söndag 25 juni 2017

Om fjärdingsmän, del 1

Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök att reda ut begreppet lite grann.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades fjärdingsmannasysslan helt.

Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.

Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.

Två av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.