måndag 1 februari 2016

Blodigt självmord i Börje

Vi fortsätter på temat rusthållare i Börje, men hamnar den här gången i en blodig upplösning.
Jag berättade tidigare
här om grenen av släkten som bodde i Börje socken. Rusthållaren Olof Olsson i Altuna i Börje och hans hustru Kajsa Persdotter fick två barn, den ena är min mormors morfars farfars mor Kajsa Olsdotter född 1778, och den andra är hennes syster Maja född 1782.

Maja Olsdotter gifter sig med Per Persson från Jumkil, och denne flyttar till Altuna och Majas familj för att ta över rusthållet när svärfadern Olof börjar bli gammal.
Per och Maja får tre barn: Per, Jan Olof och Maja Stina. Lillasyster Maja Stina gifter sig med bonden och änklingen Olof Larsson i Bälinge. De får två gemensamma barn.
Mellanbrodern Jan Olof kom att studera till präst i Uppsala, tar sig efternamnet Lundholm och verkade senare som vice pastor i Biskopskulla från 1746 fram till sin död.

Vi flyttar fram till 1852. Storebrodern i familjen, Per Persson den yngre, har tagit över rusthållet i Altuna, modern Maja har avlidit nio år tidigare medan fadern Per Persson bor kvar på gården.
I början av året kommer olyckorna slag i slag. Den 15 januari dör Jan Olof Lundholm, vice pastorn i Biksopskulla, i lunginflammation 40 år gammal. Hans kropp förs till hemsocknen Börje för att begravas där, och gravöl hålls hemma på gården i Altuna. Systern Maja Stina kommer förstås också dit med sin make.

Något måste ha gått snett mellan de kvarvarande syskonen, för söndagen den 1 februari inträffar en tragisk händelse. Efter middagen upptäcker pigan Greta Ersdotter att Per Persson låst in sig i kammaren på andra sidan av förstugan och tagit ur nyckeln. Hon anar oråd och öppnar dörren med köksnyckeln och hittar då Per liggandes i sin säng med en blodig rakkniv bredvid sig. Han har skurit sig djupt i halsen och blöder ymnigt. Pigans förskräckta skrik skär genom gården och flera skyndar till. Drängen Jan Olof Andersson är en av de första och han försöker desperat att både rycka upp Per ur sängen och förbinda hans sår, men Per Perssons liv går inte att rädda.

Att vi vet så pass mycket detaljer om hur det gick till i Altuna den ödesmättade söndagen för idag exakt 164 år sedan beror på att det föll på häradsrätten att ta det viktiga beslutet hur en självmördare skulle begravas. I protokollet finns detaljerade beskrivningar dels från den provinsialläkare som utförde obduktionen, och även från vittnen till händelsen samt anhöriga. Det framkommer i förhören med anställda vid gården och släktingar att Per Persson hade varit ovanligt grubblande den sista tiden, samt att han klagat något över att hans släktingar varit tvära mot honom. Det antyds också att det fanns meningsskiljaktigheter i penningaffärer, förmodligen till följd av brodern Jan Olofs bortgång.

Försök till avskrift av ett par delar av Ulleråkers häradsrätts protokoll den 8 mars 1852:

”Då upplyst är, att Bonden Per Persson i Altuna, hvilken den 1 sistlidne Februari ljutit döden genom sårskada i halsen, hvarvid ej allena båda struparna utan äfven 2 andra för lifvets
bibehållande vigtiga blodkärl å vänstra sidan av halsen blifvit afskurna sjelf tillfogat sig denna skada genom skärning med en rakknif.”

Efter övervägande af hvad sålunda förekommit aflades följande
Beslut
[...] denna åtgärd när Per Persson under en längre tid för flera personer af sin omgifning ofta beklagat sig öfver att han släktingar skulle varit svåra mot honom, måste antagas hafva skett under en genom detta missnöje med sina släktingar hos honom uppkommen sinnesoro, pröfvar Häradsrätten, med stöd af sista momentet uti 1 Par 13 Cap R.B. skäligt förordna det skall Per Perssons döda kropp i stillhet begrafvas.”

Det var alltså häradsrätterna som skulle fälla en slutgiltig dom om självmördares begravning. Domen kunde utfalla på fem sätt: kristlig begravning, begravning i stillhet, d.v.s. utan kyrkliga ceremonier avsides på kyrkogården, begravning av bödeln i skogen eller på galgbacken samt bränning på bål. Vid begravning utom kyrkogård nedgrävdes liket antingen i skogen eller, vilket innebar en markering från domstolens sida, på galgbacken.
I det här specifika fallet blev alltså beslutet att Per fick begravas på kyrkogården eftersom det fanns vissa förmildrande omstänigheter, dock i stillhet.

Källor:
Ulleråkers häradsrätt den 8 mars 1852 § 38
Kyrbköcker i Börje och Biskopskulla


B Odén, B Persson och Y M Werner, Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv. Stockholm 1998.

Del av häradsrättens protokoll
 
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar