torsdag 9 november 2017

Vendels järnvägsstation

Det här är ett återskapat inlägg av det från 1 september 2017, som jag råkade radera av misstag.

Det kom ett mail häromdagen från en person som hade läst mitt inlägg om Örbyhus och järnvägens tillkomst i bygden (se När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare). Läsaren hade en uppgift om att hans farfars far var stationsinspektör i Vendel, och undrade om jag visste något mer om var det kunde vara, möjligen Örbyhus? Jag funderade en liten stund, och kom sedan på att jag hade läst någonstans att det faktiskt funnits en station med namnet Vendel, trots att järnvägen bara snuddar socknen en kort sträcka längst i nordost. Och det är just dit vi ska bege oss, till ”andra sidan” Vendelsjön, som den östra sidan ofta benämns.

Om vi backar till 1870-talet då järnvägen mellan Uppsala och Gävle planerades, så var som jag tidigare berättat om ett av förslagen att dra banan över Vendelsjön. Istället drogs järnvägen öster om sjön, och en station anlades ungefär vid den punkt där de tre socknarna Vendel, Tegelsmora och Dannemora möts, snett över sjön från Örbyhus slott och knappt 5 km söder om det som skulle bli Örbyhus samhälle. Denna station kom vid banans invigning 1874 att heta Vendels station. Det sägs att en bred gata röjdes så att greven skulle få fri sikt mellan slottet och järnvägen.
Stationshuset med bostad för stationsföreståndaren kom att uppföras i Tegelsmora, godsmagasinet och båda stickspåren kom att ligga i Vendel, medan stationen förmodligen hade mest nytta för de boende i Dannemora.
Från och med årsskiftet 1899-1900 kom stationen istället att heta Knypplan. Redan 1911 uppsattes det första AGA-blinkljuset i signalen på Knypplans station. Den blev så småningom den blinksignal som varit längst i bruk i hela världen.
Knypplan blev en betydande knutpunkt i trakten under en stor del av 1900-talet eftersom även två länsvägar möts där.
Den 1 juni 1966 stängdes stationen och tillhörande hus revs, utom banvaktsstugan som såldes och flyttades hel (förutom taket) till ett sommarstugeområde utanför Uppsala. Knypplan blev då endast en mötesplats för tågen på den fjärrmanövrerade linjen. I och med att sträckan nu är dubbelspårig har även den funktionen upphört.

Tittar man i husförhörslängderna för Vendels station hittar man att min mailande läsares farfars far Viktor Bergström var stationsinspektör åren 1877-1881, innan han flyttar till Västerås.

Knypplans station. Bild från Vendelkråkan 1977.

I Knypplan har även en av traktens mer kända personligheter bott, nämligen Smultrongärds-Ida.
Hon hette egentligen Ida Gustafsson och föddes 1886 i Stoparbo vid Bergbyåsen i Vendel. Familjen flyttade 1888 till Smultrongärde, där fadern var torpare. Hon var duktig på att hantera dragspel och spelade tillsammans med sin bror Gustaf Gustafsson, ”Skorpstu-Gustaf” på danser och sammankomster. Ida spelade dragspel och Gustaf nyckelharpa. Hon spelade även ibland ihop med den kände riksspelmannen Erik Sahlström och uppteckningar har gjorts av de låtar som hon kunde. Bland dessa finns den kanske mest kända, Polska efter Smultrongärds-Ida:
https://www.youtube.com/watch?v=Fipwlg2xCSc

1925 byggde Ida ett hus i Knypplan som skulle komma att bli Knypplans handel. Hon flyttade även dit samma år och bodde där tillsammans med dottern och modern. Hon drev ingen handel själv utan hyrde ut åt olika handlare.
Hon avled 1962 vid Knypplan.

Men vad har allt det här att göra med min egen släkt? Jo, Viktor Bergströms efterträdare som stationsföreståndare i Vendel/Knypplan (det är föralldel ett par stycken emellan) åren 1890-1916 är Karl Johan Hedberg. Hans hustru Kristina Matilda Eriksson var född 1841 i Andersbo i Films socken, och hennes mormor var Anna Malmsten, född 1768 i Film. Namnet Malmsten har förekommit flitigt här i bloggen, och jo, Anna Malmsten är kusin med min mormors mormors mormors mormor Stina Malmsten i Söderskogen (se
Gruvarbetarna i Söderskogen).

Källor:
Vendelkråkan 1977, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Järnvägstationen Vendel av Martin Mattsson.
Vendelkråkan 1987, Vendels hembygdsförenings årsskrift: Smultrongärds-Ida av Ingemar Eriksson.
Husförhörslängder i Tegelsmora: AI/18, AI/19, AI/20 och AI/21.
Banvakt.se: Knypplan.

Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp

Farfars mormors morfar Jonas Forslund föddes 1761 Farsbo i Tierp. Hans far var skomakaren och läraren Jon Jonsson och hans mor var soldatdottern Katarina Larsdotter Ströberg. Jonas tjänstgör även han som lärare under några år och flyttar runt i socknen, där man finner honom i Bäcklösen, Hyttan och Korsbo.1785 gifter han sig med Katarina Lindberg. De får tre barn innan Katarina avlider 1797 i gikt, endast 38 år gammal. Jonas står nu ensam med två barn (ett har gått bort i kikhosta), men finner en ny partner i soldatänkan Katarina Matsdotter Åberg, vars tidigare make Jan Larsson Vid dött i kriget mot Ryssland. Katarina tar med sig två barn in i äktenskapet, och tillsammans med Jonas blir det så småningom ytterligare fem barn.

I augusti 1800 omnämns Jonas Forslund i ett sockenstämmoprotokoll i Tierp. Han har då antagits som fjärdingsman i den norra nämnden, men familjen bor vid det tillfället i Fålbäcken, längst ner i den södra delen av socknen, strax söder om Månkarbo. Detta försvårade givetvis hans tjänstgöring. Bara till kyrkan, som ligger mitt i socknen, var det ganska exakt en mil att gå. Han ville som bostad istället hyra en kammare i fattighusbyggnaden vid kyrkan. Men eftersom bostäderna där var upptagna fick han rådet att försöka köpa sig en stuga så skulle han få hjälp att flytta den till lämplig plats i norra nämnden. Efter någon månad återkom han till stämman sedan han fått löfte om att få köpa en stuga. Löftet från stämman infriades på så sätt att han fick tillstånd att själv resa kring i norra nämnden och samla in bidrag för ändamålet. Villkoret var dock att om han avsade sig fjärdingsmannatjänsten så skulle stugan tillfalla hans efterträdare som boställe.

Sex år senare, i juli 1806, omnämns Jonas Forslund igen i rullorna, men den här gången i Svea Hovrätts domstolsprotokoll. Han har nämligen dömts till försummelse i tjänsten då en fånge lyckades rymma då denne stod under Jonas övervakning. I domstolsprotokollet står att läsa att fången var en soldat som hade dömts för andra resan stöld och inbrott samt förfalskning, och skulle avhysas till Älvsborgs fästning för att sona sitt brott. I väntan på transport dit skulle Jonas övervaka fången, men somnade varvid denne flydde genom ett fönster. Jonas dom blev fjorton dagar vatten och bröd på Uppsala Slotts häkte, eftersom han bedömdes för sjuklig för det alternativa spöstraffet, samt att mista sin tjänst som fjärdingsman.

I början av 1807 nämns i sockenstämmoprotokollet att Jonas Forslund med familj beviljats understöd ur fattigkassan. Jonas dör 1809, 48 år gammal. Då är hans yngsta dotter Eva, min farfars mormors mor, endast två år.



Del av Svea Hovrätts protokoll, dom mot Forslund, juli 1806.

söndag 25 juni 2017

Om fjärdingsmän, del 1

Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök att reda ut begreppet lite grann.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades fjärdingsmannasysslan helt.

Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.

Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.

Två av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.

måndag 22 maj 2017

Kyrkvärd - ett ämbete med anor

När jag läser i kyrkböckerna om mina förfäder, är det inte speciellt ovanligt att man förutom bonde även hade en annan titel - kyrkvärd. Men vad gjorde då en sådan?

Kyrkvärdens uppgift var inte att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.

Under medeltiden och några århundraden framåt hade kyrkvärdarna alla de funktioner som numera fördelas på kyrkoråd, kyrkokassa, kyrkvaktare, kyrkogårdsföreståndare, bostadsvärdar och kyrkvärdar.
Kyrkvärdarna hade ofta också en ringa avlöning för sitt arbete.

De kyrkvärdar jag hittat i släkten är följande:

Fm mf ff ff Anders Jonsson. Bonde och kyrkvärd i Årdala i Södermanland fram till sin död 1822.

Mf fm ff ff mf f Mikael Andersson i Försäter i Österlövsta. Kyrkvärd enligt sonens födelsenotis år 1680.

Mm mf ff fm mf Anders Ersson i Slumsta i Skepptuna. Kyrkvärd till sin död 1722.

Mm mf ff mf ff Olof Ersson i Klinta i Börje. Ur dödsnotisen: "1733 begrofs kyrkowärden Olof Ersson i Klinta".

Mm mf mm mm ff Olof Jönsson i Nyby i Stavby. Kyrkvaktare enligt sin dödsnotis 1737.

Mm mm mf ff ff ff f Per Staffansson i Persbylånga i Tegelsmora. Står omnämnd som kyrkvärd i Tegelsmoras kyrkliga räkenskaper åtminstone år 1616, 1617 och 1618. Per Staffansson är alltså 13 generationer bort från mig räknat, och är en av mina mest avlägsna kända anor
.

fredag 3 mars 2017

Det västgötska mysteriet – jakten på fäderneslinjen går vidare

Det var ett tag sedan sist jag skrev här. Under den tiden har ett jubileum passerats; den 19 februari var det 100 år sedan min farfar föddes, en av världens snällaste människor.

Jakten på hans förfäder går dock vidare. På det raka fädernet har det tagit stopp onödigt tidigt, eftersom min farfars farfars far är okänd. Jag har tänkt att med lite pusslande och detektivarbete (och kanske lite tur) ska nog det här gå att lösa i alla fall. Tack vare att två tremänningar till pappa har DNA-testat sig (se
100-årig släktgåta avslöjad), har jag fått ett antal matchningar på FamilyTreeDNA som säkerställt är ifrån min farfars fars sida. Flera av dem har väl utredda släktträd, och överraskande många har släkt nästan uteslutande i Västergötland. Eftersom min släkt övervägande kommer från norra Uppland, kändes det lite udda att upptäcka så mycket västgötar samlade på samma ställe. Misstanken började komma att det kanske är på just farfars farfars sida de kommer in.

En finess med att leta anor på det raka fädernet är att det finns ännu ett verktyg att ta till: Y-DNA, som ju enbart ärvs från far till son. Jag har länge varit ensam på en egen gren på Y-DNA-trädet, inom haplogruppen I-M253. Den som har legat närmast hittills har en uppskattad tid på 2700 år sedan våra grenar möttes. Men så en dag nu i februari kom en Y-matchning med genetic distance på noll, dvs det finns ingen skillnad i mutationer på Y-kromosomen. Detta betyder att vår gemensamma förfader förmodligen finns inom intervallet 300-1200 år, vilket eventuellt skulle göra det möjligt att faktiskt kunna söka efter en gemensam koppling i skriftliga källor. Den unika kvist på Y-trädet som vi befinner oss har fått beteckningen I-Y11887.

Jag tog förstås kontakt med denna matchning och frågade var denna persons fädernelinje härstammade från. Jag visste nästan svaret innan det kom: Västergötland. Faktum är att personen tillhör en stor och aktiv släktförening med väldokumenterad forskning. På fädernet kommer man tillbaka så långt som till 1500-talet.

Det som pågår nu är att företaget Yfull tolkar min matchningspersons data från Y-DNA-testet på djupare nivå genom att analysera STR (short tandem repeats), som är korta sekvenser av DNA (t.ex. TATT) som repeteras. Sannolikheten att två personer har samma antal repeterade sekvenser är väldigt liten, och skillnaden i antalet antas vara proportionellt mot avståndet i släktskap.

Om det skulle visa sig att vår gemensamme förfader föddes för 500 år sedan eller senare, börjar grävandet på allvar. Jag lovar att återkomma med uppdateringar i frågan framöver.