Dels är det farmors farfars mor Lotta Lundmark, som föddes i Saringe i Tuna 1828. Lottas föräldrar var sockenskräddare Mats Lundmark och Stina Persdotter, som var bror till Långbacka-Jan. Både Mats och Stina var födda i Alunda socken. Lotta kom att tjäna som piga på några ställen i Rasbo innan hon i Lundby, en gård vid Lejstaån strax norr om Rasbo kyrka, träffar drängen Karl Larsson som jobbat där i ett par år. De gifter sig 1857 i Rasbo. Karls och Lottas vidare öden som statarfamilj har jag berättat om i Statare.
Dels är det mormors morfars farmor Brita Matsdotter, född 1791 i Söder Edinge i Tuna, och hennes förfäder. Åtminstone fem generationer före Brita har bott i Tuna, så i den här bygden finns det gott om rötter.
Det var när jag letade efter förfäder i Tuna sockens dödbok på 1690-talet jag upptäckte att det var ovanligt många döda vissa år. Men vad berodde då det på? Jo, det var en omfattande hungersnöd 1695-1697 i Sverige, Norge, Finland, Estland och Lettland. Från år 1688 hade landet varit drabbat av missväxt och tidig frost, som kulminerade dessa år och ledde till svår hungersnöd. Vintern 1695 skall ha varit den kallaste sedan 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. På våren 1697, då svälten var som allra värst, utbröt en svår epidemi som troligtvis hade samband med de felslagna skördarna. Man har beräknat att en tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl under vintern 1696-1697. Till följd av denna massvält skrev Israel Kolmodin psalmen Den blomstertid nu kommer som även gavs ut i 1695 års psalmbok. Den var dock inte lika bearbetad som idag och var menad som en bön till Gud om att det hårda, kalla vädret skulle avta så det kunde börja växa på åkrarna och i naturen igen. Även om det kan diskuteras huruvida psalmen var till någon hjälp eller inte, så blev skörden samma år näst intill obefintlig. Psalmen sjungs inte bara på skolavslutningar i Sverige, utan även i Finland, vilket troligen beror på att missväxten drabbade den delen av dåtida Sverige mest. I det nuvarande Sverige drabbades Norrland hårdast, samt östra mellansverige, och då särskilt Uppland.
Jag har försökt studera dödligheten för de här åren i några socknar där mina förfäder har bott. Arbetet försvårades av det enkla faktum att det var långt ifrån alla socknar som hade börjat med systematisk registrering vid den här tiden. Det vanligaste är att man hittar böcker över dop, vigslar och begravningar från 1700-talets början och framåt. Men några socknar var pionjärer och kom igång tidigt med bokföringen. De jag studerat är tre stycken: nämnda Tuna, som är en ganska liten eller medelstor landsortssocken, Börje, en medelstor landsortssocken, samt Söderfors, en relativt liten och ung socken (mer om det vid annat tillfälle) med stor prägel av det relativt nystartade bruket.
Tuna socken, döda per år:
1690:
11
1691:
10
1692:
14
1693:
19
1694:
19
1695:
10
1696:
27
1697:
72
1698:
17
1699:
8
1700:
6
1701:
9
Börje socken, döda per år:
1690: 34
1691: 24
1692: 25
1693: 29
1694: 33
1695: 28
1696: 25
1697: 97
1698: 13
1699: 10
1700: 32
1701: 21
Söderfors socken, döda per år:
Börje socken, döda per år:
1690: 34
1691: 24
1692: 25
1693: 29
1694: 33
1695: 28
1696: 25
1697: 97
1698: 13
1699: 10
1700: 32
1701: 21
Söderfors socken, döda per år:
1690:
2
1691:
1
1692:
0
1693:
0
1694:
5
1695:
20
1696:
20
1697:
10
1698:
9
1699:
0
1700:
0
1701:
4
Slutsatsen är ganska tydlig: svälten slog mycket hårt mot både landsort och bruksort. Med
tanke på att den totala befolkningen i Tuna knappast var mer än
några hundra vid den här tiden, så kan man konstatera att
åtminstone en femtedel av socknens befolkning dog under de här
nödåren, kanske mer.
Källor:
Sven Lilja: Klimatet, döden och makten – 1690-talets klimatkris. Stockholms universitet 2008.
Alf Åberg och Göte Göransson: Karoliner. Bokhuset, Höganäs 1984.
