familjen flyttar från Tierp. Men Erik bestämmer sig för att göra något mer av sitt liv. Han får anställning som mekaniker vid Skoglund & Olssons mekaniska verkstad i Gävle, blir senare föreståndare vid ett tegelbruk i Östersund och kommer slutligen något år efter den stora branden till Sundsvall, där han anställs som föreståndare för dåvarande Öquist & Johanssons tegelbruk. Erik fortsätter att gneta och spara tills han år 1897 övertar företaget, startar Högoms ångtegelbruk och allt eftersom bygger ut det till Norrlands största och Sveriges modernaste tegelbruk. Vid det här laget har Erik tagit sig efternamnet Laurent. Högoms tegelbruk kom att bli ett av de största i hela Norrland och drevs till 1960-talet.

Erik Laurent med familj bodde i den så kallade ”Villan”, en ståtlig bostad som låg mittemot rättargården (som fortfarande finns bevarad som minnesmärke) på Selångeråns norra sida. Där bjöds till storslagna middagar och gästerna anlände oftast med egen båt som lade till vid ångbåtsbryggan längs åkanten.


Laurents sågverk vid Selångersån, omkring 1916. Bild från Sundvalls museum.

Erik flyttar 1911 till Sundsvall med sin familj, där han blev invald i stadsfullmäktige och senare även ordförande i drätselkammaren (motsvarande kommunstyrelsen). Ett långt kliv från ungdomens torftiga drängkammare.

Eriks far Lars Olsson bor i Svartbäcken i Uppsala och försörjer sig som arbetskarl fram till 1889 då han också flyttar upp till Selånger tillsammans med hustrun Greta Stina och Eriks två yngsta syskon.

Erik Laurents familjegrav, Sundsvall Gustav Adolfs begravningsplats. Bild från Sundsvalls museum.

Eriks son, Erik Laurent d.y., blev skådespelare och operettsångare. Han studerade vid Stockholms musikkonservatorium och i Dresden och Wiesbaden och medverkade i en rad filmer. Bland annat i Lyckans gullgossar från 1932, där han spelar tennistränaren Richard Gordon. Flertalet grammofoninspelningar med Erik Laurent finns, bl.a. ”Det ordnar sig alltid” från samma film.
Och nog ordnade det sig alltid för statarsonen från Tierp.

 

Filmaffisch för Lyckans gullgossar. Bild från Nordic Posters.

 

Släktkarta

Jag gjorde en karta över de platser där mina anor i rakt nedstigande led föddes. Det blev en överväldigande övervikt för Uppland. För tydlighetens skull presenterar jag tre olika zoomningsnivåer av samma karta.

Röda symboler står för farfars anor, farmors är gula, morfars blå och mormors gröna.

 

 

De "avvikande" platserna är dels förstås Vallonien, men också Sandhult i Västergötland och Evertsberg i Älvdalen, Dalarna.

Verktyg: Google Maps Engine.