Rysshärjningarna i Norduppland 1719

Sommaren 1719 kom att minnas med skräck och fasa i norra och östra Uppland i mannaminne. Det var då ryssen spred skräck och förtvivlan bland befolkningen genom att härja och bränna.

Först en tillbakablick på åren innan. Det första decenniet under 1700-talet hade bjudit på både dåliga skördar och hårda vintrar. Pesten härjade dessutom hårt i Uppland 1710-1711, vilket innebar att det var en till stor del utarmad och undernärd befolkning när slutet av det stora nordiska kriget nalkades. Karl XII stupade i Norge i november 1718, vilket medförde slutet för det svenska stormaktsväldet. Ryssarna tog snabbt tillfället i akt att sätta press på Sverige i de efterföljande fredsförhandlingarna. De svenska styrkorna var klart försvagade efter kungens död, och försvarsmakten var så decimerad att den knappt kunde försvara det egna landet.

Den ryska aktiviteten kring svenskt territorialvatten ökade frampå sommaren 1719, och man befarade att en rysk attack var nära förestående. Trots detta gjordes inga försök att mota tillbaka fienden, utan hela skärgården låg i princip försvarslös. När de första angreppen skedde vid Rådmansö 11 juli 1719 stod det svenska hoppet till en dåligt tränad och utrustad hemvärnsliknande styrka.
Under de nästföljande knappa två veckorna brändes och plundrades Vätö, Väddö, Singö, Östhammar, Öregrund, Forsmark samt ett antal byar i Hållnäs, alltihop nästan helt utan motstånd. Av Forsmarks bruk återstod endast kyrkan och klockstapeln samt en gammal lada.

Hotet var nu överhängande för Sveriges största järnbruk, Lövsta bruk. Högsta befälhavare för försvarsstyrkorna vid Lövsta var generalmajor Bengt Fabian Zöge. Han härstammade från Tyskland, och hade varit med Karl XII på hans fälttåg. Hans dåliga kunskaper i svenska språket och hans förakt för oövade trupper försvårade kontakten med svenskt krigsfolk och allmoge. Zöge gjorde ett antal felbeslut vid försvaret av Lövsta, bland annat lät han bli att över huvud taget göra några rekognoceringar i området. När beskedet kom att ryssarna nalkades från Grönöhållet, skyllde han på illamående och drog sig undan det slutgiltiga avgörandet. På vägen mot Lövsta den 25 juli passade ryssarna på att bränna samtliga byar de passerade, bland dessa Skärplinge och kyrkbyn Försäter. Spåren från detta kan ses än idag, i form av några märken i den kopparklädda kyrkdörren, som enligt den muntliga folktraditionen kommer från hugg av ryska sablar. Kyrkan antändes, vilket fick till följd att fem valv störtade in och kyrktaket blev helt uppbränt, liksom altartavla och predikstol. Kyrksilvret hade dock förts i säkerhet till en gård i Orsbo.

De ryska styrkorna fortsatte sedan i rask takt mot Lövsta, där de svenska trupperna var grupperade, 500 man reguljär styrka samt lokalt uppbådsfolk om 1800 man mot 2400 landstigna ryssar. Förutsättningarna för ett effektivt försvar ansågs så goda att Zöge föreslog att låta alla dyrbara inventarier vara kvar på bruket, ett beslut som senare visade sig vara mycket olyckligt.
Efter att ryssarna delat upp sig i två flanker förutom huvudstyrkan i mitten, tog Zöge beslutet att retirera via Tegelsmora till Österby utan något egentligt motstånd. Man hann inte ens rädda de 10 768 daler silvermynt som förvarades på brukskontoret. Antalet stupade vid Lövsta uppgick sannolikt inte ens till 50 man sammanlagt.

Sålunda ödelades Sveriges största järnbruk. Två hammarsmedjor, kolhus, herrgården, femtio bruksstugor, brukskyrkan, klockstapeln, ålderdomshemmet, skolhuset, växthuset liksom 2000 tunnor spannmål brändes. Skadegörelsen värderades till hälften av all förstörd egendom i hela Uppland. Ägaren Charles de Geer uppgav själv sin förlust till 511 400 daler silvermynt, motsvarande drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsinkomster under ett år knappast översteg 5 miljoner daler silvermynt.
Morgonen därpå, den 26 juli, marscherade den ryska styrkan mot Åkerby bruk, där masugn, hammarsmedja, kvarnar samt nio bondgårdar brändes. De 300 bruksborna hade då flytt till skogs.

Zöge avsattes från sin post som överbefälhavare redan denna dag och dömdes några år senare till 3000 daler silvermynt i böter och tre års fängelse.
Ryssarna fortsatte sitt härjartåg i bland annat Västland och Älvkarleby, men kunde hejdas innan de nådde Gävle.

När ryssarna försvunnit började flyktingarna söka sig hemåt. Efter en lång vandring var det många som till sin förtvivlan fann sina gårdar och ägodelar förstörda. Även sädesförråden hade bränts. I skogarna strövade skingrade boskapshjordar omkring, medan många djur hade förts till slakt på de ryska galärerna. Brandlukten hängde kvar över de norduppländska socknarna ännu långt in på hösten.
Människorna var utblottade och nu närmade sig vintern. Man har beräknat att cirka 70 000 människor längs svenska ostkusten blev hemlösa efter rysshärjningarna.

I ett förtvivlat brev till landshövdingen i Uppsala län heter det: ”Inför Eders Nåde äro wij underskrefne å Elf Carleby, Löfsta, Hållnäs och Wässlanda socknars wägnar högstnödsakade med thenna supplique att inkomma, allerödmiukel:n bönfallandes, att som bemte socknar af den grymma fiendens hand alt för beklagel:n äro både till hus och egendom warandes alla afbrände, ruinerade och förstörde, så att största parten af oss gå huuswilla, ej wetandes hwarest wi med wåra hustrur, barn, huusfolk och kreatur öfwer wintern, som nu tillstundar, kunna oss bärga och uppehålla".
Landshövdingen skrev i sin tur till Kungliga Majestätet men någon hjälp från Kronan fanns inte att få. De drabbade beviljades skattefrihet i fyra till sex år. Men det var föga tröst när vintern kom.

Att 1719 var ett svårt år i Norduppland kan möjligen skönjas även när man studerar mitt släktträd. Inte mindre än 11 direkta anor dör 1719, vilket är oväntat mycket för ett enskilt år. Till exempel dör makarna Pier Mineur och Katarina Guillaume (föräldrar till min mormors farfars morfars farfar) inom loppet av 15 dagar i augusti 1719, endast 53 respektive 45 år gamla. De var bosatta i Åkerby bruk, som ju drabbades hårt av rysshärjningarna.

Både Lövsta och Åkerby byggdes upp igen, och de gamla stadsplanerna följdes. 1723 kom driften igång i Lövsta vid de fyra nyuppförda hammarsmedjorna. Enligt en tradition i Åkerby timrades husen under de oroliga tiderna i Radesbo och Risöns obygder, där byggnaderna ”höggs ihop” och nedmärktes för att 1721 flyttas till bruket och på nytt resas upp där.

Brev till Landshövdingen 1719, Länsstyrelsen i Uppsala län, landskontoret.

Källor:
Sjöberg, Sven: Rysshärjningar i Roslagen. Borås 1981.
Thörnvall, Folke: Leufsta ett gammalt upplandsbruk. Tierp 1986.
Hillström, Lars: När ryssen härjade nästan till Gävle. Gefle Dagblad 2013-08-07.
Kyrkböcker i Österlövsta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Häradsdomare

Jag har tidigare berättat om de riksdagsmän som funnits i släkten (se Riksdagsmän). Ett annat förtroendeuppdrag har ett par förfäder haft, nämligen häradsdomare.

Häradsdomare var benämning och hederstitel på den nämndeman i tolvmannanämnden i respektive härad som hade flest tjänsteår. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".

Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, och varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, men på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år med möjlighet att avgå efter två.
Äldsten var fram till 1866, då ståndsriksdagen avskaffades, i allmänhet den som valdes till riksdagsman, om en sådan skickades från häradet.

Två stycken förfäder har varit häradsdomare, vid olika tid och i olika härader, men av en händelse har de båda samma namn: Jan Mickelsson.

Den äldre av dessa, mormors mormors morfars mormors far, föddes 1704 i Elinge i Österlövsta socken, och var son till Mikael Timansson och Maria Jakobsdotter. Enligt dödsnotisen från 1783 var Jan Mickelsson nämndeman i 28 år. Han tjänstgjorde i Olands härad, dit Österlövsta hörde.

Den yngre, farfars farfars mormors far, föddes 1748 i Kastebo utanför Månkarbo i Tierps socken. Jan var son till Mickel Ersson och Anna Persdotter Martelleur, och alltså dotterson till Johanna Martelleur och systerson till riksdagsmannen Adrian Persson. Jan Mickelsson dog av ålderdom 1831 då han var 83 år gammal. Han tjänstgjorde i Örbyhus härad, som vid den här tiden omfattade Vendels, Tierps, Tolfta, Söderfors, Västlands och Älvkarleby socknar.

Åkerby bruk

Bland vallonbruken i Uppland finns det några som är mindre kända. Ett av dessa är Åkerby bruk i Österlövsta socken, som alltid har befunnit sig lite i skuggan av sin granne, det mäktiga Lövsta bruk.

Åkerby anlades 1638 av Henrik Lemmens, faktor vid kronans gevärsfaktori i Norrtälje. Det såldes 1699 till Charles De Geer och drevs därefter tillsammans med Lövsta bruk till nedläggningen 1883.
Bruket brändes vid rysshärjningarna 1719, men återuppbyggdes. Längs bruksgatan finns idag kvar en rad låga rödfärgade timmerhus med uthus. Vid bruksgatans slut i söder står en klockstapel från 1739, som har blivit Åkerbys kännemärke och främsta symbol.

Åkerby bruks klockstapel. Bild från Länsstyrelsen.

Vid Åkerby har många av mina anor bott och arbetat, åtminstone 16 stycken plus deras familjer. Bland dessa finns representanter från många av de yrkesgrupper som fanns vid ett järnbruk:

Masmästare (chef och ansvarig för hyttan)
Smältarmästare (smed vid smälthärden)
Smältardräng (dräng vid densamma)
Räckarmästare (smed vid räckarhärden)
Räckardräng (dräng vid densamma)
Påsjare (uppsyningsman vid malmsovringen)
Bokare (krossar järnmalmen innan den smälts, benämns ibland också malmslagare)
Murare
Skogsvaktare (vaktade skogarna mot framför allt tjuvjägare och vedtjuvar)
Bruksarbetare
Dagkarl (de två sistnämnda gjorde förmodligen lite av varje vid bruket).
Dessutom statdrängar och torpare.

Bruksgatan i Åkerby bruk. Bild från Upplandsmuseet.

Som en bonus listar jag nedan de anor från Åkerby jag hittat hittills. Extra roligt är att de är både från farfars, farmors, morfars och mormors sida.

Johan Martelleur ca 1600-1658. Masmästare, död i Åkerby bruk.
Johan Martelleur död 1660. Masmästare i Åkerby bruk 1644.
Per Olsson död 1732. Bokare vid Åkerby bruk.
Claes Gelotte ca 1635-1702. Mästerräckare vid Åkerby bruk 1659-1665.
Nicolas Gelotte död 1663. Smältare vid Åkerby bruk 1654-1663.
Jan Andersson 1776-1850. Skogsvaktare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Anders Olsson 1748-1811. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Olof Andersson 1714-1795. Påsjare vid Åkerby bruk.
Julius Douhan 1712-1772. Murare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Johan Douhan 1667-1745. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Mårten Douhan död 1680. Smältarmästare vid Åkerby bruk 1644-51.
Johan Douhan (Jan de Han) död 1657 i Åkerby bruk.
Johan Mineur 1788-1862. Bruksarbetare vid Åkerby bruk 1835-1862.
Pier Mineur 1666-1719. Räckarmästare vid Åkerby bruk.
Michel Guillaume 1669-1735. Räckardräng vid Åkerby 1690-1706.
Pier Mineur död 1697. Smältare vid Åkerby bruk.

Sockenbegreppet

Det är mycket tjat om socknar hit och dit på denna blogg. Varför det då? Idag saknar begreppet betydelse för gemene man, och begreppet som officiell administrativ enhet avskaffades redan 1862.

Socknen var ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och brukssamhällen. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Inom socknen hade man gemensam kyrka, präst och begravningsplats. I och med att kyrkans makt över folket tidigare var betydligt större, kom socknen att vara en viktig och naturlig avgränsning.

Idag finns alltså ingen officiell sockenindelning. Inte desto mindre är socken ett tämligen levande begrepp, eftersom det i många sammanhang finns ett behov av en indelning på lokal nivå som är oföränderlig. Kommuner och församlingar delas och slås samman utifrån aktuella behov, men i och med att socknarna inte längre är aktiva administrativa enheter kan de inte ändras. Sockenindelning används idag till exempel av dialektforskare, ortnamnsforskare, historiker, släktforskare, arkeologer samt ofta även hembygdsföreningar. Man kan säga att socknen är ett fryst begrepp från 1800-talets mitt. De kyrkböcker som släktforskare använder för att söka historisk information är indelade sockenvis.

Kraven på församlingarna har hårdnat sedan millennieskiftet, till exempel måste man nu ha minst 2000 medlemmar, varför små församlingar som inte uppnår kraven inkorporeras i andra. Riksskatteverket i sin tur, som idag har hand om folkbokföring, fastighetsbeteckningar och kartografi, utgår från kyrkans uppdelning i församlingar istället för socknarna. Detta gör att sockenbegreppet urholkas och hotar släktforskningen, som är i det närmaste omöjlig att genomföra utan socknar. Man får väl inse att byråkrati sällan har någon känsla för historiska sammanhang.

På senare år har det framförts krav från flera riksdagspartier, myndigheter och organisationer att socknen, och inte Svenska kyrkans församlingsindelning, skall utgöra den minsta enheten i folkbokföringen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet för en rad tunga namn fram argument för att bibehålla sockenbegreppet: Ny folkbokföring raserar kulturarvet

T.o.m. en så modern företeelse som Wikipedia har förstått vad det handlar om: ”På Wikipedia bestämde vi 2010, efter flera års diskussioner, att inte längre använda församling för att beskriva ett geografiskt område, utan i stället använda sockenbegreppet”.

 

Genvägen till Tegelsmora

En mycket rolig bieffekt av släktforskandet är nya kontakter med levande släktingar.
Jag har gett några exempel på detta tidigare, och tänkte nu ta upp två kontakter med anknytning till samma socken, nämligen Tegelsmora.

Först och främst en kvinna som snubblat över denna blogg och hittat bekanta namn. Det visade sig att hennes mormor är min mormors moster, född i Götby i Tegelsmora. Jag fick flera roliga anekdoter från våra gemensamma släktingar, t.ex. att hennes mamma, min mormors kusin, skulle ha klättrat upp på kyrktaket. Det låter väldigt vådligt, speciellt om man tittar på det branta taket. Jag kunde även fylla i några luckor i mormors mosters släkt, och även identifiera samtliga på det här kortet: Per Andersson och Hulda Jansson med barn och tjänstefolk, även om jag hade gissat rätt på både barn och årtal. Hennes mormor Febe är den första flickan från vänster och hennes storasyster Astrid står bredvid, alltså min mormors mor.

Sedan tog jag kontakt med en nära matchning på FamilyTreeDNA (se DNA i släktforskningen). Det var estimerat av systemalgoritmerna att vi skulle vara tremänning-femmänning. Efter lite forskande visade sig våra närmaste gemensamma anor vara Per Olsson, född 1770 i Götby i Tegelsmora och Brita Andersdotter, född 1767 i Gyllby i Tegelsmora. Per och Brita är föräldrar till min mormors mormors farmor. Efterforskningen gjorde jag genom att titta igenom hennes släktträd som hon laddat upp på FTDNA, och hittade några ”misstänkta” socknar där vi skulle kunna ha kopplingar, nämligen Jumkil och Ärentuna, tillika födelseorter för hennes farmors föräldrar. Efter att ha sökt igenom mina samlade anteckningar efter personer boende där, hittade jag ett barnbarnsbarnbarn till Per Olsson och Brita Andersdotter, född i Uggeln i Ärentuna, som var densamma som hennes farmors far. Det visade sig alltså att vi är sexmänningar med en generations förskjutning, eller som man säger på engelska ”5th cousin once removed”.
Självklart jättekul att få sin traditionella släktforskning bekräftad på genetisk väg.

I födelsesocknen

Den här bloggen börjar mer eller mindre utvecklas till en odyssé bland uppländska socknar, och då kan man ju fråga sig om det inte finns några anor i min egen födelsesocken, alltså Vaksala. Visst är det så.

Mormors morfars farfars farfar, bonden Anders Mårtensson, flyttade 1777 från Ovike i Husby-Långhundra socken dryga två mil nordväst till Bolsta by, en liten bondby nära Vaksala kyrka. Bolsta by ligger idag alldeles invid Vitkålsgatan i stadsdelen Årsta i östra Uppsala och är hemvist för 4H-verksamheten i Årsta. Med sig i flytten tog Anders sin hustru Katarina Matsdotter och parets tre barn, samt dessutom föräldrarna Mårten Josefsson och Brita Andersdotter. Anders och Katarina får sedan ytterligare fyra barn, och fem av de sju barnen kom att uppnå vuxen ålder. Min ana, Mårten Andersson, flyttar till Klinta i Börje socken och blir så småningom svärfar till Beata Ullström, vars familj jag berättat om i Rusthållare i Börje.

De övriga fyra barnen blir kvar i socknen, och kom att bo i bl.a. Skölsta och Svidja (Svia) ute på slätten öster om Vaksala kyrka.
Anders och Katarinas yngste son Samuel Andersson var bosatt i Skölsta. Han var förutom bonde även rusthållare, fjärdingsman och tolvman. Hans båda söner Samuel och Karl Vilhelm hade också förtroendeuppdrag i socknen. Rusthållarens uppgifter har vi ju gått igenom tidigare, och jag tänkte återkomma vid senare tillfälle vad fjärdingsmän och häradsdomare gjorde i 1700- och 1800-talets Sverige.

Vaksala har från tidig medeltid (socknen nämns första gången 1190, och kyrkans äldsta delar är ungefär lika gamla) till för några decennier sedan uteslutande bestått av jordbruksbygd, om än präglad av närheten till Uppsala stad. Den smäckra kyrkspiran är ett känt landmärke. 1948 hade Vaksala en folkmängd av 1.394 personer, samtliga boende på landsbygden. Efter utbyggnaden av framför allt Gränby, Salabacke och Årsta steg siffran till 22.000 vid sekelskiftet och fortsätter att öka.

 

Vaksala Kyrka. Bild från www.upplandia.se

Inom Vaksala socken ryms ytterligare en stadsdel, förutom de tidigare nämnda: Fyrislund, som till största delen är ett industriområde. Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd invid Uppsala Business Park. Gården är vad som återstår av den mycket gamla byn Gnista.
Utgrävningar gjordes för ett par år sedan av Gnistahögen (jordhögen vid golfbanan), som är en gravhög från 500-talet, inför byggandet av det nya ICA Maxi. Området kring Gnista visade sig vara en plats där en mäktig dynasti begravt sina döda. En kul detalj är att man hittade kanske världens äldsta smiley. Man tror att det är en spelbricka gjord av ben.

Bild från Upplandsmuseet.

Nu tror jag i och för sig att vi rent tekniskt har klivit över gränsen till Danmarks socken, men jag bjuder på det. Fynden från utgrävningen finns för beskådande på Upplandsmuseet i utställningen ”Guld och Granater”.

 

Långbacka-Jans minnesplats

Nu har jag sett den med egna ögon, Långbacka-Jans minnesplats i utkanten av Rasbo socken. Jag skrev tidigare här om den legendariske spelmannen vars fiolspelande fick stolar att dansa och hönor att dra tunga hölass uppför branta backar.

Minnesplatsen finns på den plats där hans barndomshem låg, vid foten av Långbacken upp mot Stavby socken. Det är alldeles vid väg 288, en liten avtagsväg vid en busshållplats till vänster om man kommer från Uppsalahållet, 4,5 km efter rondellen vid Rasbo kyrka och 750 meter efter avtagsvägen mot Lejsta och Hov. Ett ganska oansenligt ställe för en minnesplats, får man väl säga, men ändå. 1993 invigdes här en minnessten skapad av Lars "Krangel-Lars" Mattsson. Minnesstenen står på det fundament där murstocken till Långbackatorpet stod. Vid 200-årsfirandet av Långbacka-Jans födelse år 2000 tillkom en minnesplatta på en sten till vänster om minnesstenen.

 

Långbacka-Jans minnessten

Långbacka-Jans minnesplatta

Långbackens början