onsdag 13 maj 2020

Bondkyrkosocknen med omnejd

Mormors morfars far Johan Gustaf Andersson har jag nämnt tidigare. Han föddes 1832 i Nyvla strax utanför Uppsala som äldste son till Mårten Mårtensson och Beata Ullström. Nyvla är en liten by vid Librobäcken nära gamla Börjevägen, endast cirka 1,5 km från både industriområdet i Börje Tull och nybyggena i norra Stabby/Luthagen. Librobäcken är en härligt slingrande bäck som rinner genom ett vackert böljande åkerlandskap innan den passerar Börjegatan och senare rinner ut i Fyrisån mellan Bärbyleden och Fyrishov. En av Linnéstigarna (Husbyvandringen) följer Librobäcken en del av sträckan. Man kan t.ex. starta vid Stabby prästgård eller vid Husbyborg, och man behöver inte promenera hela vägen ut till Börje om man inte känner för det.
Nyvla hittas i skrifterna så tidigt som år 1291. Man kan väl tänka sig att det fina läget vid Librobäcken lockade redan då.

Nyvla tillhör Bondkyrkosocknen, som blev till Helga Trefaldighets församling 1947, och är en av de allra nordligaste byarna i socknen. De gårdar och byar i Bondkyrkosocknen som är kända sedan medeltiden (varav några nuförtiden är välbekanta stadsdelar i Uppsala) är Berthåga, Ekeby, Flogsta, Gottsunda, Gränberga, Hammarby, Husby, Håga, Hällby, Lasseby, Malma, Norby, Nyvla, Sunnersta, Ultuna, Vårdsätra och Överby.
Under hela medeltiden hörde Uppsala stad väster om ån kyrkligt till Bondkyrko socken. Därefter började delar av socknen successivt inkorporeras i staden och dess församling. Kartan nedan visar Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet.





Bondkyrkas utbredning under medeltiden och 1500-talet. Observera att en del av Uppsala stad
låg i socknen vid den här tidpunkten. (Ur Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland).

Församlingen har för övrigt den tämligen sällsynta situationen att huvudkyrkan Helga Trefaldighets kyrka ligger utanför dess område (i domkyrkoförsamlingen). I kyrkan vigdes jag och min hustru idag för 14 år sedan. Grattis till oss!

Åter till släkten. Mårten och Beata får förutom Johan Gustaf ytterligare fem barn, varav tre dör tämligen unga: Maria Matilda blir 19 år, Katarina Charlotta 15 och Lars Fredrik bara nio år. Dessförinnan har Beata också gått bort, endast 43 år gammal, i bröstsjukdom. Mårten gifter om sig med Katarina Gustafsdotter, och de får tre söner tillsammans: Vilhelm, Fredrik och Henrik.

Mårten och Beatas näst äldste son Mårten August Andersson född 1835 finner vi som torpare i Kårsta norr om Stockholm innan han flyttar tillbaka till Uppsala med hustrun Karolina och deras fosterdotter Karin Elisabet. De bor först i kvarteret Finn i Svartbäcken. Från 1890 och fram till sin död 1912 bor Mårten August i kvarteret Sigrun i Luthagen (där Luthagens livs ligger idag), där han arbetar som gårdskarl.
Miljön såg då lite annorlunda ut än idag. Här är en bild från 1908:


Odensgatan/Sysslomansgatan, Uppsala, 1908. Fotograf: Alfred Dahlgren. Bild från Upplandsmuseet.

Henrik Andersson född 1859 blir sedermera kakelugnsmakare i Oxelösund. Tillsammans med hustrun Emma Gustava får de två döttrar med de oerhört tjusiga namnen Hildur Emerentia och Helga Henrietta. Hildur Emerentia Andersson gifter sig med en annan kakelugnsmakare, Edvin Nilsson, som startar egen firma i Nyköping tillsammans med sonen Harry. Edvin blir senare invald i stadsfullmäktige i Nyköping och rådman vid rådhusrätten. Edvin Nilssons handelsgård och gamla kontor finns bevarade vid korsningen Västra Kvarngatan/Slottsgatan i Nyköping och kallas fortfarande ”Rådman Nilssons gård”.

Gårdsinteriör Slottsgatan 19, Nyköping. Rådman Nilssons gård. Edvin Nilsson själv står på sin gård 1962. Fotograf: Dan Samuelsson. Bild från Nyköpings kommuns bildarkiv. 

Vilhelm Andersson född 1852 gifter sig med Anna Lovisa Eklund från Ramsta. De får fyra döttrar och bor åren 1876-1896 i Carlsberg vid Stadsskogen i Uppsala.
Carlsberg låg i Carlshage i stadsskogens sydöstra utkant, precis söder om där BMC ligger idag. Carlshage är för övrigt ett namn som nu återanvänds till en nyanlagd park när stadsdelen Rosendal byggs ut kraftigt. Carlsberg låg precis innanför Domkyrkoförsamlingens sockengräns, i den sydligaste spetsen.


Del av Karta över Uppsala stad 1858. Östra delen av Stadsskogen med omnejd.

På kartan syns i norra kanten av Stadsskogen de båda stugorna Gustavsberg och Lindsberg, vars namn idag återfinns i Gustavsbergsgatan och Lindsbergsgatan som ligger ganska exakt där respektive stuga en gång stod, i den del av Eriksberg som har kommit att kallas Sommarro efter det kafé som revs i slutet av 1940-talet.
Stadsdelsnamnet Eriksberg avsåg ursprungligen en stuga som stod i närheten av Gustavsberg och Lindsberg. Det ursprungliga Eriksberg som växte fram däromkring från 1920- och 1930-talen och framåt låg i Domkyrkosocknen, eftersom gränsen går mellan nuvarande Lindsbergsgatan och Gråbergsvägen. I takt med att staden expanderat västerut har det som vi idag vanligen menar med Eriksberg hamnat helt och hållet på Bondkyrkosidan och i Helga Trefaldighets församling.

Vilhelm står under tiden i Carlsberg som arbetare i husförhörslängd och församlingsbok. År 1900 får han jobb som gruvarbetare vid Ramhälls gruvor och familjen flyttar dit. Se mer om Ramhäll i Ramhälls gruvor.
Vilhelm jobbar i gruvan till sin död 1914. Dödsorsaken anges som benmärgsinflammation i käken, vilket jag tror även drabbade Gustav Vasa.
Dottern Emma Eleonora flyttar inte med till Ramhäll, utan hamnar istället i Balingsta, där hon är småskollärarinna mellan 1900 och 1909.



Källor:
Det medeltida Sverige, volym 1:2 Tiundaland
Mats Wahlberg: Uppsalas gatunamn
Karta över Uppsala stad 1858 upprättad av Gustaf Ljunggren

lördag 14 mars 2020

Fader inte längre okänd?


Fader okänd. När man ser denna korta mening i födelseböcker och husförhörslängder vet man att det sannolikt ligger en hel del vånda, tårar och ve bakom den händelsen. För en släktforskare innebär det också lite ve och förbannelse, eftersom forskningen tar stopp och ett helt släktled går förlorat.

I mitt släktträd finns det några luckor på grund av okänd far. En av dessa luckor är på farfars sida. Farfars mormors mor var Eva Forslund, född 1807 i Eskesta, som ligger ungefär 2 km sydost om Tierps kyrka. Hon var yngsta barn till den olycksalige fjärdingsmannen Jonas Forslund (se Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp) och Kajsa Matsdotter Åberg. Eva gör i sin ungdom som så många andra, hon tjänar som piga på några ställen runt om i trakten. I november 1834 flyttar Eva till Söderfors och är piga hos en hammarsmed vid bruket, Lars Hök, och hans familj. Ett år senare är hon tillbaka i Eskesta och anledningen att hon flyttar hem igen visar sig senare i födelseboken: hon har blivit med barn. Den 5 januari 1836 föder hon dottern (och tillika min farfars mormor) Eva Cajsa som står som oäkta och utan angiven far.

Från och med 1810 var det inte längre straffbart att föda oäkta barn, åtminstone inte de två första barnen. Däremot var det straffbart att föda ett tredje oäkta barn. Ändå betalade Eva en bot till församlingen efter kyrktagningen, som skulle ske tidigast sex veckor efter födseln. I kyrkoräkenskaperna för Tierps socken står att läsa att den 19 februari 1836 betalade pigan Eva Forslund i Eskesta 32 skilling i böter för lönskaläge. Inte heller här står någon far angiven, så denne klarade sig helt utan både ansvar och straff.  Eva Forslund gifter sig 1840 med Jan Oskar Jansson. De kommer att bo kvar i Eskesta och får fyra barn tillsammans.

Men vem var då Eva Cajsas far? Hon har blivit till under Evas tid som piga i Söderfors. Det skulle ju kunna vara i princip vem som helst som hon träffat i Söderfors, men vanligast i såna här fall var nog ändå att den ”skyldige” var någon i samma hus. Eva var piga hos Lars Hök som var hammarsmed vid Söderfors bruk och gift med Anna Maria Hellman. De hade åtta barn, varav den yngsta föddes i mars 1836. Anna Maria och parets näst yngsta barn dör båda i rötfeber i februari 1838. Lars gifter om sig med den dåvarande pigan Maria Andersdotter och familjen flyttar kort därefter till Älvkarleby och Öns bruk. Lars jobbar där några år innan flytten går till Kilafors bruk i Hälsingland. Där kommer de flesta av barnen att växa upp och bilda egna familjer.

Det hade ju varit trevligt att hitta DNA-bevis för att ”fälla” den okände fadern. Jag hade ännu inte kunna knyta något till just den här grenen av släktträdet, när jag häromdagen ännu en gång tittade på pappas matchningar på FamilyTreeDNA. Eftersom ett av pappas kusinbarn på farfars sida också har testat sig där finns möjligheten att sortera upp matchningarna så jag endast ser de på farfars sida genom funktionen ”In Common With”. Pappas tredje närmaste matchning av dessa hade nu utvidgat sitt släktträd till att omfatta fyra kompletta generationer. Anorna kom uteslutande från Hälsingland på samtliga grenar. Förutom matchningens farmors mormor som hette Greta Lovisa Höök och var född i 1830 i ”Söderfors/Tierp/Älvkarleby”, som det stod angivet. Denna Greta Lovisa är densamma som hammarsmed Lars Höks dotter som föddes 28 maj 1830 i Söderfors, knappa sex år innan Eva Cajsa Forslund föddes i Eskesta. Om dessa två skulle vara halvsyskon med gemensam far skulle det innebära att pappa vore fyrmänning med matchningens pappa eller "third cousins once removed" med matchningen, vilket stämmer bra med det uppskattade släktskapet på FamilyTreeDNA.

Detta är naturligtvis inget bevis för att Lars Hök är min biologiska farfars mormors far, men han är i mina ögon skäligen misstänkt. Jag kommer nu att försöka kartlägga hans ättlingar för att om möjligt hitta fler DNA-bevis.

lördag 29 februari 2020

I fäders (och mödrars) spår


Så här i vasaloppstider passar det väl bra att redovisa en ur geografisk synvinkel udda gren av släktträdet. Går man tillbaka sju generationer består mina anor av cirka 95% födda i Uppland kryddat med några procent sörmlänningar på farmors sida. Ytterligare några generationer bort kommer det vallonska inslaget in samt en gren till Västergötland. Men det finns faktiskt anor en bit norrut också. Mormors farmors farmors mor Stina Persdotter föddes 1761 i Vallby i Tierps socken. Stina tjänar som piga på några ställen runt om i socknen (Djupa, Eskesta, Vida och Väster-Ensta) innan hon flyttar hem till familjen i Vallby igen 1791, förmodligen för att hon blivit med barn. Den 13 september 1791 föds dottern Lena, eller Helena som det står i födelsenotisen men ingen annanstans. I notisen står också ”fadren föregafs sold Jonas Trygg fr Väsby”.

Stinas föräldrar dör i september 1790 respektive januari 1792, och hon kommer att bo hos brodern Per Persson i Vallby tillsammans med sin dotter fram till 1806. Annandag jul 1806 gifter hon sig med Per Jansson, som också bor i Vallby och har blivit änkling ett år tidigare. Stina och Per får inga egna barn. Dottern Lena träffar så småningom Erik Persson från Gåvastbo. Erik flyttar till Vallby och paret tar över gården. Lena Jonsdotter och Erik Persson är alltså min mormors farmors fars föräldrar. Om man åker norrut på nya E4:an så är Vallby byn som ligger på höger sida när man kommer ut på den vidsträckta slätten innan Tämnarån och sedan avfarten till Tierp.

Men det var ju norrut vi skulle. Det faktum att Lenas fars namn står nämnt i hennes födelsenotis och att hon kallas Jonsdotter hela sitt liv får väl antas bekräfta att Jonas Trygg är hennes biologiske far, även om Lena aldrig nämns i hans uppgifter. Jonas Jonsson Trygg föddes 24 juni 1766 i Evertsberg i Älvdalens socken. Hans föräldrar var Ketti Jan Mattsson och Marit Persdotter. Släkten verkar ha bott i Evertsberg i åtskilliga generationer. Namnet ”Ketti” eller ”Kettis” som det ibland skrivs är ett gårdsnamn eller tillnamn, som är vanligt i Dalarna. Namnet Ketti finns belagt i ganska många generationer bakåt. En källa anger att Jonas Jonsson Tryggs farfars farfars farfar hette Ketti Mats Jonsson och levde 1570-1643 i Evertsberg, men det har jag inte fått bekräftat.

Men hur hamnar Jonas i Tierp? Den frågan är svår att få något svar på. Modern Marit dör hastigt på Kristi Himmelfärdsdagen 1771 då Jonas (eller Jon som han kallats hittills) ännu inte är fem år fyllda. Fadern Mats blir ensam med fyra barn; Anna, Erik, Per och Jonas, varav den äldsta sonen Erik står i husförhörslängderna som ”Impos mentis”, vilket är latin och betyder ungefär ”icke tillräknelig”, vad det nu innebär. Kanske någon form av intellektuell funktionsnedsättning, som vi förmodligen skulle uttrycka oss idag. I anteckningarna om Per står senare att har ”fallande sot”, antagligen det vi nuförtiden benämner epilepsi. Man får intrycket att det här är en familj som inte fått allting gratis här i livet.

Väl i Tierp försörjer fadern Jan Matsson sig som laggare, dvs med tillverkning av tunnor. Jan gifter sig med den 16 år yngre Anna Matsdotter Broberg och får tre barn med henne.
De äldre barnen tjänstgör som drängar respektive piga, mestadels i Norr och Söder Munga.
Jonas blir 1789 antagen som soldat i Livkompaniet vid Upplands regemente, då hans företrädare i Väsby rote Erik Persson Trygg omkommit i Lovisa i Finland samband med Gustav III:s ryska krig. I generalmönsterrullan står att Jonas är dalkarl och 5 5½ fot lång, vilket motsvarar cirka 166 cm. Jonas övertar, som brukligt är, företrädarens soldatnamn Trygg trots att de inte är släkt. Han får (eller möjligen begär) avsked från det militära 1794. Det är alltså under den här perioden som soldat i Väsby Jonas träffar Stina Persdotter som då är piga i grannbyn. Han flyttar sedan till Finnerånger i Västlands socken och bildar familj med skräddardottern Brita Ersdotter Ekenberg som är från trakten. De får sex barn.

Berättelsen om älvdalingarna som kom till Uppland är som synes varken glamorös eller särskilt dramatisk, men det var så livet såg ut för de flesta i Sverige för dryga 200 år sedan.

fredag 29 november 2019

Ännu mer från domböckerna: Olovlig brännvinstillverkning i Yvre


Farfars farfars mormors farmors mor Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken har nämnts vid ett par tillfällen tidigare här i bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt 1707 för att ha förolämpat en granne.

Den här gången förflyttar vi oss 33 år framåt i tiden, till år 1740. Missväxt i Sverige hade lett till en rad nödår. Den lilla mängd säd man lyckades skörda gick till stor del till brännvin istället för till bröd och spannmålspriset sköt i höjden. Till följd av detta blev all brännvinsbränning förbjuden. De hembränningsapparater som hittades skulle förseglas. Johanna Martelleurs dotter (och min ana) Anna Persdotter har gift sig med Mickel Ersson och bildat familj i Kastebo en bit söder om Yvre. I domboken hittar vi just Mickel, som tillsammans med sin far Erik Mickelsson står anklagade för att ha låtit bli att försegla sina brännvinspannor. Mickel försöker förklara att han pantsatt sin panna hos sin svåger, Annas systers man Johan Boivie.

Så flyttar vi fram till 1758. Åter råder spannmålsbrist i Sverige och regeringen utärdar ånyo ett förbud mot brännvinsbränning. Johannas make klensmeden Per Andersson Wretman har gått bort annandag jul året innan, och det är äldste sonen tolvmannen (och senare riksdagsmannen) Adrian Persson som har tagit över gården i Yvre. Den här gången återfinns både intriger och tjuv- och rackarspel i domboksprotokollet. Det är före detta kronolänsmannen Gabriel Rosenström med hustrun Magdalena Persdotter står anklagade för brott mot brännvinsförbudet, men allt sker hos Adrian i Yvre. En Magdalena Larsdotter vittnar om hur hon går förbi brygghuset och hör på röster och ljud hur Adrian Persson och hans hustru Christina Eriksdotter håller på med något fuffens där inne. Dagen efter ser hon att lakan eller något liknande hängts för brygghusets fönster. Hon tycker det verkar misstänkt och uppmanar sin svåger, fjärdingsmannen Erik Andersson, att undersöka saken, men han vägrar. Det verkar som att Magdalena sedan kommer på och konfronterar Adrian med fru i hembränningstagen. Det är bl.a. nån kopparmojäng som ”står på sidan och rinner”. Hon möts av hårda ord och Adrian med fru nekar sedan till anklagelserna, tydligen med god hjälp från vittnet Pär Larsson som bl.a. säger att han inte sett fru Martelleur (dvs Johanna, Adrians mor och knutpunkt för olagligheterna) tillverka eller försälja brännvin ”ehuru ryktet därom går”.

Så småningom bekänner Johanna att hon tillverkat brännvin och använt mågen Mickel Erssons panna till detta. Gabriel Rosenström med hustru fälls för själva tillverkningen, medan Johanna Martelleur och hennes son Adrian och hans hustru fälls för att tillverkningen rent fysiskt skett på deras gård och att de på olika sätt varit behjälpliga och medskyldiga, bland annat för att de förvarat och undangömt bränningsutrustningen.

Tierps tingslags häradsrätt, Domböcker, SE/ULA/11545/A I/1 (1732-1758), bild 669


torsdag 10 oktober 2019

Mer från domböckerna: Bertil Andersson i Gundbo – den store rättshaveristen


Det handlar om farmors morfars morfars mormors morfars morfar Bertil Andersson från Gundbo, som ligger mellan Hillebola och Åkerby i den sydvästra delen av Österlövsta socken.
Bertil förekommer oväntat ofta i domböckerna och verkar ha levt ett minst sagt händelserikt liv med både många och bittra fiender.

Bertil Anderssons liv i sammandrag:
Född ca 1595, föräldrar är Anders Persson och Brita från Gundbo.
Gift ca 1630 med Gunilla Eriksdotter från Österänge.
1637 Löser ut syskonen från Gundbo när fadern dör.
1642 Stämmer Elingebor: Per Andersson har ridit ner säd för honom och brodern Olof har stulit hö. Båda fälls.
1645 Arv från länsman i Österänge.
1646 Vite satt för förolämpningar. 40 daler ömsesidigt mellan Bertil och Nils i Imundbo om de fortsätter bråka.
1647 Hustrun Gunilla dör.
1647 Stämmer Olof Andersson i Elinge på hö.
1648 Gifter om sig med Katarina Danielsdotter från Valnäs.
1649 Dömd för misshandel. Slagit Anders Tomasson i Hillebola.
1651 Anklagar Olof Andersson i Elinge (igen!) att ha huggit honom med svärd och fått ett blodssår. Olof för böta för detta. Bertil får samtidigt böta för falsk angivelse.
1660 Stämmer Olof Månsson för sår. Olof i Fälandbo har givit honom ett "hullsår" och får böta.
1664 Begär arv i Österänge åt barnen från första kullen.
1665 Säljer sin arvejord i Ändestebo, som han troligen haft arvsrätt på från modern.
1665 Tvistar om hustruns andel i Valnäs och anklagas för tidigare misshandel och överfall av Olof Danielsson i Valnäs.
1665 Får sin kvarndamm vid Åkerbyån sönderhuggen.
1669 Misshandlad och okvädad av Larssons i Österänge och diverse av deras släkt när han försöker hävda sina barns arvsrätt där.
1670 Processar mot Österängebröderna för sina barns arvsrätt på mödernet i Österänge. Här nämns Anders Bertilsson och hans syster Anna i Håkansbo. Anna Bertilsdotter är min ana, och här bekräftas att Anna är dotter till Bertil.
1672 Österänge brinner. Flera gårdar i Österänge brinner ner under mystiska omständigheter. Bertil anklagas av Per Larsson i Österänge för branden men stämmer honom för förtal och vinner.
1673 Inför tinget om rätten till Gundbo.
1675 Död i Gundbo.

1691, efter Anna Bertilsdotters död, fortsätter Annas änkling Erik Larsson att processa om Gundbo. Annas och första maken Mårten Olofssons son Bertil Mårtensson förekommer 1688 i en tvist om Håkansbo vid tinget.

Stort tack till min niomänning Andreas Engström som har gjort ett stort jobb med att lusläsa domboksprotokoll i Österlövsta socken.

Bertil Anderssons damm i Gundbo 1655.
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Uppsala län (C) EXIe:649 (1642-1646) Bild: 1460 Sida: 138





lördag 14 september 2019

Mer om historiska förolämpningar


Jag tänkte spinna vidare på verbala förolämpningar förr i tiden (se Förolämpningar genom tiderna). 

Efter att ha gått igenom en dombok från Vendels socken åren 1615-1645 kan man konstatera att den största delen av de ärenden som togs upp vid tinget var just förolämpningar. Visst finns det annan spännande läsning också, t.ex. en fånge på Örbyhus slott, dömd för dråp, som hjälptes på flykten från sitt fängelse, men många av domarna handlar om småstölder, arvstvister och skador vid slagsmål, och relativt många om okvädningar, anklagelser och direkta förolämpningar. Jag kan inte låta bli att redovisa några av de jag tycker är de mest läsvärda.
Mina egna förfäder finns inte omnämnda i domboken mer än i några tråkiga överlåtelser av ägor, men det kanske bara är positivt...
Den 10 mars 1619: ”Hans i Libbarebo hadhe skeltt sin granne Per Erichsson för tiuf och Rackare, thett han inthet bewisa kunde vthan strax sin ord igen kallade wart derförs saack 6 mr.”

Den 8 oktober 1619: " Anna Matzdotter i Karby hade ropar hustro Walborgh för een sugga och suggerumpa, wart saak 3mr."

Den 28 juni 1623: "Lars Lifstensson kallade hustru Anna ormesalterska och en skamsäck, wart Lars saack 3 mr för hwarthere skeltzordh."

Den 1 december 1626: "Bencht Matzon i Burunghe hade kallat Jöran Eskilson i Öster Ekeby en hundher, rackare och prackare, det han eij nekade. Saker till 6 mr."

Den 9 oktober 1633: "Noch sakfälldes Pell Persson i Skarpekeby till böter 6 mr. för oquedensord i dedh han hade kallat Erich prophoss fogdekyssa och smöraskeslickare."

måndag 3 december 2018

I Fjärdhundraland

Fjärdhundraland, eller ursprungligen Fjärdrundaland, var ett av de tre folklanden i nuvarande Uppland. De andra två var Tiundaland och Attundaland. Ett hundare var en indelning från vikingatid och tidig medeltid och syftade till ett visst antal krigare som varje område skulle ställa upp med i värnplikt. Fjärdhundra bestod av fyra hundare, Attunda åtta dito, och Tiunda följaktligen tio stycken hundare. Enligt Snorre Sturlasson var Tiundaland den rikaste och bästa bygden i hela Svitjod, och den gamle vise skalden och historikern kan man väl inte säga emot.

Fjärdrundaland omfattade Trögds, Åsunda, Lagunda, Torstuna och Simtuna härad, dvs hela nuvarande Enköpings kommun, södra delen av Heby kommun samt östra delen av Sala kommun.
När man idag talar om Fjärdhundraland menar man oftast den nordvästra delen av Enköpings kommun, som var en egen kommun mellan 1952 och 1971 (och då tillhörde Västmanlands län). Fjärdhundra kommun bestod då av socknarna Simtuna, Torstuna, Altuna, Frösthult, Österunda och Härnevi.

Centralorten i bygden är just Fjärdhundra, vars historia börjar så sent som 1906 då Enköping-Heby-Runhällens järnväg kom till. Detta föregicks av en diskussion om var stationen i området skulle ligga. Området kring Forsby, cirka 3 km öster om nuvarande Fjärdhundra, ansågs ha förutsättningar för att bli en centralort i bygden. Där fanns redan mejeri, tegelbruk, bryggeri och fyra kvarnar. Men en av de berörda markägarna ansåg att en järnvägsdragning skulle förstöra viktig odlingsmark och lyckades få både järnväg och station flyttad några kilometer västerut, till den plats där Fjärdhundra samhälle senare växte fram. Namnet på stationen togs efter folklandet Fjärdhundraland istället för det kanske mer logiska Simtuna, eftersom den placerades endast 1,5 km öster om Simtuna kyrka. Enköping-Heby-Runhällens järnväg kom för övrigt att bli ett av världshistoriens minst lönsamma företag. Redan året efter den högtidliga invigningen av järnvägen insåg man att inkomsterna inte skulle räcka till för att täcka kostnaderna. I februari 1909 upplöstes järnvägsbolaget formellt vid en extra bolagsstämma. Persontrafiken fortsatte dock, om än med ganska glesa avgångar, till 1959. Mellan 1963 och 1969 revs spåren mellan Enköping och Heby.

Alldeles i den västra utkanten av Fjärdhundra samhälle ligger Simtuna kyrka. Den är huvudsakligen byggd av gråsten och invigdes på 1200-talet. Kyrkan är nyrenoverad och återinvigdes 2011. Vid renoveringen lyftes de vackra målningarna av den s.k. Ärentunamästaren fram, och kyrkans interiör ger nu ett ljust och modernt intryck.

För att hitta anor i det moderna Fjärdhundraland måste jag gå tillbaka några generationer. Farmors farmor Edla föddes 1856 i Enköpings-Näs söder om Enköping, och hennes mormors mor Kajsa Persdotter var från Härled i Torstuna socken, ca 8 km öster om Fjärdhundra samhälle. För att hitta anor i Simtuna får vi gå till Edlas morfars mormor Sara Andersdotter, som föddes 1705 i Isby i Simtuna. Sara gifter sig med soldaten Jan Larsson Kark och flyttar till Lönsåker i Sparrsätra socken. Jan tillhör i det militära Karkesta rote, därav soldatnamnet Kark. Det finns inga anteckningar i soldatregistret om att Jan skulle ha varit ute på några äventyr, men jag tar för troligt att han var med på Upplands regementes uppdrag i öst; hattarnas ryska krig, se även
Strapatser i Finland.
Antagandet styrks av att Jan och Sara får barn med jämna mellanrum fram till oktober 1738 samt efter oktober 1744, men inga barn däremellan. Det sammanfaller med svenska arméns framryckning i Finland och Jans förmodade frånvaro i fält.

Simtuna kyrka


Simtuna kyrka, interiör
 


Folklanden. Rött=Tiundaland, Blått=Attundaland,
Grönt= Fjärdrundaland. Gult=Roden. Bild från Wikipedia.