Carl
Olsson Solberg nämnde jag, närmast i förbigående, i inlägget om
det pommerska kriget (se Potatiskriget). Carl, som är min farmors farmors farmors
farfar, bodde i Tärna socken som ligger i Uppland men i Västmanlands
län, mellan Sala och Fjärdhundra. Sockengränsen i väster utgörs
av Sagån, som också i flera mil utgör gräns mellan landskapen
Västmanland och Uppland. Just Sagån kom att utgöra plats för en
dramatisk händelse i Carls liv. Mer om det längre fram.
Jag
gav mig själv en bok i förtida julklapp, en mycket intressant
skrift om Rotesoldaterna i Tärna, skriven av Carola och Hans
Karlsson. De har gjort en fullständig kartläggning av samtliga
soldater i Tärna socken, samt beskrivit soldaternas liv och
förutsättningar i ett pedagogiskt och lättläst format. Boken gav
mig inspiration att ta en närmare titt på Carl Olsson Solberg, som
föddes 1728 i Åby soldatstuga i Lista i Södermanland, där fadern
var soldat. Hur och varför han hamnade i Tärna är oklart, men 1754
blev han antagen som soldat i Väsby kompani i Västmanlands
regemente, dit Tärnas soldater hörde. Då går han under
efternamnet Berg, som då var soldatnamnet i Norr Hovberga rote. Året
efter gifte han sig med Anna Persdotter, och de kom att få sju barn
tillsammans.
Liksom för förfadern på mormors sida Carl
Ekholm, som tillhörde Upplands regemente, kom sommaren 1757 att
innebära en omvälvande händelse för Carl Berg. Sverige går med i
kriget mot Preussen, det Pommerska kriget, och båda regementena blir
beordrade att åka över till Svenska Pommern. Västmanlänningarna
är först ut, och skeppas från Dalarö i juli. Upplänningarna får
istället avgå från Stockholm, vilket man gör i augusti.
Det
finns inga anteckningar om att Carl Berg var med om några strider i
Pommern, men 1758 antecknades att han var ”Sjuk i Bergen”. Med
största sannolikhet menas Bergen auf Rügen, som är den största
staden på ön Rügen och som var svenskt mellan 1648 och 1814.
Sjukdomar var väldigt vanligt bland trupperna och skördade många
offer, men Carl överlever. I generalmönsterrullan för 1760 står
att han begär och får byta namn till Solberg. Förmodligen kommer
tillägget av gården Solbo, som tillsammans med Norr- och Sör
Hovberga bildade den rote som Carl representerade. Solberg kom att
bli rotens soldatnamn de kommande 100 åren, innan nästa byte till
Håfberg.
Efter freden i maj 1762 skickas regementet hem till
Sverige, men Carl blir möjligen kvar ett år till eftersom det i
mönstringsrullan för det året står att hans plats var vakant. En
hel del svenskar blev kvar i Pommern på grund av sjukdom eller
fångenskap, och så kan även ha varit fallet för Carl. 1763 är
han iallafall tillbaka på hemgården, till stor lycka för
familjen.
Så till den ödesdigra fredagen den 20 december
1776. Föreberedelserna för jul var i full gång i Hovberga. Carl
Solbergs son Carl Carlsson är då 13 år, och han och hans lillebror
Anders som ska fylla 12 på juldagen, får i uppdrag att gå i ett
ärende till sin morbror soldaten Göran Främst som bor på andra
sidan ån i Österby och Kumla socken. Det är ingen lång promenad,
bara cirka 2,5 km, och pojkarna har säkerligen gått den här
sträckan många gånger förut. Men den här gången går det
riktigt illa. Isen brister och Anders klarar inte av att ta sig upp,
utan drunknar bara fyra dagar före julafton och fem dagar före sin
födelsedag. I kyrkboken framgår föräldrarnas sorg med största
tydlighet: Han
har allt från födseln warit af Gud begåvad med god hälsa, och
warit föräldrarna till fröjd och glädje. Kunde sin Christensdom
och läste väl i och utan bok... Drunknade till sina föräldrars
stora sorg och jämmer.
Efter
denna händelse bodde Carl Carlsson kvar i Hovberga några år innan
han flyttar cirka 20 km söderut till Sparrsätra norr om Enköping,
där han går i sin faders fotspår och blir antagen som soldat, men
han försörjer sig även som både skomakare och skräddare. Carl
Carlsson Sparr är min farmors farmors farmors
far.
Litteratur:
Rotesoldaterna
i Tärna, Carola och Hans Karlsson.
Generalmönsterrullor
Kyrkböcker
i Tärna och Sparrsätra
lördag 24 december 2016
fredag 2 december 2016
Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän
Så
vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där
hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg: Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.
Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.
En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.
Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.
Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg: Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.
Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.
En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.
Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.
Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.
Det
finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a.
”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på
http://www.folkwiki.se/Musik/1124
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)