Inte riktigt först

Det fanns faktiskt lite släktforskning gjord på farfars sida innan jag började. Farfars bror Ivar hade gjort ett jättefint jobb med utgångspunkt från deras pappa, alltså min farfars far, Johannes Persson. Det här var innan internets tidsålder, så arbetet var förmodligen betydligt mer tidskrävande för honom. Jag kunde sedan jämföra det jag hittade med Ivars anteckningar och som tur var så stämde allt fantastiskt bra. Det som är lite synd är att bara en generation bort från där hans arbete slutade fanns det vallonsläkter gömda. Deras farfars mormors farmor Anna Persdotters mamma var Johanna Martelleur och deras farmors farmors morfar var Mårten Mårtensson Klou, båda alltså med vallonnamn. Mårten Klou var i och för sig känd, men i anteckningarna står (felaktigt) att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”.

Men vilka var då de första generationerna av släkten Klou som kom till Sverige? (Alternativa stavningar förekom, som de Clou eller du Clou.) På 1600-talet var det främst en kolarsläkt.
De flesta valloner som kom till Sverige var faktiskt inte verksamma som smeder utan hade andra nog så viktiga yrken som kolare, skogshuggare, körare, osv. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. Mycket tyder på att vallonerna förutom att utveckla arbetet i smedjan, även förde in ny teknik inom kolningens område. Förmodligen infördes den effektivare resmilan med vallonerna under 1600-talet, och ersatte den tidigare liggmilan.

Mårten Johansson Klou, Mårten Mårtenssons far, var född 1665 i Söderfors och eldvaktare. Hans farfar Willem du Klo var född i Vallonien, fanns 1630 vid Norrköping, men flyttar kort därefter till Uppland. Mårten Johansson Klous hustru Ingrid Larsdotter drunknade i Ingsjön i november 1709, då sonen Mårten endast var 1½ år. Man kan ana att hon hittades först våren därpå, eftersom hon begravs i maj 1710. Ur dödboken: ”Mårten Janssons Kloos och Johan Johanssons hustrur, Ingrid och Anna hwilka bägge drunknade upp i Ingsjön uti November.”

Mårten Mårtensson Klou går samma öde som sin mor till mötes, då han i mars 1733 drunknar ”på fierden”, dvs i Dalälven. Man kan misstänka att isen på fjärden inte längre bar. Han begravs 18 mars, fem dagar efter sin 25-årsdag. Hans båda döttrar är då 2 och 4 år gamla. Den yngsta av dessa, Ingeborg Mårtensdotter, blir så småningom mor till Brita Stina Åberg som ni kan läsa om här: Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån.

Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Nationalencyklopedin, 2000 (uppslagsord kolning).
Kyrkböcker i Söderfors.

Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån

Några kilometer söder om Söderfors nära Dalälven finns en by som heter Ingsån. Där har några av mina förfäder bott i många generationer. Det började med Anders Hemmingsson född omkring 1667. Hans far ska ha varit Hemming Forsberg, ryttare från Västervåla socken, men det har inte gått att få bekräftat. Anders Hemmingsson arbetade som kolare och tillverkade träkol och levererade det förmodligen till det nystartade Söderfors bruk. Ett smutsigt och slitsamt yrke, kan man förmoda.

Kolare. Bild från Sörmlands museum.

Hans yngste son Anders Andersson arbetade också som kolare, men utifrån barnens dödsnotiser får man reda på att han även var skogvaktare. Anders Andersson fick tre barn, alla söner, varav Erik Andersson Lundberg född 1740 är min ana. Även han gick i sin fars fotspår och blev skogvaktare. Erik får åtta barn varav fyra dör i späd ålder. Den som kom att ta över faderns arbete var sonen Lars Ersson Lundberg. Han övergår till det gamla familjeyrket kolare på äldre dar och gifter sig med en kolardotter, Brita Stina Åberg, från grannbyn Fäbodarna. Av Lars och Brita Stinas tre söner blir två kolare och en skogvaktare. Min farfars farmors far Anders Gustaf Lundberg är den yngste i den barnaskaran som även består av tre flickor.

Nu är vi framme vid mitten av 1800-talet, Anders arbetar som kolare i Ingsån och gifter sig med en torpardotter från Gåvastbo i Tierps socken, Karin Karlsdotter. De får tre döttrar, varav en naturligtvis bildar familj med en kolare. Den grenen av familjen blir faktiskt kvar som kolare i Ingsån ytterligare ett par generationer. I husförhörslängden för Söderfors socken avslöjas att Anders är en skicklig hantverkare ”Belönt för skicklighet i förfärdigande av hästskor” lyder en av anteckningarna. Den äldsta av Anders och Karins döttrar är min ana Greta Stina Lundberg, vars make Per Ersson senare får överta torpet i Gåvastbo. Där föds så småningom deras barnbarn, min farfar.