”Hur långt har du kommit?”

Det är den utan jämförelse vanligaste frågan som dyker upp när man berättar att man pysslar lite med släktforskning. Det går inte att ge ett direkt svar på den frågan. Dels så grenar ju ett släktträd ut sig av naturen, så efter 10 generationer finns det över 1000 potentiella förfäder att hålla reda på, och de kommer att ligga lite olika långt tillbaka i tiden. Dels så går forskningen mycket trögare på vissa håll. Framför allt när man stöter på en fader okänd, vilket förmodligen är en släktforskares värsta mardröm. Sedan varierar det kraftigt mellan socknarna när dokumentationen börjar och hur detaljerad och lättläst den är. En annan faktor är vilken social ställning förfäderna hade. Hittar man adel eller präster kan man komma väldigt långt tillbaka i tiden ganska lätt, medan min bondsläkt kräver lite mer grävande. Undantag för vallonsläkterna, som är väldigt väl dokumenterade åtminstone de första 4-5 generationerna. För det mesta börjar det gå trögt när man försöker komma längre tillbaka än till 1700-talet.

Den näst vanligaste frågan är förmodligen ”Har du hittat något spännande?” Den frågan är enklare att svara på, för där är jag ganska säker på att de flesta släktforskare svarar ett rungande Ja! Det är väl lite därför jag skriver den här bloggen. Jag är nämligen en notoriskt dålig historieberättare, har svårt att komma ihåg detaljer i huvudet och därför kan det bli att man mest sitter och stammar när frågan dyker upp under en fest eller så. Jag behöver få ner de här berättelserna och livsödena i skrift. Att sedan det som är spännande för mig kanske inte nödvändigtvis är speciellt spännande för den som frågor är en annan sak. Det är ju ändå min släkt…