torsdag 23 april 2015

Förolämpningar genom tiderna

Det sägs ofta att samtalsklimatet har blivit hårdare, men det kan mycket väl istället handla om att vi alltid letar efter nya förolämpningsord för att vi slitit ut de gamla. Idag har många gamla förolämpningsord som hutlare, kakell och rumpoxe försvunnit ur vårt ordförråd.

De medeltida lagsamlingarna hade listor över vilka benämningar man inte fick använda om sina medmänniskor, t.ex. tikvalp, fegis, trollkona, hortuta, förgörerska, tjuv, sköka, hora, rövare, mördare, niding, träl, kasevarg (mordbrännare), agnabak (spannmålstjuv), skökoson, lögnare, son av hynda och så vidare. I äldre tiders lagar kallades brottet förolämpning för användande av okvädesord eller okvädinsord.

Jag har tagit del av en intressant avhandling som belyser förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i 1630-talets Uppsala, där man har gått igenom domstolsprotokoll från denna period. Rättsprocesserna gäller just språkbrott. De förolämpningar som togs upp i domstol var oftast lögner som kunde skada en persons anseende eller position i samhället.

Jag tänker redovisa ett axplock av mer eller mindre rumsrena okvädesord som förekom under 1630-talet. Känsliga personer uppmanas därför att hoppa över listan nedan.

ballskräppa
– testikelpung, feg person
hutlare – fuskare, bedragare
kakell - uppblåst person
rumpoxe - dum person
gillbertil – övermodig person eller kåt man
hyslare - klåpare
kukuvall – hanrej, man vars hustru är otrogen
långhäger - övermodig person
sakrametskona - sedeslös kvinna
snorslev - otuktig kvinna
snålbyla – girig, sniken person


Självklart har jag ett eget exempel på en förolämpningssituation från min släkt. Det finns ingen anledning att tro att ”vi” har varit bättre inom detta område än andra. Exemplet är från ungefär samma tidsepok som den som avhandlingen behandlar.
Farfars farfars mormors farmors mor var Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken, och har tidigare nämnts här på bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt vid ett tillfälle.

Utdrag ur Tierps dombok år 1707:
Kom för rätten mästerräckaren wid Hofors järnbruk Anders son klagade till Anders Godous hustru Maria Mickelsdotter och dess moder Kierstin Nilsdotter för det de i förlden somras då hans hustru kommit till Bruksbrunnen att hämta vatten, ...öfverfallit henne med beskyllningar, och icke utan åtskilliga gånger ropat henne för hora...
Stort tack till min niomänning Kerstin som delat med sig med material från domböcker i Tierp.
Källor:
Dick Harrison: Sveriges historia - 600-1350
, Norstedt, Stockholm, 2009.
Erik Falk: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys. Uppsala universitet 2011, Institutionen för nordiska språk.

söndag 12 april 2015

Dödsnotiser berättar om livet del 2 - Talis qualis


Åter till dödsnotiserna, som kan ge värdefull information om personen i fråga. För det mesta inte alls så utförligt som de dödsnotiser jag gav exempel på här: Dödsnotiser berättar om livet, utan snarare av typen: ”Dagkarl Anders Persson i Leufsta bruk, 75 år gammal, beskedlig. Dog av slag.”

Och det är detta lilla betygsättande ord jag tycker är lite intressant. ”Beskedlig” är en relativt vanligt omdöme i dödböckerna, och ska nog tolkas som sansad, måttlig och anspråkslös eller kanske även hygglig och vänlig. (Se SAOB, där finns många förslag.)
Även ”gudfruktig” ses ganska ofta, vilket bör betyda ungefär from eller rättfärdig.
”Ärlig” har jag sett bland mina anor i ganska många fall, och det är väl knappast något negativt iallafall.


Men min favorit bland omdömen i eftermälen hämtar jag från min farmors morfars morfars farfars far Mats Larsson i Valparbo i Österlövsta socken. Hans omdöme har jag över huvud taget inte sett någonstans annars bland alla dödsnotiser jag skummat igenom: ”Talis qualis”. Det är latin och betyder ungefär ”jag är sån jag är”. Min gissning är att Mats var lite av en särling som gick sin egen väg i livet.

Talis qualis var för övrigt också pseudonymen som författaren och jourmalisten Carl Vilhelm August Strandberg änvände sig av. Han är mest känd för att ha skrivit texten till Kungssången 1844, inför Oskar I:s trontillträde. Pseudonymen eller signaturen lär han ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern.