fredag 26 september 2014

Smittkoppor och rödsot


Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De är fagra ungdom gett.


Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.

Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Viktiga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 procent av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.


Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.


Källor:

Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar