Vallonsmide

Jag har fått frågan från en läsare vad det var som var så speciellt med vallonsmidet. Jag ska göra ett försök att förklara det lite kortfattat.

Vi får börja där allting startade. Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Det som skiljde vallonsmidet från det samtida tysksmidet var att man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. Tysksmidet, som hade utvecklats i några tyska stater, infördes i Sverige av Gustav Vasa. I den tyska smidesmetoden hade smedjan endast en härd i vilken tackjärnet både smälts och återupphettas under det att det räcktes ut till stänger.

Vallonsmidet innebar att de två produktionsstegen skiljdes åt. Smedjan hade två härdar, en smälthärd där de stora tackjärnsstyckena smälts ned och renas från överflödigt kol och en räckarhärd där stycket från smälthärden åter hettas upp och smides ut till stänger under den vattendrivna hammaren. I vallonsmidet hade utgångsmaterialet formen av en lång grov stång, en så kallad gös, som skjuts in i smälthärden från härdens baksida och successivt smälts av.

Vallonsmidet gav goda möjligheter att rena metallen från fosfor. Höga halter av fosfor var ett problem i Vallonien. Malmen från Dannemora var fosforfattig och metoden innebar att man fick stångjärn med mycket låg slagghalt, det vill säga en produkt av mycket hög kvalitet.

Smedernas arbete var hårt och tungt. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen uppdelad i ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyskmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer betydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.

Tysksmidet var det vanligaste och svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag betydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Sammanfattningsvis så krävde vallonsmidet större resurser men levererade ett bättre resultat kvalitetsmässigt.

Sedan hade de invandrande vallonerna även stor betydelse för svensk kolningsteknik, som tidigare beskrivits här: Inte riktigt först

Källor:
Boken om Bergslagen, 1988 Förlaget Rubicon Utgiven i samarbete med Bergslagsdelegationens projekt Turism i Bergslagen.
Nycklar till Brukssamhället, ett samarbete mellan VärmlandsArkiv, Folkrörelsernas arkiv för Värmland, Värmlands Museum, Karlstads universitetsbibliotek och Länsbiblioteket i Värmland.
Bergsbruk - gruvor och metallframställning. Av SNA.