Två år sedan DNA-testet

Jag tänkte att det var dags att ge en uppdatering om läget med FamilyFinder-testet jag gjorde på Family Tree DNA för ganska exakt två år sedan. I skrivande stund har jag 666 matchningar/träffar, som jag alltså är släkt med på något sätt. De allra flesta på väldigt långt håll. Så här långt har jag lyckats hitta gemensam ana för sex stycken matchningar, mycket tack vare att ytterligare några nära släktingar har gjort testet senare. Den allra största upptäckten har jag ju berättat om tidigare: den dittills okände morfadern till en släktforskare i Skåne.

Uppskattat släktskap (av FTDNA)	Verkligt släktskap	Totalt delat DNA/ längsta block (cM)	Gemensam ana, föräldrar till min…	Ort och socken för gemensam ana
2nd - 3rd	2nd cousins once removed	207 / 68	Farfars far	Gåvastbo, Tierp
3rd - 5th	4th cousins twice removed	45 / 16	Farmors farmors farfar	Klista, Vårfrukyrka (Enköping)
4th - Remote	7th once removed (med farmor)	47 / 11	Farmors mormors farfars morfar	Bro, Tierp
2nd - 4th	5th cousins once removed	60 / 23	Morfars mormors farfar	Uckerö, Valö
2nd - 4th	4th twice removed	82 / 22	Mormors mormors farmor	Götby, Tegelsmora
2nd - 4th	5th twice removed	88 / 25	Mormors mormors mormors mor	Söderskogen, Film

Extra kul är det att konstatera att släktskap finns verifierat på samtliga av farfars, farmors, morfars och mormors sidor, och dessutom från flera olika uppländska socknar, från Vårfrukyrka i sydväst till Valö i nordost. Det känns väldigt tillfredsställande varje gång pappersforskningen bekräftas på det här sättet.

I fallet med det mest avlägsna släktskapet i tabellen kan det mycket väl vara så att det finns flera olika släktskap inblandade som bidrar. Om man ska kommentera hur bra algoritmerna på FTDNA uppskattar släktskap jämfört med verkligheten, så verkar det generellt vara en viss överskattning, dvs att släktskapet i själva verket är något eller mycket längre tillbaka. Det som förmodligen ställer till det är att Sverige är ett ganska litet land. Tittar man tillbaka 10-12 generationer, till år 1620, så hade Sverige endast ca 850 000 invånare, och från dessa härstammar de flesta av dagens snart 10 miljoner invånare. Alltså är det troligt att de flesta svenskar har kopplingar till varandra inom den tidsrymden, vilket kan ställa till det vid ett DNA-test. För personer med finska rötter verkar det vara ännu värre.

6 st bekräftade släktskap på 666 matchningar kan tyckas magert, men jämfört med många andra testade verkar det här vara ett helt okej utfall. Tillsammans med andra hängivna släktforskare är jag på spåren att reda ut ytterligare släktskap.
Och förhoppningsvis fortsätter det att rassla till.  Intresset för DNA i släktforskningen verkar vara stort just nu, med tanke på alla föreläsningar i ämnet och de böcker som kommit ut på senare tid.

Litteraturtips:
Peter Sjölund: Släktforska med DNA
Magnus Bäckmark: Genvägar: praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning
Karin Bojs: Min europeiska familj de senaste 54 000 åren

Hargs bruk och byggmästare Rafael Pousette

Hargs bruk har som så många andra järnbruk anor från 1600-talet. 1668 grundades bruket av riksamiralen Gustav Otto Stenbock, den ende svensk som grundat ett järnbruk i norra Uppland. Vid rysshärjningarna 1719 blev Harg ett lätt byte på grund av det utsatta läget vid havet. Bruket totalförstördes då, men återuppbyggdes senare och verksamheten återupptogs. Stångjärn smiddes fram till 1921, då den sista smedjan stängdes och skogsbruket tog vid.

Harg ligger vid riksväg 76 som går mellan Gävle och Norrtälje, ungefär en mil söder om Östhammar. Harg utgör en av landets bäst bevarande bruksmiljöer, och är väl värt ett besök om man har vägarna förbi. Man behöver inte ens svänga av riksvägen för att ta del av den vackra bruksmiljön. Bruket är privatägt, och vad jag vet ordnas inga visningar, men att ta en extra avstickare genom bruket ger ändå en fläkt av brukets storhetstid. Såväl herrgård, smedjor och arbetarbostäder är i gott skick.

Om man åker den gamla vägen från Hargs bruk mot Hargshamn (leta efter skylt Järnbod), kommer man efter ca 2 km till en vacker stenbyggnad i fem våningar. Det är just järnboden, som uppfördes 1758 av brukets byggmästare Rafael Claesson Pousette. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, medan de övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till olika varor som anskaffats utifrån, främst spannmål. Har man tur kan man få se en konstutställning i den imponerande byggnaden med vackert läge vid Hargsviken.

Rafael Claesson Pousette var för övrigt min mormors farfars farfars morfars kusin. Han föddes 1711 i Lövsta bruk, som andra barnet till Claes Pousette, byggmästare i Lövsta, och hans hustru Catharina Bouvin. Rafael är även upphovsman till klockstapeln i Knutby, som också är bevarad än idag.

Även direkta förfäder har bott och verkat vid Hargs bruk. Mormors farfars mormors farmors far Karl Sporrong var räckarmästare i Harg fram till sin död 1763. Även hans far Bertram Sporrong arbetade som räckarmästare. De bodde vid Nerhammaren, där arbetarbostäderna står välbevarade än idag.

Järnboden i Harg

Emigration förr och nu

Vad var det som gjorde att det gick att värva hantverkare från Vallonien till ett så avlägset ställe som Sverige? Jag har berört ämnet enbart som allra flyktigast tidigare här på bloggen. I historieböckerna har det talats om att förföljelser med kyrkliga förtecken skulle ha haft en avgörande betydelse för vilka som lämnade Vallonien, men jag tror mer på att det, liksom idag, framför allt var krig och elände som drev människor från deras hem, samt hoppet om ett bättre liv på en annan plats. Nu som då gick resan med båt över osäkra hav.

En välskriven och intressant artikel om emigrationen från Vallonien på 1600-talet fanns i det senaste numret av medlemsbladet för Sällskapet Vallonättlingar.
En avlägsen släkting till mig, Kjell Bergqvist, har en intressant släktforskningsblogg där han lagt in artikeln. Kjell är även han ättling till Jehan Martelleur (min ff ff mm fm mf ff) som kom till Sverige 1626 från Forges de Chimay i nuvarande sydligaste Belgien.

Läs gärna artikeln på den här länken: Emigrationen

Ärekränkning vid Gimo bruk

Vi har tidigare avhandlat några av de s.k. vallonbruken, som anlades på 1600-talet. Nu är det dags att lite närmare studera Gimo bruk, ett av de äldsta och bäst bevarade bland bruksmiljöer. Bruket ligger i Skäfthammars socken, cirka 5 mil nordost om Uppsala. 1615 anlade kronan en hytta på platsen, och kort därefter utarrenderades bruket till Louis de Geer. Senare köpte han loss både Gimo, Österby och Lövsta och utvecklade anläggningarna till fullskaliga järnbruk. Liksom i fallet med Lövsta levererade Gimo ett högkvalitativt järn genom järnmalmen från Dannemora i kombination med vallonsmidestekniken.

1767 stod Gimo herrgård färdig. En praktfull huvudbyggnad med gårdsplan, inramad av två flyglar, uppförda samtidigt med herrgården. Mitt emot herrgården på andra sidan vägen finns stall- och vagnslider, inrymda i halvmåneformade byggnader. I trädgården bakom herrgården finns två orangerier i samma stil.

 

Gimo herrgård

Några av mina anfäder har verkat vid Gimo bruk. En av dem var min mormors farfars mormors morfars far Pierre Mineur, som var räckarmästare i Gimo 1699-1737. Han gifte sig omkring 1703 i Skäfthammar med Katarina Bertramsdotter Sporrong. Pierre avled 9/2 1746 och Katarina 1763, bägge i Skäfthammar. Även Pierres son Abraham var verksam vid Gimo som räckarmästare.

Skäfthammars kyrka med klockstapeln i bakgrunden

Före sitt giftermål figurerar Pierre Mineur inför Olands häradsrätt 4/2 1702:

Klagade Pijgan Annika Andersdotter wijd Gimo det hammarsmedzdrängen Pierre Mineur därsammastädes skall om henne et skameligt rychte uthspridit at Neml. Han med henne efter behag och så ofta han welat, olofligt umgänge plägat, Bem:te Mineur tilstädes nekade at han något oärligit henne tillagdt, uthan allenast sagdt, att han lägat uth med henne...

...Såsom Pierre Mineur fuller förklarar sitt om Annika Andersdotter förde tahl, att han lägat när henne och kunnat bewijsa henne många Rum det han intet oärligit der med ment, uthan allenast att han hennes kropp såsom förmält är, hanterat lijkwähl emedan bem:te beskyllning den han intett kan bewijsa, icke eller ringa rörer samma pijgas goda rychte om sig.

Alltså efter 10 Cap: Ting m:B: pålades han at för b:de obewijslige tahl det han af hembdgirigheet tillstod sig om henne uthfördt plichta 3 d:r Sölfm:t item henne för dess och wittnens dag försummande 7 d:r expenser gifwa.

Förtal eller ärekränkning var allvarliga saker i de gamla bonde- och brukssamhällena. En lögn eller ett rykte kunde skada en persons anseende eller position i samhället, och det var mycket viktigt att värna om sin egen och familjens heder och ära.
Böterna som Pierre fick, 3 daler silvermynt, motsvarar cirka 640 kronor i dagens penningvärde.

För den som inte orkar göra en sökning här på bloggen kommer här en kort repetition om vallonsmide: En vallonugn bestod av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till långa järnstänger.

 

Kolhusen vid Gimo bruk

 Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Kyrkböcker i Skäfthammar

Vendeltid – Statsbyggartid - Mannatid

Så lyder inskriptionen på det monument som restes 1937 för att uppmärksamma de arkeologiska fynden från båtgravfältet nära Vendels kyrka. Det är få bygder eller socknar som gett namn åt en hel historisk tidsperiod. Vendeltiden är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria och sträcker sig från ca år 550 till år 800.

När man från kyrkan blickar ut över fälten bort mot Vendelsjön är det inte svårt att förstå varför den här platsen fick stor betydelse. De utmärkta vattenlederna gjorde Vendel till en centralpunkt och en rik bygd. Via Vendelsjön och Vendelån hade man direktförbindelse med Fyrisån, och därigenom både Gamla Uppsala och Mälaren och vidare ut i världen. Dessutom korsades bygden av den allfartsväg norrut från Uppsala som följde rullstensåsen.

Det var när Vendels kyrkogård skulle utvidgas på senhösten 1881 som 14 båtgravar påträffades med föremål som pekar på en svunnen storhetstid. Gravar där de gamla stormännen fått gå till vila med furstlig ståt, gravsatta i sina båtar med husgeråd, husdjur, konstnärligt utsirade rustningar och vapen. Den konstnärliga prakten vittnar om starkt inflytande från kontinenten. Gravföremålen finns idag på Statens Historiska Museum i Stockholm och en del på museet i Gamla Uppsala.

Gravfälten vid kyrkan är långt ifrån de enda i socknen. Hela Vendel är fullt av gravar - 900 gravhögar och 1000 skeppssättningar eller andra märkliga fornminnen. Den mest berömda gravsättningen är Ottarshögen söder om kyrkan från 500-talet. Ottarshögen är en stor gravhög, omgiven av mindre gravar och stensättningar. Högen ligger invid landsvägen vid Husby. Enligt legenden ligger Ottar Vendelkråka begavd där.

Till Vendel kom släkten på 1860-talet. Från Holmsta i Österlövsta socken till Kolbo i Vendel flyttade i april 1869 Karl Fredrik Andersson, hans hustru Johanna Larsdotter och deras två söner. Yngsta dottern Johanna Charlotta hade precis avlidit tre månader gammal. I Kolbo kom de att få ytterligare åtta barn. Karl Fredrik var född 1839 i Bettna i Södermanland, son till torparen Anders Jönsson och Stina Jonsdotter. Trots de till synes enkla förhållandena som Karl Fredrik kom ifrån, fick han chansen att gå en tvåårig utbildning till rättare (arbetsledare vid jordbruk) vid Väderbrunns lantbrukskola i Bergshammar utanför Nyköping. Efter examen 1863 företar han för en för den tiden tämligen lång flytt, från Väderbrunn dryga 20 mil norrut till Holmsta, som ligger mellan Skärplinge och Karlholm i nordligaste Uppland. Annandag jul 1864 gifter han sig med bondedottern Johanna Larsdotter från Valparbo, som tjänat som piga på Holmsta. Karl Fredrik och Johanna är min farmors morfars föräldrar.

En tvåårig jordbruksutbildning låter ju bra. Men frågan är hur förhållandena verkligen var på Väderbrunn. Så här berättar Lars Peter Eklund från Björnlunda, som tillhörde 1848 års klass:

Den 1 november 1848 tillträdde jag som rättarlärling vid Wäderbrunn. Hade jag haft dålig kost förut så blev det sju resor värre nu. Så usel lantbruksskola kunde ej uppbringas med ljus och lykta. Ingen ordning, ingenting att lära. Mitt första göromål blev vedhuggning i vedboden. Bostaden bestod av ett litet rum, som utgjorde allt i allo. Där voro 15 stycken lärlingar inhysta. Detta rum utgjorde lärosal. Någon undervisning i räkning och några häften att skriva utav rörande jordbruket kallades kurs. Sängarna måste på dagen resas upp vid väggarna. Där var ett bord på mitten av rummet och låga bänkar vid sidorna av detsamma. Där fördes ett rövarliv, ordning hade aldrig någon hört talas om.

En inte riktigt lika lång resa till Vendel går av stapeln 1867 då en annan rättare, Erik Olsson Wallinder, flyttar från Bro i Tierps socken till Uggelbo, den allra nordvästligaste utposten i Vendels socken, med sin hustru Anna Lena Matsdotter och deras fyra barn.
Erik och Anna Lena är min farmors mormors föräldrar.

Fortfarande finns det många släktingar på min farmors sida som är bosatta i Vendel. En välbesökt och trevlig släktträff hölls i maj 2014 i Vendels bygdegård.

I Vendel har det dock funnits anor ännu tidigare än 1860-talet. Morfars farmors mormors morfar var Mats Matssons Sandström. Han föddes 1741 i Bolsängen i Vendels socken. Tillsammans med hustrun Katarina Jansdotter och sex barn flyttade de till Tierp 1783.

Källor:
Historien om Väderbrunnsområdet. Ingmar Hedblom, Bergshammars hembygdsförening 2014.

Vendel i fynd och forskning, skrift med anledning av vendelmonumentets tillkomst utgiven av Upplands fornminnesförening under medverkan av Holger Arbman, Manne Eriksson, Sune Lindqvist, genom Oskar Lundberg. 1938.

Kyrkböcker i Vendel, Tierp, Bettna och Bergshammar.

Vendels kyrka med monumentet. Bild från http://www.vendelinfo.se/Vendelbygden.html

Ottarshögen. Bild från http://www.svetur.se/sv/vallonbruken/

100-årig släktgåta avslöjad

I december fick jag en nära matchning på FamilyTreeDNA. Vi hade delat DNA på 209 cM, vilket är tre gånger mer än min näst närmaste matchning. Vårt uppskattade släktskap var 2^nd – 3^rd cousin. Jag tog naturligtvis kontakt med min träff, som vi kan kalla B. Han visade sig vara en erfaren släktforskare med så gott som hela sin släkt i Skåne. Dock med ett undantag. Hans mormor blev gravid i Stockholm 1909 under en period när hon arbetade i mjölkbutik på Kungsholmen. Hon reste sedan hem till Skåne och födde barnet där. Vem som var fadern till barnet avslöjade hon aldrig för någon. B hoppades nu självklart på att vår matchning skulle vara genom hans okände morfar.

Jag letade nu raskt igenom mina anteckningar efter släktingar som vistats i Stockholm under den här tiden. Det blev inte så många kandidater. Den troligaste verkade vara farfars farbror Verner Persson, som föddes 1884 i Gåvastbo i Tierp. 1906 flyttade han till Uppsala och jobbade där ett år som extra stationskarl innan han 1907 flyttade till Klara församling i Stockholm. Där hade jag slutat följa Verner, eftersom jag visste att Stockholms kyrkböcker inte är helt lätta att navigera i. Jag hade dock tagit reda på att han gifte sig 1913, och han skulle alltså mycket väl kunnat bli pappa till något barn 1909. När jag dessutom nu sökte på honom i Folkräkningen för 1910 så hittade jag honom som stationskarl vid järnvägsbostäderna i kvarteret Jordgubben på Kungsholmen. Det är bara ett kvarter mellan detta ställe och Hjärnegatan där B:s mormor bodde 1909, så de rörde sig bevisligen i samma geografiska område ungefär samtidigt. Nu började det brännas! Om min farfars farbror var densamme som B:s morfar, så skulle vi vara ”2^nd cousins once removed” på släktforskarspråk, och 209 cM delat DNA för ett sånt släktskap är ett fullt rimligt resultat.

Men hur skulle vi få det här misstänkta släktskapet bekräftat? Vi måste nu hitta någon levande släkting till Verner. Samtidigt som jag genom min farmor hade fått reda på att Verner hade två döttrar, så hade B med lite hjälp tagit reda på samma sak och dessutom hittat barn till dessa (alltså tillika min pappas tremänningar), med namn och adress. B författade ett artigt brev som förklarade den uppkomna situationen. Brevet möttes med viss tveksamhet, eftersom mottagaren inte visste något om en eventuell extra moster och inte ville bidra till att solka ner sin morfars eftermäle. Fullt förståeligt. Efter försäkringar att Verner förmodligen aldrig fick veta att han bidragit till någon graviditet, blev ett DNA-kit beställt. Nu återstod en lång och oviss väntan. Var vår tes korrekt? Eller skulle testningen bara resultera i fler frågetecken?

Igår när jag loggade in på FamilyTreeDNA hade jag fått en ny toppmatchning: pappas tremänning med 175 cM delat DNA. Skönt att få det släktskapet bekräftat, men den stora frågan var ännu obesvarad. Jag hade inte hört något från B ännu, så han hade nog inte hunnit kolla sina matchningar ännu. Några timmar senare kom ett glädjande besked från Skåne: 293 cM mellan B och pappas tremänning, helt i linje med vad man kan förvänta sig för halvkusiner.

En hundraårig släktgåta var därmed löst.

Släktträd

Hittade på Exploring Family Trees ett lite kul sätt att visualisera sitt släktträd. I mitt fall ser det ut som nedan. En skojig detalj är att händelser i världshistorien jämförs med händelser i släkten.

Anförluster (som uppstår när två personer som är släkt får barn med varandra) blir väldigt tydliga på det här sättet. Inte särskilt många som synes, särskilt inte om man jämför med det brittiska kungahuset: