Emigration förr och nu

Vad var det som gjorde att det gick att värva hantverkare från Vallonien till ett så avlägset ställe som Sverige? Jag har berört ämnet enbart som allra flyktigast tidigare här på bloggen. I historieböckerna har det talats om att förföljelser med kyrkliga förtecken skulle ha haft en avgörande betydelse för vilka som lämnade Vallonien, men jag tror mer på att det, liksom idag, framför allt var krig och elände som drev människor från deras hem, samt hoppet om ett bättre liv på en annan plats. Nu som då gick resan med båt över osäkra hav.

En välskriven och intressant artikel om emigrationen från Vallonien på 1600-talet fanns i det senaste numret av medlemsbladet för Sällskapet Vallonättlingar.
En avlägsen släkting till mig, Kjell Bergqvist, har en intressant släktforskningsblogg där han lagt in artikeln. Kjell är även han ättling till Jehan Martelleur (min ff ff mm fm mf ff) som kom till Sverige 1626 från Forges de Chimay i nuvarande sydligaste Belgien.

Läs gärna artikeln på den här länken: Emigrationen

Ärekränkning vid Gimo bruk

Vi har tidigare avhandlat några av de s.k. vallonbruken, som anlades på 1600-talet. Nu är det dags att lite närmare studera Gimo bruk, ett av de äldsta och bäst bevarade bland bruksmiljöer. Bruket ligger i Skäfthammars socken, cirka 5 mil nordost om Uppsala. 1615 anlade kronan en hytta på platsen, och kort därefter utarrenderades bruket till Louis de Geer. Senare köpte han loss både Gimo, Österby och Lövsta och utvecklade anläggningarna till fullskaliga järnbruk. Liksom i fallet med Lövsta levererade Gimo ett högkvalitativt järn genom järnmalmen från Dannemora i kombination med vallonsmidestekniken.

1767 stod Gimo herrgård färdig. En praktfull huvudbyggnad med gårdsplan, inramad av två flyglar, uppförda samtidigt med herrgården. Mitt emot herrgården på andra sidan vägen finns stall- och vagnslider, inrymda i halvmåneformade byggnader. I trädgården bakom herrgården finns två orangerier i samma stil.

 

Gimo herrgård

Några av mina anfäder har verkat vid Gimo bruk. En av dem var min mormors farfars mormors morfars far Pierre Mineur, som var räckarmästare i Gimo 1699-1737. Han gifte sig omkring 1703 i Skäfthammar med Katarina Bertramsdotter Sporrong. Pierre avled 9/2 1746 och Katarina 1763, bägge i Skäfthammar. Även Pierres son Abraham var verksam vid Gimo som räckarmästare.

Skäfthammars kyrka med klockstapeln i bakgrunden

Före sitt giftermål figurerar Pierre Mineur inför Olands häradsrätt 4/2 1702:

Klagade Pijgan Annika Andersdotter wijd Gimo det hammarsmedzdrängen Pierre Mineur därsammastädes skall om henne et skameligt rychte uthspridit at Neml. Han med henne efter behag och så ofta han welat, olofligt umgänge plägat, Bem:te Mineur tilstädes nekade at han något oärligit henne tillagdt, uthan allenast sagdt, att han lägat uth med henne...

...Såsom Pierre Mineur fuller förklarar sitt om Annika Andersdotter förde tahl, att han lägat när henne och kunnat bewijsa henne många Rum det han intet oärligit der med ment, uthan allenast att han hennes kropp såsom förmält är, hanterat lijkwähl emedan bem:te beskyllning den han intett kan bewijsa, icke eller ringa rörer samma pijgas goda rychte om sig.

Alltså efter 10 Cap: Ting m:B: pålades han at för b:de obewijslige tahl det han af hembdgirigheet tillstod sig om henne uthfördt plichta 3 d:r Sölfm:t item henne för dess och wittnens dag försummande 7 d:r expenser gifwa.

Förtal eller ärekränkning var allvarliga saker i de gamla bonde- och brukssamhällena. En lögn eller ett rykte kunde skada en persons anseende eller position i samhället, och det var mycket viktigt att värna om sin egen och familjens heder och ära.
Böterna som Pierre fick, 3 daler silvermynt, motsvarar cirka 640 kronor i dagens penningvärde.

För den som inte orkar göra en sökning här på bloggen kommer här en kort repetition om vallonsmide: En vallonugn bestod av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till långa järnstänger.

 

Kolhusen vid Gimo bruk

 Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Kyrkböcker i Skäfthammar