tisdag 25 november 2014

Dödsnotiser berättar om livet

Som släktforskare plöjer man igenom kyrkböcker av olika slag. I död- och begravningsböckerna får man reda på när en person avled och när han eller hon begravdes. En del dödsnotiser kan innehålla hela biografier, men oftast är de mer kortfattade. Har man riktig otur kan man ibland få läsa att den döde var "en dräng från Ålfors" och inget mer, inte ens namnet, och det är man ju inte så hjälpt av.

Men vissa präster var pigga på att skriva så mycket som möjligt om den döde, och det uppskattas verkligen så här några hundra år senare. Ett sådant exempel är vissa perioder i död- och begravningsböckerna i Söderfors. Jag tänkte att vi åter skulle stifta bekantskap med kolarna i Ingsån (se
Fem generationer kolare och skogvaktare). Anders Andersson föddes 1711 i Ingsån och gifte sig 1736 med Brita Eriksdotter. De fick tre söner. Brita är sjuk i många år, men överlever ändå sin make. Det står i Anders dödsnotis 1765 att han "wårdat och hulpit henne med besynnerlig ömhet". När Brita sedan dör fyra år senare får man veta att hon "warit sjuk 24 år i swullnad och convulsioner". Då känns det bra att maken vårdat henne under den svåra tiden.

Ett annat exempel på när prästen har gjort ett utförligt jobb är när Anders och Britas son Erik Andersson Lundberg (min farfars farmors farfars far) avlider. Det verkar som om han vill vara säker på att komma till rätt ställe efter detta, för i hans dödsnotis står följande att läsa:
"Vid nattvarden annammade hade Pastor den sällsynta tillfridsställelsen att höra honom aflägga en trosbekännelse på en genom egen undersökning och jemförelse mellan Gl. Test. prophetior och det Nyas på Christum inträffade händelser förfärfvad öfvertygelse. Til hans minne förtjenar att hans egne ord anföras. De lydde sålunda: Jag har läst böcker, där man sökt bestrida sanningen af Jesu ankomst i Verlden; Jag företog mig til uplysnings vinnande, att genomgå Gl. Testam. skrifter, och fann, att så väl Ps 22:19 som Esaia 53:4 med följ. verser ej har på någon annän än Christus kunnat lämpas. Härigenom kände jag mig styrkt i min tro, och glad öfver min visshet. Uti denna tro afsomnade han också ofvan nämde dag, sedan han härstädes lefvat uti 60 år."

Källor:
Kyrkböcker i Söderfors

tisdag 18 november 2014

Fyra bröllop och elva begravningar- historien om Erik Ersson i Elinge

Det var inte alltför ovanligt att man gifte om sig i det gamla bondesamhället, då ens partner gått bort alldeles för tidigt. Man var dock tvungen att vänta en viss tid innan man fick gifta om sig. Detta var fastställt i 1686 års kyrkolag. För änkor var detta ett år och för änklingar sex månader. Kvinnans längre sorgetid var bl.a. till för att eventuella faderskapsfrågor skulle kunna avklaras först.
I samband med dödsfall skulle vidare barnen först avvittras, dvs deras arv skulle skiftas från boet innan änkan/änklingen fick gifta om sig. Detta var för att skydda barnen så att inte den nya styvföräldern skulle kunna förstöra arvet.

Mormors mormors morfars morfar Erik Ersson föddes 1739 i Elinge, strax söder om Åkerby bruk i Österlövsta socken. Han fick verkligen prova på det där med sorgetid. Vi tar det från början. 1765 gifter han sig med Gertrud Persdotter från grannbyn Larsbo. De får tre barn innan Gertrud dör 1770, 34 år gammal, i något som i kyrkboken anges som ”håll och stygn”, vilket är detsamma som lunginflammation.

Att klara sig ensam som bonde och änkling med småbarn var väl inte att tänka på. Nästan exakt sex månader senare gifter Erik om sig med den 23 år gamla Anna Matsdotter från Sund utanför Skärplinge, också det i Österlövsta. De får bara tre år tillsammans innan stackars Anna dör i rötfebern 1773.

Återigen nästan på dagen ett halvår senare är det dags för bröllop igen. Den 31 oktober 1773 gifter sig Erik med Maria Jansdotter, som själv hade blivit änka tre år tidigare. Hon har dessutom förlorat två barn från det tidigare äktenskapet. Hennes enda kvarvarande dotter dör några år senare, 8 år gammal, i kopporna. Erik och Maria får fem döttrar mellan åren 1774 och 1784, varav tre dör innan de fyllt fyra år. I februari 1786 dör även Maria, 46 år gammal, i rötfeber.

Kvar i familjen är då sonen Erik från första äktenskapet samt döttrarna Greta och Katarina (den sistnämnda är min mormors mormors morfars mor) från tredje äktenskapet. Erik Ersson behöver återigen en kvinna i hushållet på bondgården och hittar ännu en änka att gifta om sig med, Katarina Ersdotter som också bor i Elinge. Den här gången väntar han hela nio månader efter förra hustruns död innan bröllopet. Erik är vid det här laget 47 år och Katarina är 55, så några fler barn blir det inte. De får åtta år tillsammans innan Katarina dör 1794 i ”obstruktion”, vilket antingen kunde vara förstoppning eller tarmvred, eller något som försvårade andningen.

Erik Ersson blev alltså änkling för fjärde gången, något som kanske inte är unikt i historien, men ändå ganska anmärkningsvärt. Erik dör själv 1802, 63 år gammal, av bråck.

torsdag 13 november 2014

När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare

Järnvägens tillkomst i Sverige kom att förändra både kartor och livet i de orter där den kom att dras. Jag tänker ta upp två för mig närliggande släktrelaterade exempel, Örbyhus och Tierp. Men först måste vi ha lite bakgrund och järnvägshistoria.

I en del europeiska länder byggdes de första järnvägarna redan på 1830-talet, medan man i Sverige tvekade inför kostnaderna. 1855 tillsattes en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av järnvägen. Denna beslutade då att den norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. Det fanns även planer på att dra järnvägen från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle och på så sätt sammanbinda Dannemora gruva med olika järnbruk.

Anledningen till att så inte blev fallet, och att en station istället byggdes i Örbyhus, är mycket Baltzar von Platens förtjänst. Han var son till den kände kanalbyggaren med samma namn, och var vid den tiden greve på Örbyhus gods. Han var även statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet, och hade mycket inflytande vid diskussionerna kring järnvägsdragningen. För att järnvägen skulle komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön, men dåtidens teknik satte stopp för detta. En station kom istället 1874 att hamna där Örbyhus samhälle ligger idag, på gränsen mellan socknarna Vendel och Tegelsmora, där Vendelån är socken­gräns.

Då fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan bortsett från något enstaka hus. Den närmaste bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda. Vendelsidan bestod samtidigt endast av Libbarbo gård. Efter järnvägens tillkomst kom affärsverksamheter igång ganska snart, och 1879 blev Örbyhus tingsort. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag, och Örbyhus hade t.ex. under några decennier en betydande konfektionsindustri.

Så till Tierp. Tierps socken är den till ytvidden största socknen i Uppsala län. Innan järnvägens tid var de största orterna i socknen Ullfors, med sitt bruk, och därnäst Eskesta. Där järnvägen nu skulle gå fram bestod socknen bara av glest befolkade byar. Tierps järnvägsstation kom att ligga på byn Bäggebys ägor, men samhället har senare vuxit till att även inkludera bl.a. byarna Åskarby och Svanby. Efter att järnvägen invigdes växte ett nytt samhälle upp ganska snabbt.

Farfars farbror Klas August Pettersson föddes 1 juni 1877 i Gåvastbo i östra utkanten av Tierps socken, där även min farfar och farfars far föddes. Han hade fem äldre syskon efter att tvillingarna Klas August och Emma Augusta dog i scharlakansfeber nästan exakt ett år innan Klas Augusts födelse. Han jobbar hemma på torpet i Gåvastbo fram till värnplikten 1898, och året efter får han anställning som extra banvakt vid Bäggeby station, som kort därpå döptes om till Tierps järnvägsstation.

1902 flyttar Klas August till Tobo, där han bor och arbetar som ordinarie banvakt fram till 1910.
1910 dyker det upp ett ledigt jobb som ordinarie banvakt i Skämsta, ett par kilometer utanför Tierps municipalsamhälle, åt Uppsalahållet till. 1915 gifter han sig med Betty Amalia Larsson, född i Viksta, och de får sedan tre egna barn och ett adoptivbarn. Klas August avancerar omkring 1915 till att bli banmästare, en tjänst som han behåller åtminstone fram till 1935.
Det var förmodligen inget jobb man blev speciellt rik på, men statens kaka var, åtminstone förr i tiden, liten men säker.
Det är väl möjligt att Klas Augusts intresse för järnvägen väcktes av det faktum att han var uppväxt just i Gåvastbo, som ligger precis vid järnvägen och t.o.m. hade en stationsbyggnad.
Gåvastbo station omkring 1920. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Foto: G. Reimers.

Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att hålla uppsikt över en viss sträcka och hålla den i gott skick, så att den kunde trafikeras. Förutom att bevaka och besiktiga banvallen längs denna sträcka, ingick det även i yrkesrollen att leda underhållet både av spårområdet samt marken runt omkring. Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag. Banvakterna bodde oftast i särskilt uppförda små banvaktsstugor, utstationerade med bara några få kilometers avstånd längs alla större järnvägssträckningar i landet.

Banmästaren hade under sig ett antal banvakter. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning. Vid dessa inspektioner kunde banmästaren också kontrollera att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till "att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier, som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick".
Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. Med tanke på hur underhållet av järnvägsnätet verkar vara beskaffat idag kanske det vore en idé att återinföra det gamla systemet…

Källor:

Sveriges Järnvägsmuseum, Trafikverket.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Tierps socken och Tierps köping, Bengt Ingmar Kilström.

Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.

Bygdeforskaren Ingemar Eriksson, Örbyhus rörelsehistoria.

Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening.
Kyrkböcker i Tierp och Tegelsmora.

söndag 9 november 2014

Bomärken

Bomärken är kända i Sverige sedan många hundra år och omnämns i de gamla medeltida landskapslagarna. De kan ha samma ålder som runorna. Bomärket har använts som ägarmärke och betecknar oftast en enda person. Bomärket har haft en viktig juridisk betydelse eftersom det anger ägaren till det föremål på vilket det sitter inskuret. Det ersätter det för hand skrivna namnet.
Ett exempel från Tierps socken är att en bro i Munga by underhölls av byborna gemensamt. På varje planka i bron fanns ett bomärke inskuret som visade vem som alltså var skyldig att ersätta den, då den var utsliten.

Jag har lyckats hitta bomärket som tillhörde min morfars farfars farfar Olof Jansson, som var bonde i Skogsbo i östra delen av Tierps socken. I samband med nödåren 1845 och 1846 nedtecknades åtskilliga bomärken som underskrifter i en samling borgensförbindelser för lån av spannmål.






Det är alltså det bomärke som Olof märkte upp ägodelar som redskap, smörkärnor och mjölsäckar samt undertecknade dokument med.

Källor:
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.

måndag 3 november 2014

Fertilitet – släktforskning ur ett feministiskt perspektiv

På senare tid har det kommit larmrapporter från bl.a. Socialstyrelsen om risken med att vänta med barnafödandet. Det varnas t.ex. för att fertiliteten sjunker dramatiskt efter 35-årsåldern. Det har även nyligen startats skattefinansierade projekt för att övertyga kvinnor att skaffa barn ”i tid”.
(Fertiliteten hopblandas för övrigt ofta med fekunditeten, som definieras som den biologiska förmågan att bli gravid och föda barn. Fertiliteten är fekunditeten tillsammans med viljan att få barn.)

I min släktforskning har jag tvärtemot detta fått känslan att barnafödandet snarare avtog först ett tag efter att 40-årsdagen hade passerats. För att kunna påvisa detta gick jag igenom samtliga familjer i rakt nedstigande led och sammanställde antal barn samt kvinnans ålder vid sitt första respektive sista barn. Familjer där den ena eller andra parten har dött under normalt fertil ålder har undantagits, liksom familjer där jag inte är tillräckligt säker på att jag hittat alla barn. Kvar blev 189 familjer. Naturligtvis kommer man inte att hitta några barnlösa familjer i den här statistiken, eftersom jag bara har tittat på rakt nedstigande led, men jag inbillar mig ändå att siffrorna ger en hyfsat bra bild av familjeförhållandena i Sverige från 1600-talets slut och framåt.
Så här blev det:

Antal barn per kvinna: 6,1 st
Medelålder vid första barnet: 24,5 år
Medelålder vid sista barnet: 39,3 år
Medianålder vid första barnet: 25 år
Medianålder vid sista barnet: 40 år
Lägsta ålder vid första barnet: 17 år
Högsta ålder vid sista barnet: 49 år

Medianåldern vid det sist födda barnet är 40 år, dvs hälften av alla anmödrar har fött barn efter 40.
Om man bara tittar på de sju kvinnor som fått sitt första barn vid 32 års ålder eller senare, så har de fått 3-6 barn var.


”Gamla” mödrar är alltså inget nytt, utan den senaste tidens trend verkar snarare vara en återgång till tiden innan 1900-talet. Skillnaden är förstås att man som regel väntar mycket längre innan man skaffar sitt första barn nuförtiden.
Visst är det så att en del par inte kan få barn över huvud taget, men min lilla studie tyder på att det generellt verkar gå alldeles utmärkt att få barn vid relativt hög ålder.

Källor:

SCB (1999) Befolkningsutvecklingen under 250 år – Historisk statistik för Sverige. Demografiska rapporter 1999:2.
Socialstyrelsen - Folkhälsorapport 2009