torsdag 27 augusti 2015

I födelsesocknen

Den här bloggen börjar mer eller mindre utvecklas till en odyssé bland uppländska socknar, och då kan man ju fråga sig om det inte finns några anor i min egen födelsesocken, alltså Vaksala. Visst är det så.

Mormors morfars farfars farfar, bonden Anders Mårtensson, flyttade 1777 från Ovike i Husby-Långhundra socken dryga två mil nordväst till Bolsta by, en liten bondby nära Vaksala kyrka. Bolsta by ligger idag alldeles invid Vitkålsgatan i stadsdelen Årsta i östra Uppsala och är hemvist för 4H-verksamheten i Årsta. Med sig i flytten tog Anders sin hustru Katarina Matsdotter och parets tre barn, samt dessutom föräldrarna Mårten Josefsson och Brita Andersdotter. Anders och Katarina får sedan ytterligare fyra barn, och fem av de sju barnen kom att uppnå vuxen ålder. Min ana, Mårten Andersson, flyttar till Klinta i Börje socken och blir så småningom svärfar till Beata Ullström, vars familj jag berättat om i Rusthållare i Börje.

De övriga fyra barnen blir kvar i socknen, och kom att bo i bl.a. Skölsta och Svidja (Svia) ute på slätten öster om Vaksala kyrka.
Anders och Katarinas yngste son Samuel Andersson var bosatt i Skölsta. Han var förutom bonde även rusthållare, fjärdingsman och tolvman. Hans båda söner Samuel och Karl Vilhelm hade också förtroendeuppdrag i socknen. Rusthållarens uppgifter har vi ju gått igenom tidigare, och jag tänkte återkomma vid senare tillfälle vad fjärdingsmän och häradsdomare gjorde i 1700- och 1800-talets Sverige.

Vaksala har från tidig medeltid (socknen nämns första gången 1190, och kyrkans äldsta delar är ungefär lika gamla) till för några decennier sedan uteslutande bestått av jordbruksbygd, om än präglad av närheten till Uppsala stad. Den smäckra kyrkspiran är ett känt landmärke. 1948 hade Vaksala en folkmängd av 1.394 personer, samtliga boende på landsbygden. Efter utbyggnaden av framför allt Gränby, Salabacke och Årsta steg siffran till 22.000 vid sekelskiftet och fortsätter att öka.
 
Vaksala Kyrka. Bild från www.upplandia.se

Inom Vaksala socken ryms ytterligare en stadsdel, förutom de tidigare nämnda: Fyrislund, som till största delen är ett industriområde. Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd invid Uppsala Business Park. Gården är vad som återstår av den mycket gamla byn Gnista.
Utgrävningar gjordes för ett par år sedan av Gnistahögen (jordhögen vid golfbanan), som är en gravhög från 500-talet, inför byggandet av det nya ICA Maxi. Området kring Gnista visade sig vara en plats där en mäktig dynasti begravt sina döda. En kul detalj är att man hittade kanske världens äldsta smiley. Man tror att det är en spelbricka gjord av ben.
Bild från Upplandsmuseet.

Nu tror jag i och för sig att vi rent tekniskt har klivit över gränsen till Danmarks socken, men jag bjuder på det. Fynden från utgrävningen finns för beskådande på Upplandsmuseet i utställningen ”Guld och Granater”.
 

måndag 3 augusti 2015

Långbacka-Jans minnesplats

Nu har jag sett den med egna ögon, Långbacka-Jans minnesplats i utkanten av Rasbo socken. Jag skrev tidigare här om den legendariske spelmannen vars fiolspelande fick stolar att dansa och hönor att dra tunga hölass uppför branta backar.

Minnesplatsen finns på den plats där hans barndomshem låg, vid foten av Långbacken upp mot Stavby socken. Det är alldeles vid väg 288, en liten avtagsväg vid en busshållplats till vänster om man kommer från Uppsalahållet, 4,5 km efter rondellen vid Rasbo kyrka och 750 meter efter avtagsvägen mot Lejsta och Hov. Ett ganska oansenligt ställe för en minnesplats, får man väl säga, men ändå. 1993 invigdes här en minnessten skapad av Lars "Krangel-Lars" Mattsson. Minnesstenen står på det fundament där murstocken till Långbackatorpet stod. Vid 200-årsfirandet av Långbacka-Jans födelse år 2000 tillkom en minnesplatta på en sten till vänster om minnesstenen.
 
Långbacka-Jans minnessten
Långbacka-Jans minnesplatta
Långbackens början