Den glömda bygden - i Simon Wahlbergs fotspår

De flesta upplänningar kan ganska lätt pricka in både Österbybruk, Gimo, Alunda och Skyttorp på en karta. Om man ritar ett kryss på den kartan med de fyra orterna i varsitt hörn hamnar mittpunkten ganska exakt på en plats som förmodligen inte är lika bekant – Morkarla. Mitt i Uppland ligger en socken som man kommer till på slingrande skogsvägar, oavsett från vilket håll man färdas. Att det historiskt har varit en tämligen karg bygd understryks av det faktum att Morkarla ingick i Olands härad, vars namn kommer från adjektivet oländig och syftar på dess vida och oländiga skogmarker översållade med klippblock.

Mitt i socknen, där huvudvägarna möts, ligger Morkarla kyrka. Det är en ganska liten och gullig gråstenskyrka som har sitt ursprung i 1200- eller 1300-talet. Den var tyvärr inte öppen vid vårt besök idag, så vi kunde inte studera målningarna som ska vara intressanta.

 

Morkarla kyrka

I Morkarla har en liten del av mina förfäder bott, på mormors och morfars sida. Det är dels ett par generationer akademibönder i Prästby, dels en av mina äldsta dokumenterade förfäder; Nils Ersson i Söderby (14 generationer bort), som jag nämnde i Men hur långt har du kommit då?. Slutligen familjen Wahlberg, som jag nämnde i Gruvarbetarna från Söderskogen. Simons Wahlbergs farfar Erik Andersson Wahlberg föddes 1724 i Valö, men gifter sig med bonddottern Anna Matsdotter från Knaby i Morkarla, och flyttar dit. Erik arbetar som gruvdräng liksom sonen Erik. Erik den yngre gifter sig med Brita Karberg från Karkebo i Film och paret får fem barn. Den enda sonen som överlever barnaåren är Simon, som gifter sig nyårsdagen 1816 med Brita Lisa Danqvist från Söderskogen i Film. Brita Lisa var äldsta dottern till Anders Danqvist, vars bouppteckning redovisades i En bouppteckning berättar. Efter vigseln flyttar Simon från Morkarla till Söderskogen och fortsätter att arbeta som gruvdräng vid Dannemora. Som av en händelse gjorde vi samma resa idag, dvs från Morkarla till Söderskogen i Film, och gjorde faktiskt också ett stopp och tittade ner i det imponerande dagbrottet vid Dannemora gruvor.

Söderskogen var en mycket trevlig bekantskap. De gamla gruvdrängstorpen verkar vårdas ömt, och hela byn andas Bullerbyidyll, om än förmodligen enbart som sommarstugeområde. De många och vackra stengärdsgårdarna och stenhögarna vittnar om det arbete som låg bakom att få till brukbar mark. Både Film och Dannemora ingick ju också i Olands härad.

Söderskogen, Film

 

Källor:
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del II, 1950.
Svensk Etymologisk Ordbok.
Kyrkböcker i Morkarla, Film och Valö.

 

Förolämpningar genom tiderna

Det sägs ofta att samtalsklimatet har blivit hårdare, men det kan mycket väl istället handla om att vi alltid letar efter nya förolämpningsord för att vi slitit ut de gamla. Idag har många gamla förolämpningsord som hutlare, kakell och rumpoxe försvunnit ur vårt ordförråd.

De medeltida lagsamlingarna hade listor över vilka benämningar man inte fick använda om sina medmänniskor, t.ex. tikvalp, fegis, trollkona, hortuta, förgörerska, tjuv, sköka, hora, rövare, mördare, niding, träl, kasevarg (mordbrännare), agnabak (spannmålstjuv), skökoson, lögnare, son av hynda och så vidare. I äldre tiders lagar kallades brottet förolämpning för användande av okvädesord eller okvädinsord.

Jag har tagit del av en intressant avhandling som belyser förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i 1630-talets Uppsala, där man har gått igenom domstolsprotokoll från denna period. Rättsprocesserna gäller just språkbrott. De förolämpningar som togs upp i domstol var oftast lögner som kunde skada en persons anseende eller position i samhället.
Jag tänker redovisa ett axplock av mer eller mindre rumsrena okvädesord som förekom under 1630-talet. Känsliga personer uppmanas därför att hoppa över listan nedan.

ballskräppa – testikelpung, feg person
hutlare – fuskare, bedragare
kakell - uppblåst person
rumpoxe - dum person
gillbertil – övermodig person eller kåt man
hyslare - klåpare
kukuvall – hanrej, man vars hustru är otrogen
långhäger - övermodig person
sakrametskona - sedeslös kvinna
snorslev - otuktig kvinna
snålbyla – girig, sniken person

Självklart har jag ett eget exempel på en förolämpningssituation från min släkt. Det finns ingen anledning att tro att ”vi” har varit bättre inom detta område än andra. Exemplet är från ungefär samma tidsepok som den som avhandlingen behandlar.

Farfars farfars mormors farmors mor var Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken, och har tidigare nämnts här på bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt vid ett tillfälle.

Utdrag ur Tierps dombok år 1707:
Kom för rätten mästerräckaren wid Hofors järnbruk Anders son klagade till Anders Godous hustru Maria Mickelsdotter och dess moder Kierstin Nilsdotter för det de i förlden somras då hans hustru kommit till Bruksbrunnen att hämta vatten, ...öfverfallit henne med beskyllningar, och icke utan åtskilliga gånger ropat henne för hora...

Stort tack till min niomänning Kerstin som delat med sig med material från domböcker i Tierp.

Källor:
Dick Harrison: Sveriges historia - 600-1350, Norstedt, Stockholm, 2009.
Erik Falk: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys. Uppsala universitet 2011, Institutionen för nordiska språk.

Dödsnotiser berättar om livet del 2 - Talis qualis

Åter till dödsnotiserna, som kan ge värdefull information om personen i fråga. För det mesta inte alls så utförligt som de dödsnotiser jag gav exempel på här: Dödsnotiser berättar om livet, utan snarare av typen: ”Dagkarl Anders Persson i Leufsta bruk, 75 år gammal, beskedlig. Dog av slag.”

Och det är detta lilla betygsättande ord jag tycker är lite intressant. ”Beskedlig” är en relativt vanligt omdöme i dödböckerna, och ska nog tolkas som sansad, måttlig och anspråkslös eller kanske även hygglig och vänlig. (Se SAOB, där finns många förslag.)
Även ”gudfruktig” ses ganska ofta, vilket bör betyda ungefär from eller rättfärdig.
”Ärlig” har jag sett bland mina anor i ganska många fall, och det är väl knappast något negativt iallafall.

Men min favorit bland omdömen i eftermälen hämtar jag från min farmors morfars morfars farfars far Mats Larsson i Valparbo i Österlövsta socken. Hans omdöme har jag över huvud taget inte sett någonstans annars bland alla dödsnotiser jag skummat igenom: ”Talis qualis”. Det är latin och betyder ungefär ”jag är sån jag är”. Min gissning är att Mats var lite av en särling som gick sin egen väg i livet.

Talis qualis var för övrigt också pseudonymen som författaren och jourmalisten Carl Vilhelm August Strandberg änvände sig av. Han är mest känd för att ha skrivit texten till Kungssången 1844, inför Oskar I:s trontillträde. Pseudonymen eller signaturen lär han ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern.

 

Vallonsmide

Jag har fått frågan från en läsare vad det var som var så speciellt med vallonsmidet. Jag ska göra ett försök att förklara det lite kortfattat.

Vi får börja där allting startade. Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Det som skiljde vallonsmidet från det samtida tysksmidet var att man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. Tysksmidet, som hade utvecklats i några tyska stater, infördes i Sverige av Gustav Vasa. I den tyska smidesmetoden hade smedjan endast en härd i vilken tackjärnet både smälts och återupphettas under det att det räcktes ut till stänger.

Vallonsmidet innebar att de två produktionsstegen skiljdes åt. Smedjan hade två härdar, en smälthärd där de stora tackjärnsstyckena smälts ned och renas från överflödigt kol och en räckarhärd där stycket från smälthärden åter hettas upp och smides ut till stänger under den vattendrivna hammaren. I vallonsmidet hade utgångsmaterialet formen av en lång grov stång, en så kallad gös, som skjuts in i smälthärden från härdens baksida och successivt smälts av.

Vallonsmidet gav goda möjligheter att rena metallen från fosfor. Höga halter av fosfor var ett problem i Vallonien. Malmen från Dannemora var fosforfattig och metoden innebar att man fick stångjärn med mycket låg slagghalt, det vill säga en produkt av mycket hög kvalitet.

Smedernas arbete var hårt och tungt. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen uppdelad i ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyskmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer betydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.

Tysksmidet var det vanligaste och svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag betydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Sammanfattningsvis så krävde vallonsmidet större resurser men levererade ett bättre resultat kvalitetsmässigt.

Sedan hade de invandrande vallonerna även stor betydelse för svensk kolningsteknik, som tidigare beskrivits här: Inte riktigt först

Källor:
Boken om Bergslagen, 1988 Förlaget Rubicon Utgiven i samarbete med Bergslagsdelegationens projekt Turism i Bergslagen.
Nycklar till Brukssamhället, ett samarbete mellan VärmlandsArkiv, Folkrörelsernas arkiv för Värmland, Värmlands Museum, Karlstads universitetsbibliotek och Länsbiblioteket i Värmland.
Bergsbruk - gruvor och metallframställning. Av SNA.

Ramhälls gruvor

Släktforskningssafari igen! Idag gick turen till en bortglömd gruvby i hjärtat av Uppland, Ramhäll.
I trakten av Ramhäll upptäcktes järnmalm den första gången 1742 och brytning pågick till mitten på 1760-talet. På 1830-talet påbörjades brytning på nytt och i större omfattning. 1942 köpte Stora Kopparberg gruvorna och gjorde stora investeringar. Driften upphörde 1975, då gruvorna lades ner.

Med järnvägen fanns via en smalspårig malmbana godsförbindelse med Dannemora och med Harg vid Upplandskusten, varifrån båttransporter kunde ske både för inrikes leverans och för export, inte minst till England och Sheffield. Ramhälls järnmalm var av lika hög kvalitet som den från Dannemora.

Idag bjuder Ramhäll på ett nästan kusligt monument över en svunnen industri. Som en jättelik sarkofag reser sig oväntat den stora gruvlaven mitt ute i den uppländska landsbygden. Det som finns kvar av malmbanan påminner nästan om romerska kolonner. Industribrutalism i all sin prakt. Här är några bilder från tidigare idag:
 

 

Johan Gustaf Andersson, min mormors morfars far, och hans liv som arbetare i Uppsala vid 1800-talets slut, har jag skrivit om här. Hans lillebror Vilhelm Andersson föddes 1852 i Nyvla, bodde några år i Stabby i utkanten av Uppsala och sedan i Karlsberg i Stadsskogen innan han år 1900 flyttade till Ramhäll i Alunda socken. Han jobbar där som gruvarbetare till sin död 1914. Vilhelm och hustrun Anna Lovisas dotter Hulda Katrina blir kvar i Ramhäll då hon gifter sig med gruvmaskinisten Per Johan Hellgren, som jobbar i gruvan till sin död 1930. Kanske finns någon av dem med på den här bilden på gruvarbetare vid Ramhälls gruvor från Olands kommuns bildarkiv, Upplandsmuseet:

 

Pestens tid

Toussaint Guillaume som kom från Liège 1627 för två års arbete i Sverige blev kvar längre än så. Toussaint finns antecknad som räckarmästare både på Hillebola bruk och på Lövsta bruk.
Han fick åtminstone sju barn, och blir så småningom stamfader till en stor vallonsläkt Guillaume/Gilljam, framför allt koncentrerad till bruksorterna i norra Uppland.

Toussaint dör i pesten och begravs den 28 september 1657 i Lövsta.
Även sonen, masugnsarbetaren Israel Guillaume, och ett barn till denne dog i pesten samma år.
I kyrkoräkenskaperna för Österlövsta socken 1657 sammanfördes de som avlidit i pesten separat. Totalt avled omkring 60 personer som alla begravdes mellan 9 augusti och 11 november.

Pest är en infektion orsakad av bakterien Yersinia pestis. Den slår ut immunförsvaret, och infektionen kan leda till olika former av pest (böldpest, lungpest och blodpest), beroende på vilka organ som infekteras.

Den mest kända epidemin är förstås digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Större och mindre pestepidemier drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713.
Efter 1657 skulle det dröja till 1710 innan nästa utbrott av pesten drabbade i Sverige. Det varade till 1713 och blev tack och lov den sista pestepidemin i Sverige.

I fäders spår – besök i Liège

I samband med helgens weekendresa till Bryssel lämnade jag grabbgänget under en förmiddag för att göra en avstickare till Liège. Jag tänkte att det skulle vara intressant att stifta lite bekantskap med Vallonien. Liège är liksom Uppsala landets fjärde största stad, och av ungefär samma storlek, men den belgiska fyran kändes något större.

Floden Meuse, centrala Liège

Staden var biskopssäte från omkring år 720, och bildade ett furstbiskopdöme inom det tysk-romerska riket under åren 980-1795. Åtta kyrkor eller katedraler byggdes under denna period, varav sju finns kvar. Den största kvarvarande, och den nuvarande domkyrkan, är Cathédrale Saint-Paul som byggdes på 1100-talet.

Cathédrale Saint-Paul

Louis de Geer föddes 1587 i Liège. Med hjälp av Gustav II Adolf tog han över Österby, Gimo och Lövsta bruk m.fl, och utvecklade dem till de största järnbruken i Sverige. För att bemanna bruken rekryterade de Geer arbetskraft och därmed en överlägsen järnframställningsmetod från sitt forna hemland.

De första krigshändelserna under första världskriget utspelades här under slaget vid Liège i augusti 1914 då de belgiska befästningarna i och runt staden erövrades av tyskarna efter 10 dagars strider.

Vid mitt besök i staden valde jag att titta lite närmare på ett museum, Maison de la Metallurgie & de L'industrie, belägen i en gammal fabriksbyggnad. Förutom en intressant exposé över allmän industrihistoria hade de även byggt upp en vallonsmedja med en masugn från 1600-talet.
 

Blästrar till masugn i vallonsmedja. Interiör från Maison de la Metallurgie & de L'industrie.

De av mina anfäder och anmödrar som dokumenterat har anknytning till Liège är:

Jehan Martelleur (ff ff mm fm mf ff)
Den 19/6 1626 anställdes han som masmästare för två års arbete enligt kontrakt daterat i Liège. Han arbetar vid Finspång 1626-30, vid Nyköpingsverken 1631-36, Skärviks bruk 1638-39, Åker 1642, Snavlunda 1643 och Åkerby bruk 1644. Under åren 1626-36 är hustrun kvar hemma i byn i Forges i närheten av Chimay (som idag är mest känt för att där finns ett av tio kloster i världen där det bryggs trappistöl). Hon ingår i den grupp emigranter som reser till Sverige på våren 1636. Jehan Martelleur dör 1660 i Hillebola bruk.

Toussaint Guillaume (mm ff mf ff mf f)
Skriver kontrakt i Liege 29/7 1627 för två års arbete som räckarmästare i Sverige. Arbetar vid Lövsta bruk 1629-1657. Död i pesten 2 september 1657.

Bertrand Sporrong (mm ff mm fm ff ff)
Född i Liège, liksom hustrun Jaceline Marteleur. Smältare. Båda döda 1650 i Lövsta bruk.

Jean Joes Henning (mm fm mm mm ff ff)
Masmästare som tecknar kontrakt i Liège 28/6 1627 för två år. Finns 1629 i Österby men har hustrun kvar i Liège. Året efter begår han dråp i Forsmark, för vilken häradsrätten 10/8 1630 dömer honom till döden. Man kan förmoda att domen verkställs, eftersom Joes inte förekommer i några dokument efter 1630. Se mer detaljer om honom här.