När järnvägen kom till byn - banvakter och banmästare

Järnvägens tillkomst i Sverige kom att förändra både kartor och livet i de orter där den kom att dras. Jag tänker ta upp två för mig närliggande släktrelaterade exempel, Örbyhus och Tierp. Men först måste vi ha lite bakgrund och järnvägshistoria.

I en del europeiska länder byggdes de första järnvägarna redan på 1830-talet, medan man i Sverige tvekade inför kostnaderna. 1855 tillsattes en järnvägskommitté som skulle utreda drag­ningen av järnvägen. Denna beslutade då att den norra stambanan skulle dras från Stockholm över Uppsala till Gävle. Det fanns även planer på att dra järnvägen från Uppsala via Dannemora och Tobo till Gävle och på så sätt sammanbinda Dannemora gruva med olika järnbruk.

Anledningen till att så inte blev fallet, och att en station istället byggdes i Örbyhus, är mycket Baltzar von Platens förtjänst. Han var son till den kände kanalbyggaren med samma namn, och var vid den tiden greve på Örbyhus gods. Han var även statsråd och chef för Sjöfartsdepartementet, och hade mycket inflytande vid diskussionerna kring järnvägsdragningen. För att järnvägen skulle komma så nära Örbyhus slott som möjligt, var ett förslag att korsa Vendelsjön, men dåtidens teknik satte stopp för detta. En station kom istället 1874 att hamna där Örbyhus samhälle ligger idag, på gränsen mellan socknarna Vendel och Tegelsmora, där Vendelån är socken­gräns.

Då fanns ingen bebyggelse på Tegelsmora­sidan bortsett från något enstaka hus. Den närmaste bebyggelsen fanns då endast i byarna Gyllby och Upplanda. Vendelsidan bestod samtidigt endast av Libbarbo gård. Efter järnvägens tillkomst kom affärsverksamheter igång ganska snart, och 1879 blev Örbyhus tingsort. Senare till­kom undan för undan både affärer, hantverk och verkstäder av olika slag, och Örbyhus hade t.ex. under några decennier en betydande konfektionsindustri.

Så till Tierp. Tierps socken är den till ytvidden största socknen i Uppsala län. Innan järnvägens tid var de största orterna i socknen Ullfors, med sitt bruk, och därnäst Eskesta. Där järnvägen nu skulle gå fram bestod socknen bara av glest befolkade byar. Tierps järnvägsstation kom att ligga på byn Bäggebys ägor, men samhället har senare vuxit till att även inkludera bl.a. byarna Åskarby och Svanby. Efter att järnvägen invigdes växte ett nytt samhälle upp ganska snabbt.

Farfars farbror Klas August Pettersson föddes 1 juni 1877 i Gåvastbo i östra utkanten av Tierps socken, där även min farfar och farfars far föddes. Han hade fem äldre syskon efter att tvillingarna Klas August och Emma Augusta dog i scharlakansfeber nästan exakt ett år innan Klas Augusts födelse. Han jobbar hemma på torpet i Gåvastbo fram till värnplikten 1898, och året efter får han anställning som extra banvakt vid Bäggeby station, som kort därpå döptes om till Tierps järnvägsstation.

1902 flyttar Klas August till Tobo, där han bor och arbetar som ordinarie banvakt fram till 1910.
1910 dyker det upp ett ledigt jobb som ordinarie banvakt i Skämsta, ett par kilometer utanför Tierps municipalsamhälle, åt Uppsalahållet till. 1915 gifter han sig med Betty Amalia Larsson, född i Viksta, och de får sedan tre egna barn och ett adoptivbarn. Klas August avancerar omkring 1915 till att bli banmästare, en tjänst som han behåller åtminstone fram till 1935.
Det var förmodligen inget jobb man blev speciellt rik på, men statens kaka var, åtminstone förr i tiden, liten men säker.
Det är väl möjligt att Klas Augusts intresse för järnvägen väcktes av det faktum att han var uppväxt just i Gåvastbo, som ligger precis vid järnvägen och t.o.m. hade en stationsbyggnad.

Gåvastbo station omkring 1920. Bild från Sveriges Järnvägsmuseum. Foto: G. Reimers.



Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att hålla uppsikt över en viss sträcka och hålla den i gott skick, så att den kunde trafikeras. Förutom att bevaka och besiktiga banvallen längs denna sträcka, ingick det även i yrkesrollen att leda underhållet både av spårområdet samt marken runt omkring. Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag. Banvakterna bodde oftast i särskilt uppförda små banvaktsstugor, utstationerade med bara några få kilometers avstånd längs alla större järnvägssträckningar i landet.

Banmästaren hade under sig ett antal banvakter. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning. Vid dessa inspektioner kunde banmästaren också kontrollera att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till "att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier, som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick".
Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

Systemet med banvakter existerade fram till i början på 1960-talet. Med tanke på hur underhållet av järnvägsnätet verkar vara beskaffat idag kanske det vore en idé att återinföra det gamla systemet…

Källor:
Sveriges Järnvägsmuseum, Trafikverket.
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Tierps socken och Tierps köping, Bengt Ingmar Kilström.
Tierp – en sockenbeskrivning. Tierps kommun 1975.
Bygdeforskaren Ingemar Eriksson, Örbyhus rörelsehistoria.
Birger Wallén, ordf. i Vendel Tegelsmora Hembygdsförening.
Kyrkböcker i Tierp och Tegelsmora.