lördag 29 februari 2020

I fäders (och mödrars) spår


Så här i vasaloppstider passar det väl bra att redovisa en ur geografisk synvinkel udda gren av släktträdet. Går man tillbaka sju generationer består mina anor av cirka 95% födda i Uppland kryddat med några procent sörmlänningar på farmors sida. Ytterligare några generationer bort kommer det vallonska inslaget in samt en gren till Västergötland. Men det finns faktiskt anor en bit norrut också. Mormors farmors farmors mor Stina Persdotter föddes 1761 i Vallby i Tierps socken. Stina tjänar som piga på några ställen runt om i socknen (Djupa, Eskesta, Vida och Väster-Ensta) innan hon flyttar hem till familjen i Vallby igen 1791, förmodligen för att hon blivit med barn. Den 13 september 1791 föds dottern Lena, eller Helena som det står i födelsenotisen men ingen annanstans. I notisen står också ”fadren föregafs sold Jonas Trygg fr Väsby”.

Stinas föräldrar dör i september 1790 respektive januari 1792, och hon kommer att bo hos brodern Per Persson i Vallby tillsammans med sin dotter fram till 1806. Annandag jul 1806 gifter hon sig med Per Jansson, som också bor i Vallby och har blivit änkling ett år tidigare. Stina och Per får inga egna barn. Dottern Lena träffar så småningom Erik Persson från Gåvastbo. Erik flyttar till Vallby och paret tar över gården. Lena Jonsdotter och Erik Persson är alltså min mormors farmors fars föräldrar. Om man åker norrut på nya E4:an så är Vallby byn som ligger på höger sida när man kommer ut på den vidsträckta slätten innan Tämnarån och sedan avfarten till Tierp.

Men det var ju norrut vi skulle. Det faktum att Lenas fars namn står nämnt i hennes födelsenotis och att hon kallas Jonsdotter hela sitt liv får väl antas bekräfta att Jonas Trygg är hennes biologiske far, även om Lena aldrig nämns i hans uppgifter. Jonas Jonsson Trygg föddes 24 juni 1766 i Evertsberg i Älvdalens socken. Hans föräldrar var Ketti Jan Mattsson och Marit Persdotter. Släkten verkar ha bott i Evertsberg i åtskilliga generationer. Namnet ”Ketti” eller ”Kettis” som det ibland skrivs är ett gårdsnamn eller tillnamn, som är vanligt i Dalarna. Namnet Ketti finns belagt i ganska många generationer bakåt. En källa anger att Jonas Jonsson Tryggs farfars farfars farfar hette Ketti Mats Jonsson och levde 1570-1643 i Evertsberg, men det har jag inte fått bekräftat.

Men hur hamnar Jonas i Tierp? Den frågan är svår att få något svar på. Modern Marit dör hastigt på Kristi Himmelfärdsdagen 1771 då Jonas (eller Jon som han kallats hittills) ännu inte är fem år fyllda. Fadern Mats blir ensam med fyra barn; Anna, Erik, Per och Jonas, varav den äldsta sonen Erik står i husförhörslängderna som ”Impos mentis”, vilket är latin och betyder ungefär ”icke tillräknelig”, vad det nu innebär. Kanske någon form av intellektuell funktionsnedsättning, som vi förmodligen skulle uttrycka oss idag. I anteckningarna om Per står senare att har ”fallande sot”, antagligen det vi nuförtiden benämner epilepsi. Man får intrycket att det här är en familj som inte fått allting gratis här i livet.

Väl i Tierp försörjer fadern Jan Matsson sig som laggare, dvs med tillverkning av tunnor. Jan gifter sig med den 16 år yngre Anna Matsdotter Broberg och får tre barn med henne.
De äldre barnen tjänstgör som drängar respektive piga, mestadels i Norr och Söder Munga.
Jonas blir 1789 antagen som soldat i Livkompaniet vid Upplands regemente, då hans företrädare i Väsby rote Erik Persson Trygg omkommit i Lovisa i Finland samband med Gustav III:s ryska krig. I generalmönsterrullan står att Jonas är dalkarl och 5 5½ fot lång, vilket motsvarar cirka 166 cm. Jonas övertar, som brukligt är, företrädarens soldatnamn Trygg trots att de inte är släkt. Han får (eller möjligen begär) avsked från det militära 1794. Det är alltså under den här perioden som soldat i Väsby Jonas träffar Stina Persdotter som då är piga i grannbyn. Han flyttar sedan till Finnerånger i Västlands socken och bildar familj med skräddardottern Brita Ersdotter Ekenberg som är från trakten. De får sex barn.

Berättelsen om älvdalingarna som kom till Uppland är som synes varken glamorös eller särskilt dramatisk, men det var så livet såg ut för de flesta i Sverige för dryga 200 år sedan.