måndag 16 februari 2015

En bouppteckning berättar: en ko som heter Gullros

En bouppteckning är en uppteckning av ett bos tillgångar och skulder. Bouppteckningar har sedan 1600-talet upprättats vid dödsfall och vid vissa andra tillfållen då bon delats, t.ex. vid konkurser och äktenskapsskillnader. I 1734 års lag, som trädde i kraft 1736, gavs för första gången en allmän föreskrift att bouppteckningar skulle upprättas efter avlidna och inregistreras hos domstol. Bouppteckningar har dock, särskilt i städerna, upprättats och lämnats in till domstol även innan dess.

En bouppteckning kan, med lite fantasi, ge en bra bild om hur den avlidnes liv har varit. T.ex. listas både husgeråd, verktyg och kläder väldigt noggrant. Har man tur kan man också få upplysningar om arvingar som kanske inte var kända på annat sätt.

Jag hade tänkt ta upp ett exempel. Min mormors mormors mormors morfar Anders Danqvist föddes 1762 i Söderskogen i Films socken, arbetade som gruvarbetare vid Dannemora gruvor, och dör 1813 på samma ställe som han föddes.

I hans bouppteckning listas med stor detalj allt som fanns i hemmet vid den tidpunkten. Bl.a. får men reda på hur inredningen såg ut. Kanske inte så stor skillnad mot hur hemmen ser ut 200 år senare, förutom att spottlådan har avskaffats på de flesta håll.

1 par vävstolar
3 st kistor
1 såffa
1 st skrin
1 st nytt skåp, omålat
1 st litet skåp, målat
4 st karmstolar
2 st karmstolar, gamla
2 st bord
1 st wägguhr af jern
2 st små speglar en sämre
2 st taflår
1 st spåttlåda

Allt husgeråd räknas upp, och det omfattar porslinstallrikar, stenfat, brännvinsglas och mycket mer. Verktyg fanns det förstås gott om, vilket väl var en nödvändighet för att klara livet på gården. Bl.a. räknas det upp en stor mängd olika hyvlar, huggborrar, hovtänger och spett. Tumstock och hyvelbänk finns också för snickeriarbeten. Läsa kunde man säkert i hemmet, eftersom det räknas upp följande böcker:
1 st bibel
1 st grov psalmbok
1 st lag
6 st böcker af diverse
1 st taskbok


Anders verkar ha blivit lite skumögd på äldre dar, vilket kanske inte är så konstigt efter ett helt liv i gruvan. 2 par glasögon finns nämligen med i bouppteckningen. Här är samtliga poster under rubriken mansgångkläder:
2 par glasögon
2 st rakknivar
1 st tobakspung
1 st blå sortut
1 st svart klädning
2 st jackor, en blå och en randig
3 st västar, en sämre
2 par byxor
2 par snöstrumpor, ett par sämre
1 st skinnpäls
1 st skinnpäls, sämre
1 st grå rock
1 st grå rock, gammal
1 st hatt och mössa
1 st förskinn
6 par strumpor, bättre och sämre
2 par stövlar, ett par gamla
1 par skor
1 par handskar och vantar
1 par fingerhandskar af skinn


Slutligen, under rubriken Kreatur, kommer gårdens djur. De är tre till antalet, nämligen:

1 st ko Gullros
2 st får


Totalt värderas hushållets tillgångar till 83 riksdaler banco. Denna summa år 1813 motsvarar 11191 kronor i 2015 års penningvärde. Dock är hushållets skulder på 97 riksdaler.


Anders Danqvist förekommer ytterligare en gång i rullorna hos Film och Dannemora tingslags häradsrätt. Det är år 1811, då Anders stämmer skräddarlärlingen Per Kjellström från Films kyrkby att betala 18 riksdaler för den ko han inropat på auktion. Kjellström stämmer då i sin tur Danqvist, med påstående att beloppet ska sänkas till 12 riksdaler eftersom kon inte hade varit med kalv, vilket utlovades. Parterna når slutligen en förlikning:

Vid upprop härav infunno sig parterna personligen och fullföljde sina instämda påståenden. Föregav Dannqvist, att enligt vad, vid auktionen för honom anmälts, hade den försålda kon varit med kalv. Denna uppgift anförde Kjellström, hava varit orsaken, varför han budit mera, än han annars skulle gjort, varför han begärde eftergift å auktionssumman. Efter fortsatt tvistande, träffades parterna emellan, den förlikning att Dannqvist å summan eftergiver 3 riksdaler och rättegångskostnader kvittades. Återstoden 15 riksdaler och 4 sh. skulle genast utgivas. Denna överenskommelse blev efter uppläsande erkänd, varför Häradsrätten, aktade för gott densamma fastställa, som avsades.

Jag måste också kommentera namnet Danqvist, eller Dannqvist som det också stavas i några sammanhang. Förmodligen har Anders tagit det för att kunna särskilja sig från andra Anders Andersson som också jobbade i gruvan. Anders far kallade sig på liknande sätt Anders Danerus, antagligen bildat från födelseorten Dannemora. Dessa namn levde tyvärr inte vidare särskilt länge. Anders Danqvist får åtta barn, sju döttrar och en son, och sonen Erik dör endast fem månader gammal. Det var ju endast mannens namn som fördes vidare, oavsett om det var fråga om familjenamn eller patronymikon. I de folkräkningar från åren 1860-1910 som finns sökbara finns bara någon enstaka Dannqvist (vars namn verkar komma från Danmarks socken i Uppland respektive Dannäs i Småland) och en enda Danerus (också den personen från Småland).

 

onsdag 4 februari 2015

Statare

En statare eller statdräng var en gift lantarbetare som ofta helt saknade egna tillgångar förutom sina egna kläder och livsnödvändiga husgeråd. Ordet statdräng kommer ifrån att man fick sin lön i form av olika naturaförmåner från den gård där man arbetade, s.k. stat. Lönen, ”staten”, kunde utbetalas i form av ett enkelt boende, mjöl, mjölk, ved och andra saker som behövdes för att kunna klara av att leva.

Bakgrunden till statarsystemet ligger i den stora befolkningsökningen mellan 1750 och 1850, då landets folkmängd mer än fördubblades. Ökningen skedde huvudsakligen bland landsbygdens egendomslösa – torpare, backstugusittare och tjänstefolk. Klyftorna vidgades mellan dem och de jordägande, något som blev en förutsättning för statarklassens framväxt. Parallellt med detta började det svenska jordbruket att rationaliseras. Det handlade nu om att etablera stora och lönsamma gårdar där driften inte längre var beroende av sporadiska dagsverken från landbönder eller torpare, utan av fast anställd och ständigt tillgänglig arbetskraft under auktoritär ledning.

Det var i landskapen runt Mälaren som statarsystemet utvecklades, och där fick det sin största utbredning. Snart spred det sig till Sydsveriges slättbygder, främst till Västergötland, Östergötland och Skåne. Statarsystemet nådde aldrig Norrland. Under 1800-1945 beräknar man att det fanns 100 000 statare i Sverige. Räknar man med hela familjer så rör det sig om 500 000 människor som levde på stat.

Förhållandena var ofta mycket dåliga, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering sjönk ner mot undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga men fungerade dåligt och innebar en låg bostadsstandard. Statarlängorna var vanligast i södra Sverige – i Mellansverige bodde de flesta statare i en- eller tvåfamiljshus.
Statarlänga i sydvästra Uppland. Bild från Enköpings museum.

Statdrängarna arbetade på kontrakt ett år i taget och många flyttade runt nästan varje år i samma trakt på olika gårdar. Kontrakten löpte från 1 november varje år och den sista veckan i oktober kallades för slankveckan. Det var också under den veckan som många packade sina saker och flyttade till nästa gård i hopp om att få det lite bättre. Det som också ingick i de s.k statarkontrakten var att även hustrun skulle arbeta på gården, ofta i ladugården med mjölkning och annat.

Missnöje med bostaden var den i särklass viktigaste orsaken till att statarfamiljerna så ofta flyttade när det årslånga kontraktet var till ända. En undersökning från 1930-talet som kom till på initiativ av den bekymrade ärkebiskopen Nathan Söderblom visade att mellan 25 och 30 procent av de uppländska statarna valde att bryta upp i slutet av oktober, när slankveckan inföll.
Statsystemet slutliga avskaffande skedde genom en bisats i det jordbruksavtal som undertecknades 12 oktober 1944. Där fastslogs att övergången till kontantlönesystem skulle vara genomförd inom ett år. Vidare byttes lagtextens uråldriga ”husbonde” och ”dräng” ut mot ”arbetsgivare” och ”karl".

Farmors farfars far Karl Larsson föddes 23 april 1830 i Fiskartorp i Faringe socken öster om Uppsala, en plats där hans släkt hade bott i åtminstone sex generationer innan honom. Karl är yngst i en barnaskara på fem pojkar. När han fyllt 16 år blir det till att flytta hemifrån och börja tjäna som dräng. Efter att ha flyttat runt på några platser i Rasbo socken gifter han sig 1857 och står som torpare i några år. Därefter börjar den stora statarflyttkarusellen, där Karl med hustru och tre barn tjänar som statare på 10 orter på 16 år. Totalt under sin livstid kommer Karl Larsson upp i 20 bostadsorter i sex olika socknar: Faringe, Rasbo, Knutby, Almunge, Viksta och Tensta.

De som klarade av det här livet var säkerligen både starka och sega, och det är väl därför man som deras ättling sitter här idag. Karl Larsson blev 82 år och hustrun Lotta Lundmark 87 år.

Litteratur:

Statarna, novellsamling av Ivar Lo-Johansson.
Gadd C-J (2000) Det svenska jordbrukets historia. Den agrara revolutionen. Borås. Natur och Kultur/LTs förlag.
Populär Historia 10/2008: Statarnas hårda liv.

Orterna som Karl Larsson bodde i:

Fiskartorp, Faringe
Österbol, Faringe
Kråkbol, Rasbo
Hov, Rasbo
Lundby, Rasbo
Björkhagen, Rasbo
Storboda, Rasbo
Älvgärde, Rasbo
Järstadal, Rasbo
Tadinge, Almunge
Ekeby, Knutby
Söderby Malmen, Knutby
Rickeby, Knutby
Hovgården, Rasbo
Örby, Rasbo
Hammarby, Rasbo
Grän, Rasbo
Jällsta, Viksta
Risby, Viksta
Bockbo, Tensta