Det är dags
för ett boktips. Släktforskningens okrönte kung och superstjärna
Peter Sjölund har kommit ut med en ny bok: Alla är vi valloner:
Om sanna & osanna släkthistorier i Sverige. Naturligtvis
intressant för en vallonättling som jag.
Sjölund är en
erkänt duktig författare, föreläsare och (naturligtvis)
släktforskare, och har välförtjänt smyckats med allehanda
utmärkelser i väldigt många sammanhang den senaste tiden. Att han
kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004 borde bara det räcka för
att bli adlad, om den möjligheten hade funnits kvar.
Boken
kretsar till största del kring två stycken ämnen; den sanna och
falska Bureätten samt de till Sverige invandrade vallonerna och
deras ättlingar. Särskilt historien om de förfalskade tidiga
Burarna är fascinerande läsning.
Det cirkulerar ju allehanda
föreställningar om hur man känner igen en vallonättling; det ska
vara knölar i nacken och streck på underarmar. Sjölund uppehåller
sig dock lite överraskande länge kring det tidiga 1900-talets
förkastliga rasbiologiska teorier, och nämner i detta sammanhang
Sällskapet Vallonättlingar. Om man inte är insatt i vad föreningen
verkligen sysslar med skulle man kanske kunna få för sig att det är
en obskyr sekt som ägnar sig åt skallmätningar och liknande
övningar. Inte heller årtalet för föreningens bildande lyckas
Sjölund få till korrekt, fast det går att googla. Men självklart
är det så att det omöjligt kan finnas några fysiska kännetecken
kvar från en heterogen samling släkter efter sisådär 11-13
generationer.
Sjölund väver in sina erfarenheter och minnen
som tonårig nybörjarsläktforskare på ett snyggt sätt. Här kan
man kallt konstatera att jag ligger långt efter på flera sätt,
eftersom jag började släktforska först i 40-årsåldern och endast
har tillbringat en bråkdel så mycket tid till att studera
kyrkböcker som författaren. Men jag vill ändå berätta om den
första gången som jag hörde talas om det här med valloner och
deras betydelse för den svenska industrihistorien. Det var på en
OÄ-lektion i mellanstadiet som vår lärare gjorde en kortfattad
redogörelse, och avslutade med att det finns många idag som har
valloner som förfäder. Hon hade också gått på ”myten” om att
anlag kan ärvas vidare över generationer, och frågade de enda två
svenskfödda med bruna ögon i klassen om vi visste hur det låg till
med den saken. Jag hade inte hört talas om något vallonursprung för
egen del och tyckte mest det var lite småjobbigt att bli utpekad som
invandrare, medan min klasskompis Anette verkade känna till sitt
ursprung bättre. Så här i efterhand kan man konstatera att min
mellanstadiefröken faktiskt lyckades peka ut de enda två i klassen
med vallonursprung (som jag känner till i alla fall). Det visade sig
nämligen senare att jag är elvamänning med Anettes pappa, där vår gemensamma ana är född i Vallonien. Nu var
det förmodligen en slump att de enda med bruna ögon i klassen var
vallonättlingar, men ändå.
När jag började släktforska
hade jag som sagt ingen aning om vad som väntade. Som de flesta
andra i Sverige dominerar bönder, torpare och några statare bland
förfäderna, och namnlistan blir snabbt lite enahanda med
Anderssöner och -döttrar, Erikssöner och -döttrar etc. Självklart
blir det då plötsligt lite mer spännande när jag upptäckte att
mormors farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till en
hammarsmed. Alltså tycker jag inte det är konstigt alls att
vallonanorna blir något speciellt och extra, något som författaren
verkar vara förvånad över.
Jag kände en stor vördnad när
jag kom till Liége i nuvarande Belgien, där många av mina
vallonanor antingen var födda eller skrev sitt kontrakt för arbete
i Sverige. Men vördnaden är lika stor när jag besöker gårdar, byar och bruk som t.ex. Gåvastbo, Åkerby eller Lövsta, där
mina anor också har bott, arbetat och slitit. Eller kanske ändå
att den känslan växer lite grann med avståndet, när man tänker
på det beslut som togs i början av 1600-talet att fortsätta livet
i ett okänt land uppe i norr, och den långa båtfärden över
osäkra hav.
Som jag tidigare nämnt hade farfars bror Ivar
gjort en del släktforskning tidigare. I denna går det verkligen
inte att hitta något spår av det som Sjölund påstår; att det i
var och varannan familj pratas felaktigt om att det finns valloner i
släkten. Tvärtom finns det en anteckning på farfars farmors
farmors morfar Mårten Mårtensson Klou att ”Klou förmodligen är
ett soldatnamn”. Det visade sig inte stämma. Mårten Mårtenssons
farfar Willem du Klo var född i Vallonien, och han och hans närmaste
ättlingar arbetade som kolare och eldvaktare vid vallonbruken i
Forsmark och Söderfors.
Boken avslutas med några fina
berättelser som inte handlar om vare sig valloner eller Bureätten,
utan om vilka guldkorn man kan hitta bland ”vanliga” människor.
För varje släkt rymmer både dramatik och öden, även om den vid
en första anblick bara verkar vara en simpel bondsläkt. Jag har
försökt åskådliggöra precis samma sak med några liknande
berättelser tidigare, t.ex. i
I fäders (och mödrars) spår
Om fjärdingsmän, del 2: Jonas Forslund i Tierp
Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget
Blodigt självmord i Börje
Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge
Faktum kvarstår, och där är jag 100% enig med Peter Sjölund, det enda sättet att ta reda på om man är vallonättling eller inte är att släktforska. Och boken är både underhållande och ger en del handfasta tips, speciellt för den mindre rutinerade släktforskaren eller för den som funderar på att börja släktforska.
