Karl XII:s norska fälttåg

Åter till soldaterna i släkten. Jag har åtminstone en till att avhandla. Det gäller min farmors mormors morfars farmors far Lars Larsson Wiberg, född omkring 1696 i Tierps socken. I de militära arkiven kan man läsa att Lars antogs till armén 1718, lagom till detta års fälttåg mot Norge. I generalmönsterrullan får man reda på att Lars är en "God karl af medelmåttig längd". 1736 finns anteckningen "Klagar öfver torrwärk och andtäppa sedan norska campagnen. Begär och får avsked." Lars tillhör Livkompaniet inom Upplands regemente, och soldatnamnet Wiberg tillhörde hembyn Väster-Ensta liksom åtminstone ytterligare två soldater därifrån.

Vad hände då 1718, efter att Lars blivit antagen? Det här var på sluttampen av det Stora nordiska kriget, då Sverige gjorde två försök att invadera Norge. Man hade misslyckats 1716, och nu hade Karl XII samlat ihop cirka 40 000 man. Planen var att Carl Gustaf Armfeldt skulle ta en styrka på 5000 karoliner och anfalla Trondheim och på så sätt kapa Norge på mitten, samtidigt som kungen tog hand om huvudstyrkan i söder för att gå genom Halden mot Kristiania. Upplands regemente kom att tillhöra kungens styrkor under fälttåget.

Det finns en kompanidagbok från Upplands regemente som beskriver förhållandena under marschen genom Värmland och Dalsland i oktober/november 1718. Regementet var på 1200 man och indelat på 8 kompanier à 150 man. Det framgår att en normal dagsmarsch var på 2 mil, men det fick kortas något på grund av de dåliga vägarna i Dalsland. Dagen började med corum (morgonbön) och innan man gav sig väg bjöds mannarna på en sup brännvin (18 man på litern). I Åmål hade man slaktat en oxe som gav 80 kg kött, och man köpte även 85 kg palt i stan. Efter den dryga dagsmarschen kunde det därför delas ut 300 gram kött per man. Den 29 oktober inspekteras regementet av Karl XII och manskapet påbjöds då att ta på sig sina strumpor, damasker och skor (dvs lågskor de själva köpt). Klädseln bestod annars av blå livrockar med gult foder, under det gul väst som gick ner på låren. Därunder en vit skjorta, en svart halsduk och en hatt. Nertill skinnbyxor med knäremmar som knyts under knäna. En del var barfota i sina näverskor, medan andra hade gråa yllestrumpor – de gula strumporna och köpeskorna låg i ränseln och likaså den blåa kappan för ruskväder.

Den 30 oktober korsar truppen den norska gränsen, och hela uppdraget ser tämligen lyckosamt ut. Som bekant träffas Karl XII av en kula i huvudet vid Fredriksstens fästning den 30 november, och fälttåget avbryts. Den sydliga styrkan får en betydligt lugnare reträtt än resan för Armfeldts armé. Den kom att gå under namnet Karolinernas dödsmarsch, där över 4000 soldater frös ihjäl i Tydalsfjällen.

Belägringen av Fredrikssten blev inte särskilt kostsam räknat i förluster vare sig för svenskarna eller norrmännen, omkring 200 man på den svenska sidan och mindre än 100 på den norska. Som vanligt i den tidens krig var det mest sjukdomar som skördade offer och i generalmönsterrullan nämns endast en enda soldat som stupat i strid.

Lars Larsson Wiberg kommer hem till Tierp, och gifter sig annandag jul 1727 med Dorotea Olofsdotter. De får åtminstone fem barn. Torrvärken och andtäppan som Lars klagade över kan översättas till reumatism respektive astma. Man får väl hoppas att det fanns utrymme för viss rehabilitering när den svenska stormaktstiden var över.

Källor:
Kyrkböcker i Tierp
Generalmönsterrullor
Bengt Hemtun, Mellerud

Jakten på Martelleurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 



Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.

Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.

 

För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:

 

Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.

För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 

 

I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.

 

 

 

Knut Mineur – koncentrationsläger i Nazityskland

Jag tänkte berätta om en släkting med ett dramatiskt livsöde. Det handlar om Knut Mineur, som jag är släkt med på åtminstone tre sätt. Dels det mest uppenbara släktbandet genom släkten Mineur. Min mormors farfars mor hette ju Maja Greta Mineur. Dessutom är Knuts farfars mormors farfars far Claes Gelotte även min ana på farmors sida. Sedan har vi gemensamma anor genom släkten Sporrong. Bertram Sporrong var räckarmästare vid Hargs bruk, och hans dotter Katarina gifte sig med en Pierre Mineur som är Knuts ana på det raka fädernet, medan Katarinas bror Karl är min ana på mormors sida.

Knut Mineur föddes 1905 i Gävle. Knuts mor dog i tuberkulos när han endast var 2 år gammal, och han placerades kort därefter i fosterhem i Finnböle i Hedesunda socken. Han behandlades inte särskilt väl av sin styvfar, och vid 14 års ålder beslöt han sig för att rymma, och sökte då upp sin ursprungliga familj.

Gävle var på den här tiden en stor sjöfartsstad, och Knut blev sjöman och tog jobb på olika båtar. Samtidigt med sjömanslivet engagerade han sig starkt för sjöfolks- och hamnarbetarnas villkor. Vid en vistelse i Hamburg 1934 blev Knut arresterad av Gestapo, anklagad för att ha spridit politisk propaganda. Efter en skenrättegång med planterade ”bevis” ansågs han skyldig till högförräderi mot sitt nekande och dömdes till sex år i koncentrationsläger. All den psykiska och fysiska tortyr som detta innebar tänker jag inte beskriva i detalj här, men det är en omskakande läsning att ta del av.

Det är oklart exakt vilka ansträngningar som den svenska staten gjorde för att få Knut fri. Han släpptes till slut i mars 1938 efter tre och ett halvt år i nazistisk fångenskap. De främsta faktorerna som ledde till frigivningen är förmodligen dels det faktum att han var svensk medborgare och att tyskarna ville inte stöta sig med Sverige i onödan, dels en anstaltsläkare vid koncentrationslägret som visade viss humanitet.

På hemmaplan bildades under fångenskapen Jansson-Mineur-kommittén i syfte att försöka få Erik Jansson och Knut Mineur frigivna, båda dömda till liknande brott. Kommittén försökte även få till stånd en svensk bojkott av de olympiska spelen i Berlin 1936, vilket man som bekant misslyckades med.

Det mest upprörande i sammanhanget är kanske på det sätt Knut Mineur behandlades efter sitt frigivande och sin ankomst hem till Sverige, åtminstone fram till krigets vändpunkt vid tyskarnas nederlag i Stalingrad. Efter 3 ½ år i koncentrationsläger och därmed märkt för livet både fysiskt och psykiskt betraktas han som en säkerhetsrisk och får inte den minsta hjälp av staten, snarare tvärtom. Rent tragikomiskt blir det när skattemyndigheten bötfäller honom med hela lönekuvertet för att inte ha lämnat in självdeklaration för fyra år. Efter att ha förklarat att han satt i nazistiskt koncentrationsläger under de åren blir svaret ”Ja, men det är en sak som inte angår oss". Det krävdes advokathjälp för att få böterna avskrivna.

Självklart är det lätt att vara efterklok. Sverige såg ju helt annorlunda ut vid den här tiden jämfört med idag. Det förelåg t.ex. en massiv kommunistskräck i vårt land under många decennier.

Läs gärna boken jag tipsar om nedan. Det ger en skakande inblick i nazismens illdåd, något som aldrig får glömmas. Sedan får man ta den öppet marxist-leninistiska Knut Mineurs politiska åsikter som man vill.

Litteratur:
Mineur, Knut: Tukthus. En proletärs minnen. Gidlunds förlag 1970.

Den glömda bygden - i Simon Wahlbergs fotspår

De flesta upplänningar kan ganska lätt pricka in både Österbybruk, Gimo, Alunda och Skyttorp på en karta. Om man ritar ett kryss på den kartan med de fyra orterna i varsitt hörn hamnar mittpunkten ganska exakt på en plats som förmodligen inte är lika bekant – Morkarla. Mitt i Uppland ligger en socken som man kommer till på slingrande skogsvägar, oavsett från vilket håll man färdas. Att det historiskt har varit en tämligen karg bygd understryks av det faktum att Morkarla ingick i Olands härad, vars namn kommer från adjektivet oländig och syftar på dess vida och oländiga skogmarker översållade med klippblock.

Mitt i socknen, där huvudvägarna möts, ligger Morkarla kyrka. Det är en ganska liten och gullig gråstenskyrka som har sitt ursprung i 1200- eller 1300-talet. Den var tyvärr inte öppen vid vårt besök idag, så vi kunde inte studera målningarna som ska vara intressanta.

 

Morkarla kyrka

I Morkarla har en liten del av mina förfäder bott, på mormors och morfars sida. Det är dels ett par generationer akademibönder i Prästby, dels en av mina äldsta dokumenterade förfäder; Nils Ersson i Söderby (14 generationer bort), som jag nämnde i Men hur långt har du kommit då?. Slutligen familjen Wahlberg, som jag nämnde i Gruvarbetarna från Söderskogen. Simons Wahlbergs farfar Erik Andersson Wahlberg föddes 1724 i Valö, men gifter sig med bonddottern Anna Matsdotter från Knaby i Morkarla, och flyttar dit. Erik arbetar som gruvdräng liksom sonen Erik. Erik den yngre gifter sig med Brita Karberg från Karkebo i Film och paret får fem barn. Den enda sonen som överlever barnaåren är Simon, som gifter sig nyårsdagen 1816 med Brita Lisa Danqvist från Söderskogen i Film. Brita Lisa var äldsta dottern till Anders Danqvist, vars bouppteckning redovisades i En bouppteckning berättar. Efter vigseln flyttar Simon från Morkarla till Söderskogen och fortsätter att arbeta som gruvdräng vid Dannemora. Som av en händelse gjorde vi samma resa idag, dvs från Morkarla till Söderskogen i Film, och gjorde faktiskt också ett stopp och tittade ner i det imponerande dagbrottet vid Dannemora gruvor.

Söderskogen var en mycket trevlig bekantskap. De gamla gruvdrängstorpen verkar vårdas ömt, och hela byn andas Bullerbyidyll, om än förmodligen enbart som sommarstugeområde. De många och vackra stengärdsgårdarna och stenhögarna vittnar om det arbete som låg bakom att få till brukbar mark. Både Film och Dannemora ingick ju också i Olands härad.

Söderskogen, Film

 

Källor:
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del II, 1950.
Svensk Etymologisk Ordbok.
Kyrkböcker i Morkarla, Film och Valö.

 

Förolämpningar genom tiderna

Det sägs ofta att samtalsklimatet har blivit hårdare, men det kan mycket väl istället handla om att vi alltid letar efter nya förolämpningsord för att vi slitit ut de gamla. Idag har många gamla förolämpningsord som hutlare, kakell och rumpoxe försvunnit ur vårt ordförråd.

De medeltida lagsamlingarna hade listor över vilka benämningar man inte fick använda om sina medmänniskor, t.ex. tikvalp, fegis, trollkona, hortuta, förgörerska, tjuv, sköka, hora, rövare, mördare, niding, träl, kasevarg (mordbrännare), agnabak (spannmålstjuv), skökoson, lögnare, son av hynda och så vidare. I äldre tiders lagar kallades brottet förolämpning för användande av okvädesord eller okvädinsord.

Jag har tagit del av en intressant avhandling som belyser förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i 1630-talets Uppsala, där man har gått igenom domstolsprotokoll från denna period. Rättsprocesserna gäller just språkbrott. De förolämpningar som togs upp i domstol var oftast lögner som kunde skada en persons anseende eller position i samhället.
Jag tänker redovisa ett axplock av mer eller mindre rumsrena okvädesord som förekom under 1630-talet. Känsliga personer uppmanas därför att hoppa över listan nedan.

ballskräppa – testikelpung, feg person
hutlare – fuskare, bedragare
kakell - uppblåst person
rumpoxe - dum person
gillbertil – övermodig person eller kåt man
hyslare - klåpare
kukuvall – hanrej, man vars hustru är otrogen
långhäger - övermodig person
sakrametskona - sedeslös kvinna
snorslev - otuktig kvinna
snålbyla – girig, sniken person

Självklart har jag ett eget exempel på en förolämpningssituation från min släkt. Det finns ingen anledning att tro att ”vi” har varit bättre inom detta område än andra. Exemplet är från ungefär samma tidsepok som den som avhandlingen behandlar.

Farfars farfars mormors farmors mor var Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken, och har tidigare nämnts här på bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt vid ett tillfälle.

Utdrag ur Tierps dombok år 1707:
Kom för rätten mästerräckaren wid Hofors järnbruk Anders son klagade till Anders Godous hustru Maria Mickelsdotter och dess moder Kierstin Nilsdotter för det de i förlden somras då hans hustru kommit till Bruksbrunnen att hämta vatten, ...öfverfallit henne med beskyllningar, och icke utan åtskilliga gånger ropat henne för hora...

Stort tack till min niomänning Kerstin som delat med sig med material från domböcker i Tierp.

Källor:
Dick Harrison: Sveriges historia - 600-1350, Norstedt, Stockholm, 2009.
Erik Falk: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys. Uppsala universitet 2011, Institutionen för nordiska språk.

Dödsnotiser berättar om livet del 2 - Talis qualis

Åter till dödsnotiserna, som kan ge värdefull information om personen i fråga. För det mesta inte alls så utförligt som de dödsnotiser jag gav exempel på här: Dödsnotiser berättar om livet, utan snarare av typen: ”Dagkarl Anders Persson i Leufsta bruk, 75 år gammal, beskedlig. Dog av slag.”

Och det är detta lilla betygsättande ord jag tycker är lite intressant. ”Beskedlig” är en relativt vanligt omdöme i dödböckerna, och ska nog tolkas som sansad, måttlig och anspråkslös eller kanske även hygglig och vänlig. (Se SAOB, där finns många förslag.)
Även ”gudfruktig” ses ganska ofta, vilket bör betyda ungefär from eller rättfärdig.
”Ärlig” har jag sett bland mina anor i ganska många fall, och det är väl knappast något negativt iallafall.

Men min favorit bland omdömen i eftermälen hämtar jag från min farmors morfars morfars farfars far Mats Larsson i Valparbo i Österlövsta socken. Hans omdöme har jag över huvud taget inte sett någonstans annars bland alla dödsnotiser jag skummat igenom: ”Talis qualis”. Det är latin och betyder ungefär ”jag är sån jag är”. Min gissning är att Mats var lite av en särling som gick sin egen väg i livet.

Talis qualis var för övrigt också pseudonymen som författaren och jourmalisten Carl Vilhelm August Strandberg änvände sig av. Han är mest känd för att ha skrivit texten till Kungssången 1844, inför Oskar I:s trontillträde. Pseudonymen eller signaturen lär han ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern.

 

Vallonsmide

Jag har fått frågan från en läsare vad det var som var så speciellt med vallonsmidet. Jag ska göra ett försök att förklara det lite kortfattat.

Vi får börja där allting startade. Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Det som skiljde vallonsmidet från det samtida tysksmidet var att man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. Tysksmidet, som hade utvecklats i några tyska stater, infördes i Sverige av Gustav Vasa. I den tyska smidesmetoden hade smedjan endast en härd i vilken tackjärnet både smälts och återupphettas under det att det räcktes ut till stänger.

Vallonsmidet innebar att de två produktionsstegen skiljdes åt. Smedjan hade två härdar, en smälthärd där de stora tackjärnsstyckena smälts ned och renas från överflödigt kol och en räckarhärd där stycket från smälthärden åter hettas upp och smides ut till stänger under den vattendrivna hammaren. I vallonsmidet hade utgångsmaterialet formen av en lång grov stång, en så kallad gös, som skjuts in i smälthärden från härdens baksida och successivt smälts av.

Vallonsmidet gav goda möjligheter att rena metallen från fosfor. Höga halter av fosfor var ett problem i Vallonien. Malmen från Dannemora var fosforfattig och metoden innebar att man fick stångjärn med mycket låg slagghalt, det vill säga en produkt av mycket hög kvalitet.

Smedernas arbete var hårt och tungt. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen uppdelad i ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyskmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer betydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.

Tysksmidet var det vanligaste och svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag betydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Sammanfattningsvis så krävde vallonsmidet större resurser men levererade ett bättre resultat kvalitetsmässigt.

Sedan hade de invandrande vallonerna även stor betydelse för svensk kolningsteknik, som tidigare beskrivits här: Inte riktigt först

Källor:
Boken om Bergslagen, 1988 Förlaget Rubicon Utgiven i samarbete med Bergslagsdelegationens projekt Turism i Bergslagen.
Nycklar till Brukssamhället, ett samarbete mellan VärmlandsArkiv, Folkrörelsernas arkiv för Värmland, Värmlands Museum, Karlstads universitetsbibliotek och Länsbiblioteket i Värmland.
Bergsbruk - gruvor och metallframställning. Av SNA.